Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

samhälle

Motståndets tid om en omöjlig kärlekshistoria i skuggan av Baader-Meinhof

by

Motståndets tid
Betyg 3
Svensk premiär 7 oktober 2011

Andres Veiel är dokumentärfilmare. Det märks i hur han valt att presentera sin nya film Motståndets Tid som är en spelfilm men i första halvan förmedlar en stark dokumentär känsla. Dels är det filmens färgsättning, i murriga brunskalor, blekta färger och med inklipp av svartvita nyhetsklipp om Kennedy, Vietnamkriget, Berlinmuren och andra aktuella nyheter från tiden som filmen skildrar.

Filmen är en spelfilm men bygger på verkliga händelser och verkliga människor. Den startar i dåvarande Västtyskland och det är tidigt sextiotal. Bernward Vesper är son till en författare som stödde Hitler. Ett tungt arv för en ung man som dras till vänstern. På universitetet träffar han Gudrun Ensslin som har en tung börda: hon är ett av sex barn och det barn som hennes far valt ska få studera vidare.

Den som kan sin Baader-Meinhof-historia vet att Gudrun Ensslin så småningom blev en av ledarna där, tillsammans med Andreas Baader.

Filmen fokuserar på Bernwards och Gudruns kärlekshistoria i en brytningstid i Västtyskland. Det är bara tjugo år efter nazismen och det finns ett stort hat mot USA, där finns ett kvinnoförtryck, männen och papporna bestämmer allt i familjerna och samtidigt påverkas de unga av rockmusik och en ny inställning till friare sex.

Bernward och Gudrun har en turbulent relation. De talar om att ha ett fritt förhållande, att det är tillåtet att ha sex med andra vid sidan om. Det är lätt att säga, men svårt när det händer. De första åren är det Bernward som gärna har sex med andra och Gudrun som gör ett självmordsförsök. Men när de flyttat till Berlin och kommer in i det intellektuella vänstergänget möter de Andreas Baader. Gudrun dras till Andreas Baader, både sexuellt och politiskt.

Filmen är stark men känns lite lång, den är drygt två timmar. Regissören har valt att fokusera på Bernward och Gudrun och deras relation, vilket gör att Andreas Baader kommer i skymundan och blir svår att förstå.

Bernward är den vi kommer närmast, vi möter honom redan som liten pojke när hans pappa dödar hans katt för att katten har dödat näktergalens ungar.
– Katten är djurvärldens judar, den förstör det som är vackert, förklarar pappan med lille Bernward i sitt knä.

Jag har svårt att riktigt förstå vad som driver Gudrun till den våldsrevolutionära gruppen och till Andreas Baader. Jag tror det är en liten brist i hur regissören presenterar berättelsen.

Vad gjorde att en grupp bildades i Västtyskland då, som tog till våld för att de ville förändra samhället? Hade den tiden något gemensamt med världen idag, det funderar jag på när jag sett filmen. Jag vet inte om regissören alls hade några sådana ambitioner. För den tyska publiken är det nog tillräckligt att fördjupa sig i allt kring Baader-Meinhof-ligan.

Daniel Lindvall har också recenserat Motståndets tid, hos Arbetaren.

Regi: Andres Veiel
Manus: Andres Veiel, Gerd Koenen

Wer wenn nicht wir, Tyskland, 2011
Längd: 2 tim 4 min.
I rollerna:
August Diehl
Lena Lauzemis
Alexander Fehling
Thomas Thieme
Imogen Kogge
m.fl.
Berlinale competition:
Nominerad: Berlin Golden Bear
Vinnare: Alfred Bauer Award
Vinnare: Prize of the Guild of German Art House Cinemas

German Film Awards:
Vinnare: Film Award in Bronze Bester Spielfilm Andres Veiel & Thomas Kufus
Vinnare: Prize of the Guild of German Art

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur tänkte Birro, eller tänkte han alls?

by

Marcus Birro är en sådan där kändis som får jobb för att han är så känd.
Nu har han klantat till det för sig i röran kring den kristdemokratiska stormen.

Birro som fått toppjobbet att hålla i Kvällsöppet på tv4 basunerade ut stort att han vill bli partiledare i Kristdemokraterna. Därmed kom uppsägningen från journalistjobbet på tv4 snabbare än ett brev på posten (det kom med mail, berättar Aftonbladet).

