Medier

I den svenska ankdamm jag själv lever i, huvudstadens medievärld, har de flesta kvinnor övergett det som tidigare – under några få decennier i alla fall – sågs som självklart: Att ta sin mans namn som gift. Då min mamma gifte sig räckte inte ens det för övrigt, som invandrare blev hennes danskklingande förnamn försvenskat enligt vad som ansågs passande i mitten av 1950-talet.

Jag själv behöll mitt flicknamn efter att ha gift mig utan att ägna frågan särskilt mycket tid. Ingen tid alls, egentligen. Om man inte räknar de få sekunder jag reflekterat över att det möjligen i dag ännu finns personer som bryr sig om sådant.

Jag antar att det betyder en hel del för en svenska att visa att hon tillhör sin man på detta vis om den hon blir kär i råkar heter Anka i efternamn. Vilken man eller kvinna skulle annars välja att heta Anna Anka? Det är ju så fullkomligt hopplöst, som ett skämt och rent av lite smaklöst.

Ett stickspår, visst. Men inte längre bort än den senaste veckans frågor som väckts av tv-karaktären Anna Anka, som i Tv3: serie ”Hollywoodfruar” visar hur hon numera lever lyxliv i Hollywood – hemmafruns vara eller icke vara, förakt för katoliker, plastikkirurgi, kvinnlig underordning och barnfamiljernas tidsbrist har följt i kölvattnet på Ankaprogrammet. Förutom den vanliga debatten om den svenska avundsjukan och Jantelagen efter påhoppen på fru Anka, tjejen från Skåne som gift sig rikt med sångaren Paul Anka.

Men det är varken rikedom eller skönhet som får folk att reagera. Tvärtom är det fattigdom, tror jag. Bristen på god smak, bildning och förfining, gör det okej att ondgöra sig över Anna Anka. Den jämställdhetsdebatt som efterlyses av flera är angelägen. Men när politiker som Gudrun Schyman talar om att ge alternativ till ”Anna Anka-idealet” eller politikerkollegan Nalin Pekgul skriver om fru Anka som företrädare för islamistiska ideal diskuterar de i huvudsak något annat än Anka.

Så även den konservative debattören Roland Poirier Martinsson, som framhåller på Newsmill att ett par måste ha rätt att välja något annat än att både mannen och kvinnan gör yrkeskarriär samtidigt.

I det senare fallet är det dock ett resonerade som snarast, givetvis på ett diskret vis, tar avstånd från Anna Ankas livsstil. Och som exempel på den svenska hemmafrun, denna historiska parentes i de breda folklagren, torde Anna Anka i dagens Hollywood vara ett sällsynt dåligt valt exempel.

Före seriestarten tvivlade Anna enligt egen utsago på att så många skulle vilja se serien om henne och de två andra svenska tjejerna i Hollywood. Men det ville folk. Särskilt första delen gav en rivstart där den 38-åriga tjejen från Skåne, som gift sig med en flera decennier äldre man, etablerade sig som bitch. Anna Anka förklarade att en kvinna bör ställa upp och suga av sin man varje morgon om han vill, för att förebygga otrohet. Bland annat. I del två av serien höll hon sig lite lugnare. Men då var hon redan Anna Anka med svenska folket.

Hennes egen debattartikel på Newsmill har lockat fler läsare än någon annan debattör till sajten och där fått rekordmånga kommentarer. Och, för övrigt, orsakat en debatt om det verkligen var hon som skrev artikeln. I vilken Anna Anka levererar förtydliganden om sin syn på bland annat könsroller och amerikanska killars överlägsenhet då det gäller gåvor, men också ett par inledande rader om känslan av ensamhet och brist på närhet till fosterföräldrarna i Bjuv där hon växte upp. Men även här är den svenska avundsjukan med som ett omkväde, de vanliga meningarna om att den som lyckas möts med misstro och skepsis.

Jag tror att det är tvärtom. Det är tack vare hennes ekonomiska välstånd som det är möjligt att hacka på henne. Gick hon inte omkring i Guccikläder eller ägnade sig åt shoppingorgier av allt från palmer till privatplan vore det omöjligt att attackera hennes smak. Eller brist på smak, snarare.

