Diamantino
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Av Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes
Humor och ironi är inte alltid lätt att göra bra. Vad en person skrattar åt kan någon annan tycka är jättelöjligt, ja till och med förnedrande. Diamantino är en film som jobbar med stora åthävor, men att göra saker extremt löjliga. Sådana metoder är inte lätta att behärska. Jag blev enormt besviken på den här filmen, som var rejält upphaussad före visningen. Den lät väldigt rolig och speciell. Den beskrivs så här av filmdistributören:
När världens bästa fotbollsspelare Diamantino missar den avgörande straffen i VM-finalen, får det konsekvenser långt bortom fotbollsplanen. Sökandet efter nya mål i livet leder honom på en kaotisk odyssé där han konfronteras med neofascism, flyktingkrisen, genmanipulering och Portugals eventuella uttåg ur EU. Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes har gjort en skruvad, kärleksfull komedi som inte liknar någonting du sett förut!
Njae. Som ni förstår har jag inte fallit för den här skruvade komedin. Jag pratade med flera av mina filmkritiker-kollegor efter filmen som var lika besvikna som jag.
Karaktärerna är överdrivna, det hör till själva genren. Diamantino tolkar jag som en drift med den portugisiske fotbollsspelaren Ronaldo. Eller i alla fall har filmens Diamantino hämtat en del drag av Ronaldo.
Denna Diamantino är rätt korkad och fäst vid sin pappa som en baby. Han tycks aldrig gått igenom någon normal europeisk tonårs-rebellisk period. Sex vet han inte vad det är och hans systrar, som är tvillingar, är rakt igenom elaka. Och allt detta beskrivs med kliché-artade bilder.
Diamantino får för sig att han ska adoptera en flykting samtidigt som spioner från säkerhetstjänsten vill komma åt att spionera på hon för att avslöja ekonomiska olagligheter som de misstänker honom för. Nu är ju Diamantino alldeles för korkad för att kunna planera några ekonomiska svindlerier.
När han nu ska adoptera en flykting klär en av kvinnorna från säkerhetstjänsten ut sig till flyktingpojke. Om inte filmen redan tappat mitt engagemang för den det nu. Det är helt osannolikt att någon skulle kunna adoptera en person som är polis och som klär ut sig till flyktingpojke. Nej en absurd film behöver givetvis inte följa realismen men när det finns delar i handlingen som är för osannolika tappar jag i alla fall intresset.
Tanken från filmskaparna är väl att driva med västvärldens misslyckande med att hjälpa flyktingar, att visa att det mesta göra för vår egen vinning. Men den kritiken går inte hem, som jag ser det.
För mig var det en plåga att sitta kvar i salongen filmen ut. Den är i min smak något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år. Tyvärr.