Trilogin
Författare Jon Fosse
Utgiven: 2015-11
Översättare: Urban Andersson
ISBN: 9789100154691
Förlag: Albert Bonniers Förlag
En kärleksberättelse, vacker, vemodig, sorglig och den kryper under huden på mig och jag vill in och skaka om människorna, påverka, förändra det ödesmättade. När jag börjat läsa kan jag inte lägga undan boken, jag vill läsa och läsa och läsa …
Den norska dramatikern Jon Fosse är en av mina favoriter bland nutida dramatiker. Hans draman kan på ytan verka som små vardagliga berättelser, det är vanliga människor vi möter, ofta lite av livet tilltufsade – men i det lilla kan vi förnimma de stora existentiella frågorna. Jon Fosse har en stor bredd i sitt skrivande. Han har skrivit drama, poesi, essäer, romaner och kortare berättelser. Relativt få av Fosses texter har översatts till svenska. Trilogin som gavs ut 2015 fick Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Årets prisvinnare är ett sällsynt gott exempel på hur formmässigt nyskapande kan gå hand i hand med ett innehåll som förmår beröra tvärs över tid och plats. I en prosaberättelse med klart poetiska kvaliteter och med en medveten och lekfull inställning till historien berättas en kärlekshistoria som spänner över alla och inga tider. Författaren har som få andra förmågan att utmejsla sin helt egna litterära form. Klangbotten från Bibeln och kristen visionsdiktning förenas med spänningsskapande element och poetiska bilder på ett sätt som öppnar berättelsen om två människor, som älskar varandra, gentemot världen och historien.
Nyskapande är helt rätt. Romanen som är indelad i tre delar, Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning, är skriven utan korrekta satser. Där finns inga punkter utan all text kommer i långa, långa sjok, som följer människornas sätt att tänka och resonera inombords. Trots att de enda skiljetecknen som finns är kommatecken är texten inte svårläst, den griper tag i mig och jag sugs in i Asle och Alida, de två tonåringarna som älskar varandra och snart ska få ett barn ihop. De vandrar runt i staden, knackar på i hus efter hus, för att få hyra ett rum. Alida är höggravid och det blir nej, nej, överallt. Det är så sorgligt, så tungt.
Ibland blir jag arg på dem. När de utsätts för grova orättvisor säger de, tänker de. ”ja de är så det är, så är det, inget att göra åt, så är det”. Jag vill skaka om dem och säga att det måste gå att förändra, det måste gå att träffa rätt personer. Ibland gör de riktigt felaktiga val. Som unga människor som är förälskade och övergivna av vuxenvärlden kan göra. Berättelsen utspelar sig i en värld för ungefär hundra år sedan, tänker jag. På ett sätt är den väldigt ålderdomligt, å andra sidan är den tidlös och klassisk och skildrar två tonåringar som är utsatta och svikna av de flesta.