Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Smärta och ära – vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint

by

Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia

Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.

Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.

I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.

Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.

En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.

Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.

Filmrecension: Diamantino – något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år

by

Diamantino
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Av Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes

Humor och ironi är inte alltid lätt att göra bra. Vad en person skrattar åt kan någon annan tycka är jättelöjligt, ja till och med förnedrande. Diamantino är en film som jobbar med stora åthävor, men att göra saker extremt löjliga. Sådana metoder är inte lätta att behärska. Jag blev enormt besviken på den här filmen, som var rejält upphaussad före visningen. Den lät väldigt rolig och speciell. Den beskrivs så här av filmdistributören:
När världens bästa fotbollsspelare Diamantino missar den avgörande straffen i VM-finalen, får det konsekvenser långt bortom fotbollsplanen. Sökandet efter nya mål i livet leder honom på en kaotisk odyssé där han konfronteras med neofascism, flyktingkrisen, genmanipulering och Portugals eventuella uttåg ur EU. Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes har gjort en skruvad, kärleksfull komedi som inte liknar någonting du sett förut!
Njae. Som ni förstår har jag inte fallit för den här skruvade komedin. Jag pratade med flera av mina filmkritiker-kollegor efter filmen som var lika besvikna som jag.
Karaktärerna är överdrivna, det hör till själva genren. Diamantino tolkar jag som en drift med den portugisiske fotbollsspelaren Ronaldo. Eller i alla fall har filmens Diamantino hämtat en del drag av Ronaldo.

Denna Diamantino är rätt korkad och fäst vid sin pappa som en baby. Han tycks aldrig gått igenom någon normal europeisk tonårs-rebellisk period. Sex vet han inte vad det är och hans systrar, som är tvillingar, är rakt igenom elaka. Och allt detta beskrivs med kliché-artade bilder.

Diamantino får för sig att han ska adoptera en flykting samtidigt som spioner från säkerhetstjänsten vill komma åt att spionera på hon för att avslöja ekonomiska olagligheter som de misstänker honom för. Nu är ju Diamantino alldeles för korkad för att kunna planera några ekonomiska svindlerier.

När han nu ska adoptera en flykting klär en av kvinnorna från säkerhetstjänsten ut sig till flyktingpojke. Om inte filmen redan tappat mitt engagemang för den det nu. Det är helt osannolikt att någon skulle kunna adoptera en person som är polis och som klär ut sig till flyktingpojke. Nej en absurd film behöver givetvis inte följa realismen men när det finns delar i handlingen som är för osannolika tappar jag i alla fall intresset.

Tanken från filmskaparna är väl att driva med västvärldens misslyckande med att hjälpa flyktingar, att visa att det mesta göra för vår egen vinning. Men den kritiken går inte hem, som jag ser det.

För mig var det en plåga att sitta kvar i salongen filmen ut. Den är i min smak något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år. Tyvärr.

Filmrecension: Sir – en hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos

by

Sir
Betyg 4
Premiär 12 juli 2019
Regi Rohena Gera

När den unga änkan Ratna (Ahmareen Anjum) får arbete i staden Mumbai som hembiträde hos Ashwin (Vivek Gomber) möts två världar. Hon , som blev bortgift och änka vid 19 år, kommer från landet och står lägst på den sociala skalan. Han , son till en rik byggherre, har det bra ställt och hög ställning i samhället. Och det tar tid innan de möts som personer. En hemhjälp i en rik familj i Indien finns där men hon märks inte. Hon är ingen som man tar notis om, utom när något saknas i hushållet.

När Ashwin börjar ifrågasätta meningen med sitt liv blir han deprimerad. För att ge honom berättar Ratna om sitt liv och så börjar kontakten mellan dem. Hon med sin livsvilja och målsättning att bli sömmerska berör honom och väcker hans beundran. Trots sitt livsöde har hon mycket styrka.

Filmen visar hur det indiska klass- och kastsystemet är så självklart att det är få som ifrågasätter det. Att man genom samhällets uppbyggnad och värderingar har sina roller som inte ifrågasätts varken av fattiga eller rika. Man vet sin plats i samhället och det blir som ett mönster man inte bryter. Med lågmäld men tydlig berättarteknik skildras kast och klassystem. När Ashwin och Ratna börjar se varandra så är det mot samhällets normer. När han tänker att det inte spelar roll vilken klass man tillhör så vet hon att hon alltid kommer att ses som ett hembiträde. Det är berörande och man önskar att förändringen skall komma med nya generationer.

Filmen utspelas i Indiens färgstarka miljöer och med indisk musik är den ett romantiskt och socialt drama utan att vara en Bollywoodfilm.
En hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos och utmärkta skådespelare.

Filmrecension: Lejonkungen – allt igenom perfekt, den har allt ett drama ska ha

by

Lejonkungen
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2019

Det finns inget annat än sätta högsta betyg för den här versionen av Lejonkungen. Räkna med flera Oscarsnomineringar och minst ett pris för de visuella effekterna.

