• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: När det kommer till kritan – enastående om den eviga frågan

18 november, 2017 by Rosemari Södergren

När det kommer till kritan
Av Niklas Rådström
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Benny Grûn
Urpremiär på Dramaten, Målarsalen 17 november 2017
Speltid 1 timme 15 minuter utan paus

Det är bättre att vara död, när du är död. Det är ganska opraktiskt annars.
Det konstaterar Andreas T Olsson i monologen ”När det kommer till kritan” som han framför på Dramaten.
Andreas T Olsson visar vilken mångsidig och skicklig scenartist han är, han fullkomligt äger scenen och publiken när han framför Niklas Rådströms nyskrivna monolog om döden, eller ska vi egentligen säga livet. Om och om igen, som ett mantra, rytmiskt och stundtals poetiskt, upprepar han den beska sanningen: vi ska alla dö. Ja varenda en från Härnösand, varenda en från Örebro, varenda från Kungsholmen, nej det finns ingen människa som slipper undan.

Det är den eviga, första och stora och viktigaste existentiella frågan som är i fokus. Som manusförfattaren Niklas Rådström skriver i föreställningens programblad: … vad är poängen med livet ifall målet är att vi ska dö? Jag minns mig själv som liten, som åttaåringar, hur upprörd jag var när jag första gången ställde mig den frågan – den stora filosofiska och mycket mänskliga grundfrågan …

För en del går det blixtsnabbt för andra är det en långsam process. I monologen förflyttas vi mellan olika perspektiv. Är vi på en brottsplats, är vi uppslukade av en valfisk eller är vi på en teaterscen, är våra liv bara någons berättelse?

Ensam på scen men med en halv människas kontur ifylld på scengolvet med en krita och en något mer ifylld kontur på väggen funderar och filosoferar Andreas T Olsson kring död och liv. En mörk föreställning? Ja men lika ofta rolig, absurd och hoppfull. Hoppfull? Ja för egentligen handlar det om vad vi gör av det liv vi har. Inte på det där mindfullness-positiva sättet utan som en mer enkel reflektion.

Monologen som är en timme och en kvart går svindlande fort och det beror på att alla de tre pelarna som föreställningen bygger på gjort ett enastående arbete tillsammans: Niklas Rådströms manus är suveränt, Andreas T Olsson är enastående och regissören Stefan Metz har tillsammans med scenograf, ljussättare, peruk- och kostymmakare och ljudtekniker skapat en scenografi och scenbild som är perfekt i all sin enkelhet. Andreas T Olsson med krita i handen på en svart scen ritar till det han pratar om och han har flera lager skjortor på sig. En skjorta i taget tas av till olika avsnitt under monologen.

Att framföra en monolog kräver mycket av en skådespelare och av regissör och alla scenarbetare. Scenkonst handlar om relationer. När det är en skådespelare måste hen agera med och få en relation till publiken. Skickliga skådespelare som Andreas T Olsson utnyttjar detta tillfälle till unik relation med publiken perfekt. Han upplevs lugn, rolig, skör, stark, pålitlig – ja han är en perfekt guide genom föreställningen. Han har en fantastisk scennärvaro.

Jag har dock en liten reflektion kring föreställningen och manuset: Där betonas blev gånger att döden är ingenting, det är inte ens ingenting. Vad jag vet, så vet vi inte vad det är. Där håller jag faktiskt inte med manusförfattaren. Hur vet han att det är inte ingenting men också ingenting? Å andra sidan handlar monologen inte, egentligen, om döden utan om livet. Och detta omfamnar Andreas T Olsson och manus genom att i all enkelhet bjuda oss på en svindlande färd genom livets alla former och känslor. Livet är både vackert och mörkt, ljus och fult, ja det rymmer både djupaste sorg och sprudlande glädje och är en kamp i racerfart redan som spermie.

– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson i ett pressmeddelande om sin roll.

Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.

För Niklas Rådström är det inte första gången han tar itu med existentiella frågor. Han debuterade 1975 som författare och har sedan dess producerat romaner, diktsamlingar, essäer, draman och filmmanus. Han skrev manus för scenföreställningen Bibeln som framfördes på både Stockholms och Göteborgs stadsteater, han har skrivit Boken (29014) som är hans tolkning av Bibeln och 2016 gav han ut romanen En Marialegend.

