Motståndets tid
Betyg 3
Svensk premiär 7 oktober 2011
Andres Veiel är dokumentärfilmare. Det märks i hur han valt att presentera sin nya film Motståndets Tid som är en spelfilm men i första halvan förmedlar en stark dokumentär känsla. Dels är det filmens färgsättning, i murriga brunskalor, blekta färger och med inklipp av svartvita nyhetsklipp om Kennedy, Vietnamkriget, Berlinmuren och andra aktuella nyheter från tiden som filmen skildrar.
Filmen är en spelfilm men bygger på verkliga händelser och verkliga människor. Den startar i dåvarande Västtyskland och det är tidigt sextiotal. Bernward Vesper är son till en författare som stödde Hitler. Ett tungt arv för en ung man som dras till vänstern. På universitetet träffar han Gudrun Ensslin som har en tung börda: hon är ett av sex barn och det barn som hennes far valt ska få studera vidare.
Den som kan sin Baader-Meinhof-historia vet att Gudrun Ensslin så småningom blev en av ledarna där, tillsammans med Andreas Baader.
Filmen fokuserar på Bernwards och Gudruns kärlekshistoria i en brytningstid i Västtyskland. Det är bara tjugo år efter nazismen och det finns ett stort hat mot USA, där finns ett kvinnoförtryck, männen och papporna bestämmer allt i familjerna och samtidigt påverkas de unga av rockmusik och en ny inställning till friare sex.
Bernward och Gudrun har en turbulent relation. De talar om att ha ett fritt förhållande, att det är tillåtet att ha sex med andra vid sidan om. Det är lätt att säga, men svårt när det händer. De första åren är det Bernward som gärna har sex med andra och Gudrun som gör ett självmordsförsök. Men när de flyttat till Berlin och kommer in i det intellektuella vänstergänget möter de Andreas Baader. Gudrun dras till Andreas Baader, både sexuellt och politiskt.
Filmen är stark men känns lite lång, den är drygt två timmar. Regissören har valt att fokusera på Bernward och Gudrun och deras relation, vilket gör att Andreas Baader kommer i skymundan och blir svår att förstå.
Bernward är den vi kommer närmast, vi möter honom redan som liten pojke när hans pappa dödar hans katt för att katten har dödat näktergalens ungar.
– Katten är djurvärldens judar, den förstör det som är vackert, förklarar pappan med lille Bernward i sitt knä.
Jag har svårt att riktigt förstå vad som driver Gudrun till den våldsrevolutionära gruppen och till Andreas Baader. Jag tror det är en liten brist i hur regissören presenterar berättelsen.
Vad gjorde att en grupp bildades i Västtyskland då, som tog till våld för att de ville förändra samhället? Hade den tiden något gemensamt med världen idag, det funderar jag på när jag sett filmen. Jag vet inte om regissören alls hade några sådana ambitioner. För den tyska publiken är det nog tillräckligt att fördjupa sig i allt kring Baader-Meinhof-ligan.
Daniel Lindvall har också recenserat Motståndets tid, hos Arbetaren.
Regi: Andres Veiel
Manus: Andres Veiel, Gerd Koenen
Wer wenn nicht wir, Tyskland, 2011
Längd: 2 tim 4 min.
I rollerna:
August Diehl
Lena Lauzemis
Alexander Fehling
Thomas Thieme
Imogen Kogge
m.fl.
Berlinale competition:
Nominerad: Berlin Golden Bear
Vinnare: Alfred Bauer Award
Vinnare: Prize of the Guild of German Art House Cinemas
German Film Awards:
Vinnare: Film Award in Bronze Bester Spielfilm Andres Veiel & Thomas Kufus
Vinnare: Prize of the Guild of German Art
Läs även andra bloggares åsikter om Tyskland, Baader-Meinhof, Gudrun Ensslin, Västtyskland, filmrecension, RAF, samhälle