Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

Trilogin av Jon Fosse – vacker, vemodig, sorglig och går inte att sluta läsa

by

trilogin

Trilogin
Författare Jon Fosse
Utgiven: 2015-11
Översättare: Urban Andersson
ISBN: 9789100154691
Förlag: Albert Bonniers Förlag

En kärleksberättelse, vacker, vemodig, sorglig och den kryper under huden på mig och jag vill in och skaka om människorna, påverka, förändra det ödesmättade. När jag börjat läsa kan jag inte lägga undan boken, jag vill läsa och läsa och läsa …

Den norska dramatikern Jon Fosse är en av mina favoriter bland nutida dramatiker. Hans draman kan på ytan verka som små vardagliga berättelser, det är vanliga människor vi möter, ofta lite av livet tilltufsade – men i det lilla kan vi förnimma de stora existentiella frågorna. Jon Fosse har en stor bredd i sitt skrivande. Han har skrivit drama, poesi, essäer, romaner och kortare berättelser. Relativt få av Fosses texter har översatts till svenska. Trilogin som gavs ut 2015 fick Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Årets prisvinnare är ett sällsynt gott exempel på hur formmässigt nyskapande kan gå hand i hand med ett innehåll som förmår beröra tvärs över tid och plats. I en prosaberättelse med klart poetiska kvaliteter och med en medveten och lekfull inställning till historien berättas en kärlekshistoria som spänner över alla och inga tider. Författaren har som få andra förmågan att utmejsla sin helt egna litterära form. Klangbotten från Bibeln och kristen visionsdiktning förenas med spänningsskapande element och poetiska bilder på ett sätt som öppnar berättelsen om två människor, som älskar varandra, gentemot världen och historien.

Nyskapande är helt rätt. Romanen som är indelad i tre delar, Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning, är skriven utan korrekta satser. Där finns inga punkter utan all text kommer i långa, långa sjok, som följer människornas sätt att tänka och resonera inombords. Trots att de enda skiljetecknen som finns är kommatecken är texten inte svårläst, den griper tag i mig och jag sugs in i Asle och Alida, de två tonåringarna som älskar varandra och snart ska få ett barn ihop. De vandrar runt i staden, knackar på i hus efter hus, för att få hyra ett rum. Alida är höggravid och det blir nej, nej, överallt. Det är så sorgligt, så tungt.

Ibland blir jag arg på dem. När de utsätts för grova orättvisor säger de, tänker de. ”ja de är så det är, så är det, inget att göra åt, så är det”. Jag vill skaka om dem och säga att det måste gå att förändra, det måste gå att träffa rätt personer. Ibland gör de riktigt felaktiga val. Som unga människor som är förälskade och övergivna av vuxenvärlden kan göra. Berättelsen utspelar sig i en värld för ungefär hundra år sedan, tänker jag. På ett sätt är den väldigt ålderdomligt, å andra sidan är den tidlös och klassisk och skildrar två tonåringar som är utsatta och svikna av de flesta.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr – en av de starkaste och mest fängslande berättelserna jag läst

by

ljuset-vi-inte-ser

Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-10
Översättare:Thomas Andersson
ISBN: 9789187441745
Förlag: Bookmark Förlag

En av de starkaste och mest fängslande berättelserna jag läst på länge och med ett språk som är så vackert, så genomarbetat, så fyllt av intryck för alla sinnen. Att författaren Anthony Doerr fick det förnämliga Pulitzerpriset 2015 för denna roman är välförtjänst, i allra högsta grad.

Den blinda franska flickan Marie-Laure måste fly från Paris tillsammans med sin pappa när tyskarna invaderar Frankrike samtidigt som vi för följa den föräldralöse tyske pojken Werners uppväxt i ett barnhem i en by där alla föräldralösa pojkar förväntas jobba i kolgruvan, som tog hans fars liv. Werner är speciell, han är mycket tekniskt duktig – han är liten till växten och späd. Han fasar för att som femtonåring behöva slita i kolgruvan. Men något annat kan han inte vänta sig, han är föräldralös och bor på barnhem och ska inte inbilla sig att han är någon, det får han höra med bestämdhet från de som styr i byn.

Allt i världen vänds dock på ända och inget blir sig likt. Nazisterna får makten och kriget kommer. Werners tekniska förmåga tar honom till en elitutbildning för unga nazister inom Hitlerjugend och det för honom ut i kriget.

Det är en roman om människoöden, om vänskap och om att vara ärlig, om kriget och hur det påverkar den enskilda lilla människan.

Boken är indelad i en mängd korta kapitel, oftast bara på två-tre sidor. Fast att det är så korta kapitel är det oerhört komprimerade, så mycket händer, fast det inte är action utan ofta är det människorna inre som saker sker.