Regissören Stefan Metz har samarbetat med Niklas Rådström flera gånger tidigare, i dramatiseringarna av Don Quijote och Bibeln på Göteborgs stadsteater och Bulgakovs Mästaren och Margarita på Dramaten.

Här är Kulturbloggens recension av Bibeln på Göteborgs stadsteater.
Och här är kulturbloggens recension av Bibeln på Stockholms stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Andreas T Olsson, Dramaten, Monolog, Niklas Rådström, Scenkonst, Stefan Metz, Teaterkritik

Teaterkritik: Uppenbarelsen på Dramaten – gripande karaktärer men skev bild av troende

17 november, 2017 by Rosemari Södergren

Uppenbarelsen
Av och regi Mattias Andersson
Scenografi Charlie Åström och Mattias Andersson
Kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Nathalie Pujol
Urpremiär på Dramaten 16 november 2017, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme och 50 minuter, utan paus

En kvinna är övertygad om att hon fått en kallelse, ett uppdrag av Gud. Hur förklarar hon det för en socialarbetare som inte tror på någon gudskraft alls?  Hur ska människor i dagens globaliserade samhälle kunna mötas och förstå varandra när vi kan ha så olika syn på livet och existensen? Mattias Andersson är tillbaka med en nyskriven pjäs, han står för både manus och regi, och där han skrapar på ytan kring frågorna om alternativa fakta och hur vi ska kunna leva tillsammans i en värld där så många olika livsåskådningar möts och står i opposition emot varandra.

Det finns en hel del att prata vidare kring efter att ha sett föreställningen. Jag hoppas gymnasieklasser tar sig dit i massor. Den sätter igång tankarna och visar på svårigheterna, ja nästan omöjligheten, att nå varandra när vi ser på livet och samhället från så olika utgångspunkter.

Vi får följa tre olika berättelsen parallellt som vävs samman i ett soprum mot slutet. Jennifer, en tonårstjej är hos en socialarbetare för att prata om ett våldsdåd hon gjort, som hon säger att Gud sagt till henne att hon ska utföra. Ett medelålders par grälar därför att mannen, Mikael, har haft sex med en tiggerska i ett soprum. Mikael säger att Gud talat till honom genom en ängel och gett honom i uppdrag att rädda världen genom att ge tiggerskan kärlek. Två bröder knarkar tillsammans i ett soprum och en av dem får en vision från Gud och börjar prata inspirerat.

I beskrivningen av föreställningen står det att en kvinna lämnar gud.
Uppenbarelsen är en hyperrealistisk pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder gud ryggen.

Föreställningens svaghet är samma svaghet som gör Dan Browns senaste roman, Begynnelse, till den sämsta hittills i  hans serie om professor Langdon. Kulturbloggen recenserar Begynnelse här. Dan Brown sätter likhetstecken mellan att tro på gud och att vara värdekonservativa och därför vara beredd att ta till våld för sin tro. Uppenbarelsen sätter också likhetstecken mellan att vara troende och värdekonservativ, men Mattias Andersson är inte lika onyanserad som karaktärerna i Dan Browns deckare. Inte alls. Uppenbarelsen är bra, men dess poänger ligger inte i skildringen av vad troende är.

Den gudsbild den unga kvinnan i Uppenbarelsen har är en gammaldags version som inte många troende har idag. Samtliga tre karaktärer som i Uppenbarelsen upplever att Gud talat till dem utför våldsamma handlingar eller övergrepp på grund av detta. Så är det inte i verkligheten. Många människor har också gjort bra saker för att de tror att det finns något mer än det vi kan registrera med våra fem sinnen. Att sätta likhetstecken mellan att vara troende och att begå sexuella övergrepp, våld och mord – det är att göra det för enkelt för sig. Det finns minst lika många som tror på politiska ideologier som utför krig och våld som de som gör det i någon religions namn.

