Bli som folk
Författare Stina Stoor
Förlag: Norstedts
Dimensioner: 200 x 130 x 20 mm
ISBN: 9789113066547
I Stina Stoor har Sverige fått en kommande stor författare. Hon är ung, född 1982, och har redan blivit Augustpris-nominerad. Novellsamlingen ”Bli som folk” är en av de som nominerats till det prestige-fyllda litteraturpriset i år.
Hon bor och verkar i sin västerbottniska barndomsby, Balåliden, utanför Bjurholm. Hon tilldelades Umeå novellpris 2012 och publicerade den uppmärksammade novellen Ojura året därefter. För novellen Gåvan mottog hon Sveriges Radios novellpris. Bli som folk är hennes första novellsamling.
”Bli som folk” består av nio noveller som alla utspelar sig i gränstrakterna mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Som förlaget beskriver det:
Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män. Och så beskaffenhetens alla gåtor.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?
Den hyllade novellen Gåvan ingår bland de nio i samlingen. Stina Stoor skriver på ett unikt sätt, hon förmedlar rytm och känslor, hon skriver poetiskt och västerbottniskt. Det sätt hon skriver gör att jag som läsare känner det som att jag kommer under huden på de människor som skildras, jag ser livet och byn och människorna med berättarens ögon, jag hör, luktar och känner som de. Fast samtidigt kan jag känna en trötthet när det är på västerbottniska i varenda novell. Jag är lite kluven till novellsamlingen därför och hoppas väl att Stina Stoor utvecklas och kan skriva inte bara på detta sätt utan kan kombinera med andra sätt att uttrycka sig på.
Författaren berättar om sig själv på sin hemsida:
Född 1982 i Västerbottens län och Sápmi. Kolonin kallad Norrland. I rikets till invånarantalet sett minsta kommun, där Lappland och Ångermanland ligger ska’fot.
N’Stålis-jänta, hon växte till sig vid kanten av kalhyggena där blåbärsriset blomma. Flyttade söderut sen, som det lätt blir. Jodå, till både Skåne och västkusten for hon och var borta i flera år, men utan att fastna.
Och långt norrut drog kärleken sedan. Utrikes. Höll sig där älvarna rinner mot polstjärnan. Buorre beaivi!
Johan Werkmäster i Göteborgsposten skriver i sin recension av novellsamlingen:
Alla de nio novellerna i samlingen utspelas i trakterna kring författarens barndomsby utanför Bjurholm. Inte minst genom de rikhaltiga, märgfulla västerbottniska uttrycken förankras texterna där. Men hade det inte varit för dialektala inslag kunde nog händelserna ha ägt rum i vilken svensk avkroksmiljö som helst. Det finns något allmängiltigt i dessa tonsäkra skildringar ur barns (oftast flickors) perspektiv. Inte sällan kommer de från sargade familjer och har svårt att anpassa sig till en obegriplig vuxenvärld.
Jonas Thente i Dagens Nyheter:
Så det är en stillsamt vacker debut som doftar av pors och skvattram, uthållighet och ursinnigt spott i nävarna.