Anthony Doerr har ett fantastiskt målande språk, ja det är nästan för mycket ibland, det tar tid att läsa eftersom han öser över läsaren det är så så många bilder, så många känslor, så mycket ljud, så många dofter – författaren Anthony Doerr målar för alla sinnen när han skriver.

Pulitzerpriset är den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i USA inom tryckt journalistik, litteratur, drama och musikkomposition. Det instiftades 1917 till minne av journalisten och tidningsmannen Joseph Pulitzer och delas ut årligen i 21 olika kategorier, bland andra undersökande journalistik, kritik, historia, fotografi och skönlitteratur. Boken är Anthony Doerr femte roman, räkna med att det är en författare du kommer att höra mer av. Som vinnare av Pulitzerpriset är han i gott sällskap. 1953 gick priset till Den gamle och havet (The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway, 1955 till A Fable av William Faulkner och 1961 till Dödssynden (To Kill a Mockingbird) av Harper Lee. Andra som fått priset är Saul Bellow, Norman Mailer, John Updike, Toni Morrison och Richard Ford.

Romanen har utöver Pulitzerpriset också fått Carnegie-medalj och är en ABIA-vinnare. Bokförlaget skriver om romanen:
Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.

Och ja, det skriver jag under på.

Den har fått många positiva omdömen av amerikanska litteraturkritiker, exempelvis:
”Bedövande vacker och oemotståndligt upplyftande.” Entertainment Weekly
”Ett mästerverk.” Library Journal
”Magnifik!” The Guardian (UK
”Underbar … En förvånansvärt kärleksfull roman.” Seattle Times
”Fängslande berättelse, vackert språk.” Washington Post
”En bok att leva i … att aldrig vilja släppa.” Booklist
”Anthony Doerr tar språket bortom dödlighetens gräns.” Vanity Fair
”Överraskande vågad.” The Boston Globe
”Bedövande vacker och oemotståndligt upplyftande.” Entertainment Weekly
”En stor vacker saga … Ambitiös och majestätisk.” Los Angeles Times

Bära barnet hem – Vacker skildring av adoptivmammas våndor

by

barabarnethem

Bära barnet hem
Författare: Cilla Naumann
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Omslag: Johan Petterson
ISBN 978-91-27-14475-0

En del av handlingen i romanen är självbiografisk, författaren beskriver sina tankar och känslor inför återresan tillsammans med sin vuxne son till det land, Colombia, varifrån hon hämtat sitt nyfödda barn för 22 år sedan. Hon skriver om sina kval inför mötet med sonens biologiska mor, Magda, som hon funderat mycket över under alla år och även haft skuldkänslor gentemot. Kommer sonen nu att känslomässigt välja henne i första hand?

En annan del av romanen är fiktiv, en kvinna, Ana, har varken föräldrar eller barn, hon hittades som spädbarn av nunnor, inlindad i en grön filt och med en lapp från mamman. Denna lapp blev sedan det enda minnet av modern och det var kring den hon spann sina fantasier om hurdan hon var. Ana arbetar som hembiträde i Bogota och engagerar sig mycket i familjens yngsta barn, en pojke vid namn Mateo. Det är nästan så hon känns mer som mamma än den verkliga modern, hon till och med ammar pojken i smyg. Familjen bor mitt emot barnhemmet med den blå dörren där barn både lämnas av sina mödrar och hämtas av nya föräldrar. Ana står i fönstret och iakttar och fantiserar kring vad som händer därinne, en del får hon veta genom sin bästa vän som arbetar på barnhemmet.

Romanen undersöker vad en mamma är, utifrån moderns perspektiv. Det görs på ett sant och uppriktigt vis och det är lätt att leva sig in i de kluvna känslorna hos adoptivmodern, som både vill vara den viktigaste personen för sitt barn och att kontakten med den biologiska mamman ska få finnas. Skildringen känns äkta och sanningsenlig och är mycket rörande. I boken finns också avsnitt med författarens gamla mamma, som håller på att glida in i demensens förvirrade värld.

Jag läser boken med stor behållning och den ger mig mycket att fundera över.

Bokrecension: Rörelsen av John Ajvide Lindqvist

by

rorelsen

Rörelsen. Den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront 2015
Omslag: Alexander Jansson
ISBN: 978-91-7037-838-6

Magisk realism och skräck i Rörelsen. Den andra platsen

Jag har inte läst någon av John Ajvide Lindqvists tidigare böcker, så det är med spänning jag griper mig an denna. Den är så bra, kan inte lägga ifrån mig boken. Jag tycker det är som en blandning mellan Karl-Ove Knausgård och Haruki Murakami, som jag gillar båda! Men allt eftersom blir det mer krypande, hotfulla stämningar a la Stephen King i berättelsen, Ajvide har t o m gjort en referens till The Shining i boken.