KG Hammar, den före före detta ärkebiskopen i Svenska kyrkan, har sagt att ofta när han träffar någon som säger att de absolut inte tror på Gud, då frågar han dem hurdan den guden är som de inte tror på. Då blir mitt svar alltid, berättar KG Hammar, att den guden tror jag inte heller på.
Många säger att de inte kan tro på en dömande gubbe som sitter långt upp i himlen och skickar olyckor över människor. Nu är det ju så att ganska få som tror på någon guds- eller sanningskraft tror på denna dömande gudsbild.
I boken Släpp fången loss skriver KG Hammar att om vi tror att Gud är något större än det mänskliga borde vi inse att beskrivningen av Gud aldrig kan rymmas i våra mänskliga beskrivningar. Mot denna bakgrund tycker jag inte att Uppenbarelsen hittat helt rätt. De tre karaktärer som får representera tro är alla fanatiska, ja också den kvinnan som lämnar Gud har en bild av Gud som något hotfullt och elakt.

På Dramatens hemsida inleds texten om Uppenbarelsen med två meningar:
Vi lever i en ny tid. Familjen, nationen och Gud återkommer till människorna på jorden.
Det är som att sätta likhetstecken
Det är föreställningens svaghet att sätta likhetstecken mellan att tro på Gud och att därför automatiskt stå för gamla värderingar om familj och nation. Det finns religiösa grupper som är värdekonservativa och som därför tycker det är viktigt med ideal som kärnfamilj och nationer, men det finns minst lika många gudstroende som inte gör det.

Föreställningens styrkor ligger istället i dialogerna, i mötena mellan de olika personerna, stundtals slår det gnistor i dialogen mellan Mikael och hans fru, Jennifer och socialarbetaren och mellan de två bröderna i soprummet.

Scenografin är fantastisk med en stor spegel över hela bakre delen av scenen där publiken kan skymta sig själv och på scenen finns massor av tomma plastflaskor, några gröna soptunnor och en skinnsoffa. Visst drar vi som publik paralleller till Beckets drama Slutspel, som utspelar sig i en bunker i en öde stad omgiven av aska och utan någon levande natur. Människan i ett soprum – en talande metafor.

Shanti Roney

Skådespelarna är utsedda med omsorg. Shanti Roney är som alltid bra. Han spelar Mikael, med den eftertänksamma skörhet vi kan förstå att en man som aldrig funderat på andliga ämnen måste känna efter att ha ha upplevt att en ängel kommit och talat till honom när han suttit ensam i vardagsrumssoffan en fredagskväll, småberusad och med känslor av ensamhet trots att han har fru och dotter. Electra Hallman är strålande som Jennifer som leker med sin socialarbetare/terapeut Niklas. David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger som de två drogande bröderna är gripande. Hela ensemblen fungerar mycket bra tillsammans, det är en av föreställningens styrkor.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och manusskribenten, Mattias Andersson, inför premiären.

I rollerna:
Electra Hallman – Jennifer
Nadja Weiss – Maria
Bengt Braskered – Niklas
Rebecka Hemse – Susanna
Shanti Roney – Mikael
Alexander Salzberger – Sam
David Fukamachi Regnfors – Tim

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Mattias Andersson, Religion, Scenkonst, Teaterkritik, Uppenbarelsen

Teaterkritik: Oidipus/Antigone – enastående, starkt, magiskt, berörande och mångbottnat

4 november, 2017 by Rosemari Södergren

Oidipus/Antigone
Av Sofokles
Översättning Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg
Bearbetning Marie Lundquist, Eirik Stubø och Cecilia Ölveczsky
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg och Lena Bouic-Wrange

Två pjäser, skriva för 2.500 år sedan, som talar starkt till människor idag. Dramatens uppsättning av Sofokles två klassiska draman Oidipus och Antigone är enastående, underbart, starkt, magiskt, berörande, mångbottnad – helt enkelt scenkonst när den är som bäst, in i minsta detalj: scenografi, ljus, skådespelarnas prestationer, text, kostym, ljud …

Vi förs direkt in i känslan av ett drömlikt tillstånd då scenen går i mörkgrått täckt med rökiga dimmor och vi hör en röst och sakta träder en skådespelare fram. Aktörerna rör sig med lugna rörelser och det är som om vi är förflyttade till en annan värld, en annan existens, där de djupa existentiella frågorna ställs.