En journalist har så klart som alla svenska medborgare rätt att ha en politisk tillhörighet. Men att vara så engagerad att man är redo att bli partiledare, det är för mycket. Givetvis.
Tv4 gör rätt. Det är inget konstigt med det.

Däremot håller jag med Birro om att det är en viss inkonsekvens hos tv4:
Det som stör honom allra mest är den inkonsekvens som han anser att TV4 bedriver.
– De plockade ju in Gustav Fridolin direkt från Miljöpartiet till ett TV4-program som sysslar med politik. Då var det tydligen inga problem, säger han. (citat Aftonbladet).

Fredrik Virtanen kommenterar det hela:
Samtidigt är det genant för TV4 att man inte lär ut basala kunskaper om opartiskhet och journalistisk trovärdighet till en programledare för ett samhällsprogram. Att man ens sätter en debattör till att göra en journalists arbete är djupt förvirrat.
TV4 har uppenbara problem med att skilja (de ytterst få) samhällsprogrammen från (de väldigt många) underhållningsprogrammen. Men ställda inför Birros partiledarambitioner hade man givetvis inget annat val än att börja leta efter en ny programledare.

Men jag undrar förstås: Hur tänkte Birro?
Tycker han på fullt allvar att han är kompetent nog att leda ett riksdagsparti?
Eller riksdagsparti fram till nästa val. Mycket pekar ju på att Kristdemokraterna trillar ur nästa val.

Jag tog det som ett skämt när jag läste stora löpsedlar att Birro vill kandidera. Det jag undrar är: hur tusan tänker löpsedelsredaktörerna? Tror de själva på att Birro seriöst ville bli partiledare? Eller har de inte någon slags hederlighet när de formulerar löpsedlar?

Birro har tumme med löpsedelsmakarna. Han formulerar sig gärna så att det hamnar i stora rubriker. Exempelvis, här från SVT:
Marcus Birro får sparken från TV4 för att han kandiderade till Kd-ledare. – De jävla idioterna har gett mig sparken från Kvällsöppet, säger Birro till TT Spektra.

Jag undrar:
Vill Birro själv bli kallad ”jävla idiot”?
Och jag undrar: hur tänkte han när han med stora åthävor meddelade att han ville kandidera till partiledare för det döende partiet Kristdemokraterna?
Eller tänkte han inte alls?

Vilken nivå vill han att vi ska ha på debattklimatet när han använder uttryck som ”jävla idiot”. Är det ett lämpligt ordval av en person med partiledarambitioner?

Relaterat: Martin Mobergs blogg och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dags att lämna oansvarighetens tidevarv

by

Oansvarighetens tidevarv demonstrerar en långvarig blindhet för den materiella världens ändlighet. Blindheten är lika uppenbar i vår oförmåga att reglera finansmarknaderna som i vår oförmåga att skydda naturresurser och begränsa ekologiska skador. Våra ekologiska skulder är lika instabila som våra finansiella skulder. Ingetdera tar man vederbörlig hänsyn till i den hänsynslösa jakten på växande konsumtion.

Citat ur Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Det kändes väldigt träffande formulerat för några av dagens deprimerande nyheter.

Det är samma gamla visa om och om igen: en liten grupp människor anser sig själva vara värda så mycket, mycket mer än andra. De roffar åt sig, hur stor finansiell kris vi än har och den stora massan värderas som slavar och ska få betala. Också detta, att fortsätta bygga ett samhälle där en liten klick får så mycket, mycket, mycket, mycket mer än den stora massan är en del i oansvarighetens tidevarv.

Aftonbladet berättar om krisen för pensionerna:
Nu försvinner pengar i liv- och pensionsförsäkringar i allt snabbare takt.
Krisen är så allvarlig att Finansinspektionen kräver veckovisa rapporter från livbolagen.
– Det är klart att det är ett pressat läge. Börskurserna och räntorna har fallit mycket under året, säger Malin Björkmo, chef för finansinspektionens avdelning försäkring och fond.

Och samtidigt:
Livbolagen gör miljardförluster.
Samtidigt tjänar deras direktör mångmiljonbelopp och får i många fall guldkantade pensionsavtal.

Aftonbladet berättar som exempel:
Jörgen Svensson som är VD för hårt pressade Länsförsäkringar Liv har en årslön på över 3 miljoner kronor. Samtidigt pytsar hans bolag in nästan 1,5 miljoner per år till hans kommande pension.
Spararna i hans livbolag fick se sin återbäringsränta chocksänkas från 6 till 1 procent. Själv kan ha gå i pension redan vid 60 års ålder.
Skulle han få sparken och tvingas sluta tidigare kan han kvittera ut en fallskärm på drygt 6 miljoner kronor.