Berättelsen känner vi redan till från Disneys tecknade version som kom 1994. Det är en klassisk berättelse om den unge Simba som är son till Kung Mufasa som dödas av sin bror, Scar. Ja det är lite av Hamlet i den berättelsen fast med en lyckligare slut och med lite humor och roliga karaktärer som Timon och Pumba. Fast de roliga karaktärerna är ett arv från Shakespeare som i många av sina pjäser hade just det, någon eller några narrar, några karaktärer som lockade till skratt.

Berättelsen är stark och tas till vara på ett gediget sätt. Handlingen utspelar sig på Afrikas savanner och djur och natur är skapade med CGI-teknik som skapar bilder som ger ett verklighetstroget intryck. Som tittare upplever jag det som att jag är där, mitt på savannen, mitt bland lejonen och alla djuren. I Lejonkungen är denna teknik in i minsta detalj välgjord.

Lejonkungen har allt det som en klassisk berättelse ska ha: förräderi, tragedi och drama och en udda vänskap.

Tekniken kallas otecknad fast det är lite tvetydigt, egentligen. Filmens bakgrund har skapats i en dator och skådespelarna är iklädda dräkter där de har sensorer som förvandlar deras rörelser och mimik till tredimensionella punkter som datoranimatörerna skapar djuren av. Djuren byggs upp men program som gör att de ser extremt verklighetstroget ut.

Att Disney kallt kalkylerar med att de som såg den tecknade versionen när de var små nu återkommer med sina barn eller barnbarn det är uppenbart. Det är samma taktik som upprepas med alla klassiska Disneyfilmer. Men den här gången med ett fantastiskt resultat. Filmen är vacker, snygg, genomarbetad.

Alla mindre barn kommer dock inte att kunna se den på bio på grund av åldersgränsen på elva år, vilket betyder att den som fyllt sju år kommer in i sällskap med en vuxen. Statens censur har bedömt att filmen har en starkt hotfull stämning. Jag förmodar att barnen kommer att kunna se den när den släpps på dvd/bluray och på streaming-tjänster. Man kan tycka vad man vill om filmcensur men det ligger nog en del i att scener som upplevs verklighetsnära kan vara med skrämmande än uppenbart tecknade scener.

Donald Glover gör rösten till Simba, som Nala hör vi Beyoncé Knowles-Carter, James Earl Jones är Mufasa och som Scar hör vi Chiwetel Ejiofor. Seth Rogen och Billy Eichner har lånat sina röster till Pumba och Timon.

Svenska röster: John Lundvik, Molly Hammar, Björn Gustafsson, Linus Eklund Adolphson, Svante Thuresson, Johan Schinkler, Fred Johanson, Sharon Dyall, Livia Millhagen mfl. Den nya versionen av ”En värld full av liv” sjungs av Laila Adele.

Recension av TV-serie: Babylon Berlin – bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i sommar

by

Babylon Berlin
Betyg 4
Visas på SVT Play – vT de två första säsongernas 16 avsnitt på ett bräde, med åtta dubbelavsnitt.

Babylon Berlin är en mörk och spännande tysk kriminalserie. Den utspelar sig i Berlin nder Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Där är dekadens och ett utbud av sexuella tjänster som än idag skulle utmärka sig. I denna smältdegel skickas kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln för att lösa ett fall. Eller lösa är egentligen inte korrekt. Utåt sett ska han vara med och lösa ett fall. Vad han egentligen ska göra är att hitta och förstöra bevis som kan hindra en mans politiska karriär.

Gereon Rath vill gärna vara en rättrådig polis och han vill ta kampen mot korruption, vilket inte är en lätt kamp. Att ingen enbart är en hjälte och inte ens seriens bovar är enbart onda – det är en av seriens stora styrkor och gör den fascinerande trovärdig. Och sorglig. För det skulle vara så mycket lättare om alla bovar vore rakt igenom onda och alla hjältar rakt igenom goda.

Under Weimarrepubliken växte en nationalistisk rörelse fram som så småningom bildade Hitlers parti. Det är en mycket välgjord serie där vi får en djup inblick i vad som rörde sig i Berlin och i Tyskland innan Hitler tog över. Vi får se var ryssarna gjorde och hur utbredd korruption var.

Det är en stark tv-serie, välgjord och påkostad. Den är den hittills mest påkostade tv-serien. De ska ha kostat en halv miljard kronor att förvandla Volker Kutschers kriminalroman med samma titel till en tv-serie. Det påkostade märks på många sätt. Skådespelarna är enastående duktiga och foto, ljud, musik, ljussättning – allt är in i minsta detalj välgjort.

Fotot är snyggt, mörkt och stämningsskapande, musik och ljud välgjort och utöver handlingen finns en del mer surrealistiska inslag och är svårt att veta om det är drömbilder eller hallucinationer genom droger. Det är dessa scener som drar ned betyget till en 4. Inte för att scenerna i sig är dåligt gjorda utan för att de är något segdragna och förvirrar mer än de tillför.

Ett extra plus är att Brian Ferry dyker upp upp på nattklubbens scen och framför en sång på sitt blaserade vis. En klockren bild av den tidens dekadens.

Babylon Berlin är bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i Sverige denna sommaren.