I Oidipus möter vi de eviga obesvarade frågorna kring lidande, liv och död och våra öden. I Antigone ställs frågor kring civilkurage, när är det moraliskt och etiskt rätt att bryta mot lagen, när är lagen ett hinder för det mänskliga?

Livet är ett lidande – bäst är för en människa att inte bli född. Nästbäst är att återvända direkt. En av körens många funderingar kring att existera som i Dramatenchefen Eirik Stubøs regi blir uttalad av en av de skådespelare som får gestalta det som i traditionella grekiska dramer sades av kören. I de grekiska dramerna från 400-500-talet före vår tideräkning var det kören som bar fram dramernas handling, en kör som framförde verser till musik. Omkring 534 före vår tideräkning tror man att den första skådespelaren fördes is. Senare införde den grekiska dramatikern Aischylos ytterligare en aktör och Sofokles tros ha införde en tredje skådespelare.

Eirik Stubø har valt att låta några av våra främsta skådespelare, Per Mattsson och Kicki Bramberg med Johan Ulveson som körledare, samtliga med unika röster ersätta kören genom att de var för sig framför det kören förmedlar. Det fungerar oerhört bra.

Berättelsen om Oidipus är gripande. Han växte upp hos kungen och drottningen i Korinth, som han trodde var hans föräldrar. Han fick höra av en siare att han som vuxen skulle döda sin far och gifta sig med sin mor och få barn med henne. För att undslippa sitt öde flydde han till ett annat land och när han närmade sig staden Thebe kom han i bråk med en man som han slog ihjäl. Mannen han dödade var Thebes kung Laios (som är Oidipus riktiga far, som lämnade honom för att dö i vildmarken som baby för att en spådom sagt att babyn som vuxen skulle slå ihjäl sin far).

Oidipus kommer till Thebe, möter den stadens stora hot sfinxen, räddar staden och gifter sig med kungens änka, Iokaste (Stina Ekblad som gjuten i den rollen).

Reine Brynolfsson som hyllas på många håll av filmkritiker för sin roll i Jens Assurs film Korparna gör här som Oidipus ytterligare en stor roll där han visar att han tagit plats bland våra riktigt stora svenska legendarer på scen.

Thebe drabbas av sjukdomar och olyckor och de stora oraklen blir tillfrågade och alla säger samma sak: den som dödat den förra kungen Laios måste gripas och straffas. Oidipus lovar högt och tydligt att han ska hitta mördaren och jaga ut mördaren från landet. Endast då ska staden befrias från alla olyckor.

Det är så fascinerande att den som driver allt till det tragiska slutet är Oidipus själv. Flera andra ber honom under vägen att sluta sin jakt på sanningen. Men han är envis och det blir hans fall. Det är som livet kan vara, vi vill så gärna att livet och dess olyckor ska vara rättvisa. Oidipus har i och för sig gjort ett stort brott: han kom i bråk med en främling och dödade denne. Men att han gifte sig med sin mor och fick barn med henne, det var inget han visste. Bråket då han dödade kung Laios kan ha varit i självförsvar. Det får vi aldrig klarhet i.

Oidipus fick fyra barn med drottning Iokaste, döttrarna Antigone och Ismene och sönerna Eteokles och Polyneikes. I dramat Antigone, som spelas efter Oidipus med en paus emellan, är Oidipus dotter Antigone i centrum. Oidipus två söner har dödat varandra då de stridit om vem ska bli kung efter fadern. Istället blir då Oidipus svåger Kreon kung och han beslutar att den ene av sönerna, Polyneikes, inte ska få begravas. Kreon menar att Polyneikes har försökt förstöra riket och brutit mot hela lagar. Straffet för att bryta mot hans påbud är döden. Antigone vägrar lyda detta bud och ger sig av och utför en begravning för sin bror Hon hävdar att Kreons lag bryter mot gudarnas eviga lagar och familjens och syskonskapets heliga tradition och lag.

Dramat Antigone har tolkats och satts upp på en mängd olika sätt ur olika synvinklar. Jag gillar Eirik Stubøs val att inte ta ställning, att låta de två synsätten mötas: Kreon som hävdar att statens och landets lagar är viktigast medan Antigone väljer familjens sammanhållning, ja hon väljer ju detta till och med före sin egen lycka då hon är förlovad med och ska gifta sig med Kreons son Haimon.