Nu blir hon en levande illustration till att klass inte kan köpas för pengar och påminner mer om figuren ”Tabita” i humorprogrammet än om överklassen. White trash som plötsligt och öppet får kritiseras. Som håller fram märkessymbolerna där de som verkligen vet döljer dem. Själv fattade jag faktiskt ”vikten” av sådant i gymnasiet när Äppelviksflickorna sprättade bort Lyle&Scott- och Busnelmärken från kläderna (och även Pringlemärken, vilket måste varit rätt svårt eftersom de verkade broderade i själva stickningen).

Hur som helst: De som vet, de vet ändå. Då behövs det inga märken. Ingen behöver tala om att hon har rumpan på pinnstolen Lilla Åland och inte Ikeas kopia. Bara de som vill upp snackar om sånt. Och det är ju inte så trevligt …

Anna Anka saknar nämligen klass. I alla fall enligt den dominerade diskursen, så att säga. Och det alla pengar till trots. Eller kanske just därför, det är viftandet med pengar som gör det uppenbart var hon kommer ifrån. Hennes sätt att tala om rikedomen, tonen mot de illegala invandrarna som sköter hennes kropp och hus – ja, inte är det en ”fin” kvinnas sätt att tala. Just det ”otrevliga” i att framhålla sin ekonomiska rikedom blir den tydligaste av sociala markörer.

Bristen på bildning och förfining kan ses som en provokation för dem som från barnsben fått höra att sådant är ”otrevligt”, otrevligt förstått som synonym för vulgärt, slampigt, parvenylikt. Och andra uttryck som det heller inte, i de verkligt priviligierades värld, är lämpligt att använda. Förutom att det inte är trevligt att tala om pengar då. Eller etikettsregler – just uppkomlingarnas besatthet av sådana regler är ju också… tja, inte så öh… trevlig. Eller i alla fall lite komisk. Som att heta Anna Anka.

Fru Nyrik Anka är så simpelt underklassig det går att vara för att uttrycka det krasst. Och därmed i avsaknad av all makt. För smaken är det som skiljer agnarna för vetet – ankorna från överklassen, med andra ord – i en tid då de i arbetarklassen har anständig löner. Den dåliga smaken får därför legitimera även orättvisar på ett sätt som liknar 1800-talets kvasivetenskapliga förklaringar: de fattiga lider inte av sin fattigdom tack vare sina mindre känsligt utvecklade nervtrådar.

Att sparka nedåt uppfattas ju av de flesta som fult, både i USA och i Sverige. Men just alla fru Ankas prylar gör det möjligt att spotta på den som saknar god smak. Att som dem som marknadsför teveprogrammet talar om ”en värld de flesta kvinnor bara kan drömma om” är bara larv. Liksom avundsjukan. Hos Anna Anka har vi däremot funnit en kvinna som det är okej att förakta. Dessutom känns det egna livet som så mycket finare och friskare, de egna valen medvetna och opåverkade av andra, relationerna raka och utan beräkning. Sexlivet inte minst.

Det är nu knappast något utmärkande för rika kvinnor i Hollywood att underordna sig sina män, att medvetet förminska sig och låta mannen i huset sätta agendan. Även för sexlivet. Eller ”välja” att stå i köket och ta hand om disken medan han talar med sina vänner av manligt kön för att det får honom att må bra. Men det är sättet som Anna Anka talar om underordningen på. Det framstår som bisarrt. Inte för att det är så totalt väsenskilt från livet hemma i det svenska torpet. Det är sättet hon säger det på, flickan från torpet som flyttat in i palatset. Det är liksom inte så ”trevligt”.

Föraktet för sådana som Anna Anka är knappast något nytt, möjligen har tv-serien tagit ett nytt grepp då det gäller att visa upp någon som är legitim att förakta som representant för underklassen och dess undermåliga smak. Det känns ändå mest unket.
Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om medier, Newsmill, tv3, Hollywood, Anna Anka