Exemplen är många på dessa, ofta herrar, personer som uppenbarligen inte tror på allas lika värde utan iställer lever efter inställningen att de själva är värda så mycket mer än alla andra.

Det är vidrigt.

Och vi kan inte direkt räkna med att den moderatledda regeringen vill göra något. Reinfeldt har verkligen lyckats leva som kejsaren utan kläder, men inget sanningssägande barn har lyckats bli hörd än när barnet ropar: han är ju naken.

Inför valet 2006 talade han stort och brett om krafttag som skulle göras mot det så kallade utanförskapet. Vad har hänt? Ingenting. Ingenting.

Karin Pettersson gör dock ett försök att få igång debatten om ett av de största exemplen på brutna vallöften i en ledarkrönika i Aftonbladet:
”Regeringens viktigaste uppdrag är att överbrygga de klyftor som orsakats av ett stort och djupt utanförskap för många svenskar”, sade Reinfeldt i sin första regeringsförklaring som statsminister.
I dag finns inte utanförskapet kvar längre. Eller jo, själva utanförskapet finns ju. Det är ungefär lika stort som 2006 – ca 1,2 miljoner människor enligt Moderaternas egen definition. Men Reinfeldt har slutat prata om det. Det nämns varken i regeringsförklaringen eller i Moderaternas ”idéprogram”.

Allt det här har med varandra att göra. Om vi fortsätter bygga ett samhälle där en liten klick får plocka guld medan den stora massan trycks ned då blir samhället inte bättre.

1.2 miljoner är antingen arbetslösa eller sjuka eller lever på socialbidrag, eftersom de inte släpps in i arbetsgemenskapen. Men det var nog aldrig meningen att dessa skulle få en riktig chans. Som Karin Pettersson skriver:

Det var aldrig ”utanförskapet”, eller jobben, som var huvudpoängen – annat än i retoriken.
Väl i regeringsställning sänkte Moderaterna skatten med 100 miljarder, och tog pengarna från chockhöjda avgifter till a-kassan och raserad sjukförsäkring. Skattesänkningarna gav inga jobb, däremot ökade skillnader mellan rika och fattiga. En mindre stat, mindre utjämning, mer privat finansiering av välfärden.
Detta var poängen.

Röda Berget tar upp en annan vinkel på det här:

Morgondagens kunskapssamhälle, eller rättare sagt det kunskapssamhälle vi redan idag tar steg för steg in i, hotas av de attityder som finns inom Svenskt Nätingsliv och den ensidighet som präglar den högerägda medievärlden.

Lena Sommestad påpekar att efterdyningarna av SNS-affären måste handla om hur vi ser på vetenskap och kunskap. De som betalar SNS var inte nöjda med forskningens resultat. alltså var den fel och måste korrigeras. Det är en attityd som påminner om Katolska Kyrkan under medeltiden.

DN har granskat ett annat exempel på hur en liten klick räknas som så mycket mer värda än andra:
I regeringskansliet jobbar sju generaldirektörer utan myndighet – men med hög lön. Flera har inga eller oklara arbetsuppgifter, andra har inget kontor. ”Det känns lite ovant att inte ha något att göra”, säger generaldirektör Aud Sjökvist som tjänar 75.000 kronor i månaden.

Vi kan ju tänka oss hur övrig personal som blir arbetslös får de, som måste gå med mössan i hand till a-kassan och förhoppningvis få a-kassa i några månader. Nej allas lika värde existerar inte i Sverige idag. Vi är långt därifrån.

Relaterat:
Aftonbladet och Alliansfritt Sverige och Rapport om att Borg på internationellt möte inte inser att vi måste lämna oansvarighetens tidevarv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Också ett sätt att satsa på ungdomar: fler kan äta ute oftare

by

Det där med ekonomi och hur ett land ska styras, ja det finns det många teorier kring.

Att den styrande moderatledda regeringen i Sverige vill satsa på ungdomar låter väl som något som vilken regering som helst  skulle kunna säga. Vi har alldeles för hög ungdomsarbetslöshet. Samtidigt som Sverige är det land i världen som har allra mest utbredd diskriminering av människor över 50 år på arbetsmarknaden.