De två dramerna är mångbottnade och ställer frågor utan att ge oss de definitiva svaren, utan att som den dominerande amerikanska Hollywood-filmtraditionen ge oss lyckliga slut där alla gifter sig i slutet och lever lyckliga i alla sina dagar, vilket vi alla vet är illusioner.

Om du blir nyfiken på den grekiska teatern och antiken har du i höst tillfälle att lära dig mer om detta. Dramaten bjuder in till en rad arrangemang om den grekiska teatern och antiken – samtal, introduktioner, föreläsningar, bokcirklar och radioprogram.

Eirik Stubø, regissör och teaterchef, säger i ett pressmeddelande:
– Det är en stor gåta hur det vi kallar teater plötsligt uppstår under den grekiska antiken – och sedan försvinner. Vi får fyra stora dramatiker som ännu spelas på världens scener: Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes. En storhetstid på ungefär åtta decennier, mer är det inte. Och sedan slocknar det och blir ganska länge mörkt igen. Det är intressant att det hastiga uppblossandet så klart sammanfaller med demokratins födelse.

I rollerna:
Oidipus Reine Brynolfsson
Iokaste/Eurydike Stina Ekblad
Antigone Sanna Sundqvist
Kreon Hannes Meidal
Körledaren Johan Ulveson
Haimon Rasmus Luthander
Ismene Ellen Jelinek
En väktare David Book
En budbärare Pontus Gustafsson
Kör Per Mattsson
Kör Kicki Bramberg
Teiresias Gunnel Lindblom
En herde Hans Klinga
En tjänare Maria Salomaa

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Oidipus/Antigone, Scenkonst, Stina Ekblad, Teater, Teaterkritik

Teaterrecension: Våra drömmars stad – arbetarperspektivet blev förlöjligat

3 november, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Bengt Wanselius

Våra drömmars stad
Av Per Anders Fogelström
I dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Regi: Linus Tunström
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Koreograf: Roger Lybeck
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Åsa Frankenberg
Mask: Carina Saxenberg
Premiär 2 november 2017 på Stora Scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

Kanske är det ett omöjligt uppdrag att iscensätta Per Andres Fogelströms boksvit på scen, i synnerhet som det är fem av svensk litteraturs klassiker som ska bakas ihop på scen till en föreställning på tre timmar. Hela serien som utspelar sig från 1860-1969 ska berättas på tre timmar på Stockholms stadsteaters stora scen. En lång rad duktiga svenska skådespelare på scen som alla gjorde bra ifrån sig – men det räcker inte. Vi kommer aldrig människorna nära och det har att göra med hur regissör valt föra över berättelserna på scen. Det blir en mycket ytlig parad av människoöden.

Per Anders Fogelströms fem romaner i Mina drömmars stad-serie osar av ett starkt politiskt engagemang för de utsatta och är berättade ur ett konsekvent arbetarperspektiv. I Linus Tunströms regi fokuseras temat på Stockholm, som stad och dess förändring. Föreställningen handlar mer om Stockholm än om människorna. Det politiska kommer fram glimtvis men mest ganska förlöjligat, som en kliché.

Jag saknar den fasta förankringen i arbetarperspektivet, jag saknar fördjupningen av karaktärer och jag saknar den berättelse som berör så starkt i Per Anders Fogelströms romaner.

Per Anders Fogelström som föddes 1917 växte upp under fattiga förhållande på Södermalm. Hans pappa lämnade familjen tidigt och utvandrade till Amerika för att aldrig återvända. Per Anders Fogelström växte upp med sin syster, sin mamma och sin mormor. Hans stora publika genombrott kom med ”Sommaren med Monika” 1951, som filmades 1953 av Ingmar Bergman. 1960 kom ”Mina drömmars stad”, den först delen i de fem Stockholmsskildringarna som utspelar sig kring Emelie, Hennings dotter.

Vanna Rosenberg är Emelie och det är en stor prestation, hon är enastående då hon skildrar Emelie från barnsben till ålderdomen. Överhuvudtaget är jag imponerad av alla skådespelare, de gör det bästa av situationen.