Det är en magisk självbiografi, huvudperson i berättelsen är författaren själv, John Lindqvist. Det är 1980-tal, han är 19 år och har just flyttat in i sin första egna lägenhet, en ruffig enrummare i ett gårdshus på Luntmakargatan, nära Brunkebergstunneln. Han är intresserad av trolleri och han tänker försöka försörja sig som trollkarl.

Tvättstugan och duschen ligger på gården och där sker märkliga saker. Ajvide skriver en berättelse i berättelsen, en hallucinatorisk skräckupplevelse han haft som barn, där han refererar till sig själv som Pojken. Den magiska realismen blir allt tydligare, den tar sig in i verkligheten genom en svart, kompakt massa i duschrummets badkar och knyter ihop det som hände då med det som händer nu. Huvudpersonen har blivit mobbad som barn och är nu ganska ensam och utanför. Han flyr in i tillstånd av gränslös skräck tillsammans med en del konstiga grannar, som han får en stark, sektliknande gemenskap med. Jag kommer att tänka på en annan bok jag nyligen läst, Den omättliga vägen av den nigerianska författaren Ben Okri, där parallella liv gestaltas.

Åttiotalet var en tid när den kollektiva tanken alltmer övergick i individualismens egoistiska idé. I boken står Olof Palme för vår längtan efter gemenskap och samhörighet och symboliskt nog blir han också mördad i slutet av boken. John Ajvide Lindqvist ger en makaber redovisning av hur han menar att det gick till.

Rörelsen. Den andra platsen är nominerad till Augustpriset 2015.

Bokrecension: Bli som folk av Stina Stoor – en djupdykning in i en västerbottnisk by

by

blisomfolk

Bli som folk
Författare Stina Stoor
Förlag: Norstedts
Dimensioner: 200 x 130 x 20 mm
ISBN: 9789113066547

I Stina Stoor har Sverige fått en kommande stor författare. Hon är ung, född 1982, och har redan blivit Augustpris-nominerad. Novellsamlingen ”Bli som folk” är en av de som nominerats till det prestige-fyllda litteraturpriset i år.

Hon bor och verkar i sin västerbottniska barndomsby, Balåliden, utanför Bjurholm. Hon tilldelades Umeå novellpris 2012 och publicerade den uppmärksammade novellen Ojura året därefter. För novellen Gåvan mottog hon Sveriges Radios novellpris. Bli som folk är hennes första novellsamling.

”Bli som folk” består av nio noveller som alla utspelar sig i gränstrakterna mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Som förlaget beskriver det:
Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män. Och så beskaffenhetens alla gåtor.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?

Den hyllade novellen Gåvan ingår bland de nio i samlingen. Stina Stoor skriver på ett unikt sätt, hon förmedlar rytm och känslor, hon skriver poetiskt och västerbottniskt. Det sätt hon skriver gör att jag som läsare känner det som att jag kommer under huden på de människor som skildras, jag ser livet och byn och människorna med berättarens ögon, jag hör, luktar och känner som de. Fast samtidigt kan jag känna en trötthet när det är på västerbottniska i varenda novell. Jag är lite kluven till novellsamlingen därför och hoppas väl att Stina Stoor utvecklas och kan skriva inte bara på detta sätt utan kan kombinera med andra sätt att uttrycka sig på.

Författaren berättar om sig själv på sin hemsida:
Född 1982 i Västerbottens län och Sápmi. Kolonin kallad Norrland. I rikets till invånarantalet sett minsta kommun, där Lappland och Ångermanland ligger ska’fot.
N’Stålis-jänta, hon växte till sig vid kanten av kalhyggena där blåbärsriset blomma. Flyttade söderut sen, som det lätt blir. Jodå, till både Skåne och västkusten for hon och var borta i flera år, men utan att fastna.
 Och långt norrut drog kärleken sedan. Utrikes. Höll sig där älvarna rinner mot polstjärnan. Buorre beaivi!

Johan Werkmäster i Göteborgsposten skriver i sin recension av novellsamlingen:
Alla de nio novellerna i samlingen utspelas i trakterna kring författarens barndomsby utanför Bjurholm. Inte minst genom de rikhaltiga, märgfulla västerbottniska uttrycken förankras texterna där. Men hade det inte varit för dialektala inslag kunde nog händelserna ha ägt rum i vilken svensk avkroksmiljö som helst. Det finns något allmängiltigt i dessa tonsäkra skildringar ur barns (oftast flickors) perspektiv. Inte sällan kommer de från sargade familjer och har svårt att anpassa sig till en obegriplig vuxenvärld.

Jonas Thente i Dagens Nyheter:
Så det är en stillsamt vacker debut som doftar av pors och skvattram, uthållighet och ursinnigt spott i nävarna.