Ja  vi vet väl alla att människor över 50 inte har något värde på den svenska arbetsmarknaden. Vi vet att Sverige är det land där diskrimineringen av människor med livserfarenhet är mest utbredd. Sverige är det mest åldersdiskriminerande landet i världen. Och det går igenom i samtliga politiska partier.

Så att göra ett utspel som sägs vara till för att stödja ungdomar, det skulle vilket politiskt parti som helst kunna göra. Trist att inget parti kraftfullt gå ut med budskapet att vi måste skapa arbete åt alla.

Nå, hur ska då den moderatledda regeringen satsa på ungdomar?

Genom att sänka priserna på krogen så fler unga kan gå ut oftare och ta en matbit och ett glas eller två.

Expressen:

Regeringen kommer att presentera en stor ungdomssatsning.
I den ligger sänkt restaurangmoms, uppger regeringskällor för Expressen.se på måndagsmorgonen.
Detta innebär en stor seger för Centerpartiet som drivit frågan.

Nej, protesterar säkert någon. Detta förslag är för att ungdomar ska få jobb.
Jaha, ungdomar måste jobba inom krogbranschen. Det är vad den moderatledda regeringen vill.
Det är inte mycket till frihet, det. Att bygga upp arbetsmarknaden genom att tvinga in människor i branscher, det tror jag inte är någon bra väg. Hellre borde vi satsa på människors inneboende lust och engaemang.

Det är ju så att det är Centerpartiet som drivit frågan om att sänka restaurangmomsen framför allt. Finns det någon vinst för bönderna i detta kanske? Om fler går på krogen kommer restaurangerna att köpa in fler varor från bönderna?

Jag är inte emot att sänka restaurangmomsen. Inte alls. Jag tycker moms över huvudtaget är en dålig idé. Först jobbar vi och sedan betalar vi skatt på inkomsterna. Sedan ska vi betala en ny form av skatt när vi köper varorna.

Skatt i sig löser inte några problem. Jag vill ha ett samhälle där alla, både unga och gamla, som vill ha jobb kan få jobb. Samhället behöver resurser för att stå för bra vård, bra skolor och bra omsorg. Men det kräver inte nödvändigtvis högt skattetryck.

Om en regering menade allvar med att vilja satsa på ungdomar:
Ge ungdomar möjlighet att få praktik på arbetsplatser de är intresserade av.
Ge ungdomar möjlighet att starta eget genom bra utbildningar i att driva eget och ge dem mentorer.
Ge ungdomar möjlighet att utbilda sig inom områden de är intresserade av, alldeles för många utbildningar är alldeles för svåra att komma in på. Ungdomar som strulade i gymnasiet kan komma tillbaka och vilja satsa.
Öppna fler vägar in till jobb.

Och satsa på stöd till alla som inte har jobb – alla de förslag jag skissade på skulle kunna gälla alla.

Om inställningen i samhället är att det är bra att människor kan försörja sig själva, då borde varenda krona som satsas på att ge människor möjlighet att få jobb anses som välplacerade.
Men satsa på alla och satsa inte bara på krogjobb.

Den moderatledda regeringens förslag just nu kommer bara att föra med sig att de som redan har jobb och pengar kan gå ut lite oftare.
Vad är vitsen med det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Huset vid Flon, recension: En stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp

by

Huset vid Flon, första urpremiären på höstsäsongen på Stockholms stadsteater, är en stark och mörk berättelse om en familj som lever i det som idag kallas utanförskap. Hur den som en gång stämplas som underlägsen bär med sig detta märke, djupt rotat i sitt inre och denna dåliga självkänsla sitter stenhårt och går i arv.

Föreställningen börjar med att de vuxna syskonen Eva (spelas av Anja Lundqvist) och Einar ( spelas av Anders Johannisson) möts för att städa ur sin döda mammas lägenhet. Minnena från uppväxten i Midsommarkransen i Stockholm under 1950-talet rullas upp. Ganska snabbt märker de att de minns olika och de blir också oense om vissa saker verkligen inträffat. Vad är minnen och vad är vad man hört berättat för sig och vad är den egna tolkningen av vad som hänt? Detta spelas upp på ett snyggt sätt där de personer som medverkar i minnena spelar med och också kan gå i svaromål: ”Fråga inte mig, det är inte mitt minne”.

