Bära barnet hem
Författare: Cilla Naumann
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Omslag: Johan Petterson
ISBN 978-91-27-14475-0
En del av handlingen i romanen är självbiografisk, författaren beskriver sina tankar och känslor inför återresan tillsammans med sin vuxne son till det land, Colombia, varifrån hon hämtat sitt nyfödda barn för 22 år sedan. Hon skriver om sina kval inför mötet med sonens biologiska mor, Magda, som hon funderat mycket över under alla år och även haft skuldkänslor gentemot. Kommer sonen nu att känslomässigt välja henne i första hand?
En annan del av romanen är fiktiv, en kvinna, Ana, har varken föräldrar eller barn, hon hittades som spädbarn av nunnor, inlindad i en grön filt och med en lapp från mamman. Denna lapp blev sedan det enda minnet av modern och det var kring den hon spann sina fantasier om hurdan hon var. Ana arbetar som hembiträde i Bogota och engagerar sig mycket i familjens yngsta barn, en pojke vid namn Mateo. Det är nästan så hon känns mer som mamma än den verkliga modern, hon till och med ammar pojken i smyg. Familjen bor mitt emot barnhemmet med den blå dörren där barn både lämnas av sina mödrar och hämtas av nya föräldrar. Ana står i fönstret och iakttar och fantiserar kring vad som händer därinne, en del får hon veta genom sin bästa vän som arbetar på barnhemmet.
Romanen undersöker vad en mamma är, utifrån moderns perspektiv. Det görs på ett sant och uppriktigt vis och det är lätt att leva sig in i de kluvna känslorna hos adoptivmodern, som både vill vara den viktigaste personen för sitt barn och att kontakten med den biologiska mamman ska få finnas. Skildringen känns äkta och sanningsenlig och är mycket rörande. I boken finns också avsnitt med författarens gamla mamma, som håller på att glida in i demensens förvirrade värld.
Jag läser boken med stor behållning och den ger mig mycket att fundera över.