
Brott och Straff
Av Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić
Översättning Anders Duus
Regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Zdravka Ivandija Kirigin
Ljus Jörg Schuchardt
Peruk och mask Moa Hedberg, Thea Holmberg Kristensen
Musik Daniel Regenberg
Medverkande Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Petersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanović, Kristina Törnqvist.
Premiär 24 November 2022 på Stora Scenen på Dramaten
En grandios föreställning på Dramaten. När Dostojevskijs roman Brott och Straff sätts upp på Dramatens stora scen är regissören Oliver Frljic, en provokativ och i Europa mycket omtalad regissör. Trots att han inte kan svenska språket har han skapat en effektfull och spännande föreställning.
I inledningen klättrar skådespelarna i bänkraderna och i slutet blir de alla instängda
i ett jättelikt skåp när flickan Polenka stänger dörrarna. Däremellan skiftar scener
med gigantiska möbler som gör människorna små.
I första akten flödar orden och diskussionen om vanliga och särskilda människor. Vilka regler och lagar som gäller och vad som är ont och gott. Man får också en presentation på vilka personerna är. Akten avslutas med sång av försäkringsdomaren (Andreas Grötzinger) – Hälsning till Sibirien av AleksandrPusjkin.
I andra akten knyts föreställningen ihop och intensiteten ökar. När Rodja (Gustav Lindh) erkänner sitt brott för Sonja( Elektra Hallman) börjar han tvivla på sitt beslut.
Den moraliska konflikten, ångern och ångesten över sitt brott når ända ut i salongen.
Stoltheten över att ha plockat upp makten och handlat försvinner.
Gustav Lindh gör en storartad insats som exstudenten Rodja som allt kretsar kring.
Han är lysande som arrogant, stolt och ångestfylld ung man. Elektra Hellman som Sonja försöker rädda hans själ. Kring de här kretsar många andra utmärkta skådespelare som t.ex Magnus Roosmann, Torkel Petersson , Gunnel Fred och Nina Dahn.
Pjäsen belyser de stora frågorna i människors privata liv men också i relation
till samhälle och ekonomi. På ett väl underbyggt sätt skildras människors val och livssituationer. En lyckad satsning på en pjäs som aldrig blir omodern.



Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.
Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.