Regissören Linus Tunström och scenografen Ulla Kassius berättar i föreställnings program att de valt att göra detta till en kollektiv berättelse. Hundrafemtio år gestaltas av fjorton skådespelare och varje skådespelare har huvudrollen i sin karaktärs berättelse. Resultatet blir mest rörigt och med för stor distans till de olika karaktärerna. Emelie är den röda tråden men hon får mest finnas till i utkanten av scenbilden.

Vissa berättelser tror jag mår bättre av att berättas på ett mer traditionellt sätt där vi får några karaktärer att leva oss in i, att beröras av mer på djupet.

Våra Drömmars Stad
Av Per Anders Fogelström – en föreställning av Linus Tunström och Ulla Kassius, i dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Premiär 2 november 2017
Stora scenen

Medverkande på scenen
Emelie: Vanna Rosenberg
Henning: Peter Viitanen
Annika: Kirsti Stubø
Tummen: Jörgen Thorsson
Olof: Omid Khansari
Rudolf: Tim Dillman (Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)
Beda: Eva Stenson
David: Jan Mybrand
Johan: Gerhard Hoberstorfer
Jenny: Matilda Ragnerstam
Bärta: Angelika Prick
Erik: Leif Andrée
August: Shebly Niavarani
Elisabeth: Eva Rexed
Iman Talabani

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension: Våra drömmars stad, Vanna Rosenberg

Radioteatern: Mördarens apa – en ny dramaserie i P4 för unga

1 november, 2017 by Redaktionen

Emma Broomé spelar Sally i Mördarens apa. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Mördarens apa, är en ny dramaserie som bygger på boken med samma namn av Jakob Vegelius. Boken vann Augustpriset 2014. Pjäsen har originalmusik av Johan Nilsson och Helen Sjöholm sjunger flera nyskrivna låtar.

Kulturbloggen bad sin nya minireporter Terése Koivisto att recensera de tre första avsnitten som börjar sändas i P4, den 29 oktober kl. 10.45, och därefter sänds varje söndag samma tid (tio avsnitt). De fem första avsnitten finns för lyssning på  http://sverigesradio.se/dramaforunga eller där poddar finns från den 29 oktober.

Jag var skeptisk när jag började lyssna på Mördarens apa. Jag är en filmperson och har inte lyssnat på radioteater tidigare. För mig låter det torrt att bara få lyssna på en berättelse, utan att få bilderna serverade till. Men jag blev förvånad, radioteatern skapar en stark stämning och jag sugs in i berättelsen. Fantasin aktiveras och det är spännande att få skapa sina egna bilder till historien, vilket inte sker när man kollar på film.

I min tankevärld föreställer jag mig hur platserna ser ut, dofterna, färgerna och människorna som historien beskriver. Bakgrundseffekterna triggar verkligen fantasin. De är häftiga, trovärdiga och skickligt gjorda med stor följsamhet till berättelsen. Rösterna är perfekta och känns som gjutna till historien.

Mördarens apa handlar om gorillan Sallys äventyr i en grym värld. Gorillan får uppleva många mörka händelser och hemska drömmar. Men i det svåra har gorillan god hjälp av sin stora begåvning. Sally kan nämligen läsa, skriva och förstå vad människor säger. Det räcker långt, men Sally bär ändå en stor frustration inom sig, eftersom hon inte kan tala. Som tur är så möter Sally många fina människor längs vägen som förstår henne ändå.

Berättelsen visar den starka vänskapen mellan ett djur och en människa, en vänskap som inte har några gränser. Mördarens apa är en dramaserie för unga 9–13 men jag tycker att den passar alla åldrar.

Text: Terése Koivisto, 14 år, mini-reporter på Kulturbloggen

Röster: Sally Jones: Emma Broomé
Chiefen: Jarmo Mäkinen
Ana Molina: Helen Sjöholm
Fidardo: Victor Criado
Papa Monforte: Rikard Wolff
Alphonse Morro: Gustav Lindh
Elisa: Molly Nutley
Maharadjan: Andreas T Olsson
Kapten Andersson: Steve Kratz
Geoff Gerard: Bahador Foladi
Garetta: Alexej Manvelov

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Mördarens apa, Radioteater, Scenkonst, ungdomsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in