Den som betraktar Eva och Einar utifrån skulle väl säga att de gjort klassresan. Han gick gymnasium och blev författare och hon blir gymnasielärare, på Komvux. Deras pappa, Johan Johansson, var en dynamisk människa med mycket fantasi men som inte lyckades få jobb och betala räkningar. Han passade inte in i samhället och blev alltmer alkoholiserad och psykisk sjuk. Räddningen för Eva och Einar var att deras mamma älskade att läsa, hade alltid näsan över en bok och hon var noga med att barnen skulle få utbildning. Mamman var en symbol för arbetarrörelsen bildningslängtan.

Vart har omsorgen och förståelsen av hur viktig bildningen är tagit vägen inom arbetarrörelsen, förresten? När tappades den bort? Och när slutade arbetarrörelsen att kämpa för utslagna och de stigmatiserade? Många av de traditionella arbetaryrkena som metallarbetare och byggnadsarbetare, har blivit mer eller mindre medelklass. Det är andra grupper som idag är de maktlösa. Kanske ännu mer maktlösa och utanför eftersom det är så omöjligt för dem att ta sig in på en alltmer krävande arbetsmarknad där människor med svagare självkänsla inte är välkomna.

De är frågor och tankar som biter sig fast då jag ser föreställningen Huset vid Flon.

Eva vill förstå varför hennes pappa var som han var och hon reser till glesbygden, där han har sitt ursprung och där hans syskonbarn bor i misär. Det är ett besök hos svensk whitetrash vi får uppleva. Upplevelsen blir omvälvande för Eva.

Jag kan inte berätta mer om händelsen, då förstår läsasen vad som händer i föreställningen. Många har väl i och för sig läst de två böcker föreställningen bygger på. Pjäsen bygger på författaren Kjell Johanssons prisade romantrilogi De utsatta. En delvis självbiografisk skildring av livet i stockholmsförorten Midsommarkransen efter andra världskriget – i skuggan av framtidstro och välfärdsbygge. Framför allt bygger föreställningen på böckerna ”Huset vid Flon” och ”Sjön utan namn”.

Skådespelarnas insatsar är imponerande. De flesta får gå ut och in i flera karaktärer. Göran Ragnerstam har tidigare inte varit någon av mina favoriter men rollen som fadern Johan Johansson gör han träffsäkert. Han är Johan: skör, glad, fantasifull, vansinnig, förälskad, hoppfull och lurar mest bara sig själv.

Katarina Ewerlöf är bra som den envisa mamman, som stretar på med att skura golv och spelar med i makens hopp när han får jobb och låtsas tro på honom när han försäkrar att nu ska allt vända.

Scenbygget är fullt av prylar från de olika spelplatserna, ett rörigt scenbygge som är en bra symbol för det röriga liv som dessa människor lever i. Ett liv utan styrka och utan stadga.
Eftersom inga scenbyten krävs blir spelet snabbt, tempot är mer som film än teater, vilket jag ser som ett plus. Det passar för just den här föreställningen.

Det är en mörk föreställning, den ger inte mycket hopp för de människor som stukats i livet och fått dålig självkänsla, som fått stämpeln av såväl omgivning som sig själv som misslyckad. Denna brist på tro på sig själv och sin framtid går så djupt in i människan att den går vidare i generation efter generation. Det är ett djupt sår som värker inne i också de personer som utåt sett ser ut att ha klarat klassresan.

Huset vid Flon är en stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp. Det hopp som finns stavas ”bildning” eller möjligen i dagens språkbruk: ”kultur”.

Det märktes på premiärpubliken att det var en föreställning med politiskt innehåll som ställer frågor om samhället. Flera politiska skribenter syntes i premiärvimlet, som Göran Greider och P-O Enquist.

Bilden ovan:
Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Katarina Ewerlöf, Göran Ragnerstam, Anja Lundqvist och Anders Johannisson i Huset vid Flon. Urpremiär 19 augusti på Klarascenen.

Uppdatering: Expressens Nils Schwrtz skriver bland annat:

Det finns dock stunder i Niklas Hjulströms uppsättning av Huset vid Flon, som visar att det kan bli bra pjäser även av romaner. Samtliga dessa stunder inträffar under en förtätad halvtimme efter paus.
Här får plötsligt scenerna tid på sig att utveckla sin egen inre logik, den dramatiska laddningen i Johanssons romaner tar kroppslig gestalt, skådespelarna får en glöd i ögonen som är svår att uppbåda om man mestadels måste fladdra omkring som humlor på ett stängslat klöverfält.
Kort sagt: det här kunde ha blivit bra teater hela tiden, om man sett pjäsen i romanerna och inte tvärtom. Till och med Kjell Johansson kunde ha börjat fundera på om han valt rätt genre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,