Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Fäbodjäntan – Superbt stycke om sexuell frigörelse

by

Dramaten

Fäbodjäntan
Av Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Daniel Åkerström-Steen, Christander Brun
Regi och medverkande Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton
Scenografi och ljus Chrisander Brun
Kostym Daniel Åkerström-Steen
Peruk och mask Frida Ottoson
Ljud och musik Åsa Jacobsson
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Urpremiär 6 mars 2026 på Dramaten

På Dramatens lilla scen Målarsalen möts publiken av en natur som nästan tycks andas. Scenen är mossbelupen; ormbunkar, sten och forsars svall omger en gedigen fäbodstuga med timrade väggar. Det surrar av flygfän, kor råmar och getter bräker. Mitt i denna sinnligt laddade natur börjar Fäbodjäntan klä av lager efter lager av föreställningar om sexualitet – från den frejdiga folkfantasin om fäbodjäntan till 2000-talets hårdporr – tills bara människans nakna libido återstår.
Det är nästan märkligt hur föreställningen lyckas vara så gott som påklädd och samtidigt osa av sex och sensualitet. Här säras det på benen i parti och minut, men utan pornografins poser. I stället är det ett lov till sinnligheten – kroppens och själens frihet – där humor och lust går hand i hand. I ett ögonblick kan det kännas som att någon ska knullas, i nästa som att smör ska kärnas. Hela stugan rister.
Det är roligt, vackert, modigt och frimodigt.
Tre frisläppta dalkullor släpper alla hämningar och låter ett kvinnligt sexuellt uppvaknande breda ut sig över scenen. Här finns ingen manlig aggression, inga macho­uppvisningar och inget av det plastiga raster som ofta färgar vår tids sexualiserade bilder: inga sexiga underkläder, inga string, inga löshår, lösnaglar eller lösögonfransar. Bara kroppar. Bara lust. Bara människor.

Resultatet blir något som sällan syns i 2000-talets scenkonst: en iscensättning av sex och sensualitet som är hundra procent naturlig och dessutom rolig. Föreställningen vågar fråga: om det ska vara skönt – får det då också vara enkelt, lekfullt och utan skam?
Tål du inte att se en naken kropp ska du nog hålla dig härifrån. Men tål du en vild, hundra procent naturlig kvinna – den vilda kvinnliga lusten – väntar en modig föreställning. En som skakar om. Scenografin var dessutom enastående i sin kreativitet och sitt nytänkande.

I intimiteten i Målarsalen skapas en närhet där publiken nästan dras in i stugans vibrerande väggar. Där, någonstans mellan skratt, rodnad och förundran, börjar man också undra: vad är det egentligen som vilar och rör sig bakom kulisserna till Fäbodjäntan? Vilka falska bilder av människans sexualitet är det vi bär med oss – och vilka är de sanna?

När publiken lämnar salongen känns det som om något har skiftat. Var du blyg när du kom in, är risken stor att det var slut med det när du gick ut.
Det här är inte bara en föreställning.
Det är en omtumlande akt av sexuell frigörelse.

Teaterkritik: Jonah – fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier

by

Jonah - Playhouse Teater
Nina Dahn och Arvid von Heland i Jonah av Rachel Bonds på Playhouse Teater
Foto: Viktor Kjellberg

Jonah
Manus Rachel Bonds från New York
Regi Elin Skärstrand

Översättning Stefan Marling
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Kompositör, ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign Catharina Lundin
Scenmästare: John Jarlelind
Producent: Louise Helgesson
Svensk premiär 18 februari 2026
Scen Playhouse teater, Stockholm
I rollerna Nina Dahn som Ana, Arvid von Heland dom Jonah, Egon Ebbersten som Danny och Victor Iván som Steven.

Jonah är en pjäs om ung spirande och komplicerad kärlek samt om fantasier kring och förhållningssätt till det motsatta könet, kroppen, lusten och den egna historien. I centrum står Anas möten med tre olika unga män. Danny som är hennes halvbror, Jonah som arbetar på Anas elevhem och Steven som hon delar studentkorridorer med. I bakgrunden spökar också Dannys våldsamma pappa, alltså Anas styvfar. Vi får följa den tonåriga Anas första intensiva förälskelse i Jonah och vidare genom vuxenblivandets olika personliga och relationella utmaningar. I mötet med Jonah spelas såväl hennes längtan efter kärlek som hennes rädsla för närhet upp. De tvära kasten mellan längtan och rädsla genomsyrar den självupptagna, högljudda och ofta aggressiva dialogen mellan Ana och Jonah. Det är ett spel mellan närhet och avstånd som går igen också i relationerna med Danny och Steven.

Plötsligt byter pjäsen skepnad och in stormar halvbrodern Danny som kräver uppmärksamhet, närhet och tröst. Var går gränsen för deras syskon- eller halvsyskonkärlek? På vilket sätt har styvfaderns mörka sidor och våldsamheter format deras relation. Danny kommer och återkommer till Ana. Men är det Anas fel att Danny till slut ger upp.

Den tredje mannen, Steven, närmar sig Ana med försiktighet men samtidigt med en påträngande beslutsamhet. I all sin nyfiken söker han Anas godkännande att få ställa några frågor. Det får han till slut. En fråga och kanske pjäsens viktigaste replik är: ”när tog din barndom slut”. Anas svar är: ”när min styvfar flyttade in”. Det öppnar upp för en berörande och förklarande berättelse om styvfadern, mamman, Danny och Anas egna liv. Ett helande berättande som ger Anas vuxenblivande en skjuts framåt.

Jonah är en fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier när den inre smärtan och blir alltför påträngande. Men den handlar också om helandets möjligheter när vi vågar släppa taget och vågar släppa in en annan människas lyssnande i våra liv. Mitt i all sin verbala våldsamhet blir det en varm pjäs om en ung förvirrad människas möjlighet att hitta sin egen inre kärna. Det är en pjäs som kan stötta unga vuxnas funderingar om den egna identiteten och de egna relationerna.
En av pjäsens behållningar är de fyra unga skådespelarnas prestationer. Allt talar för att vi kommer att få se mer av alla fyra under många år framåt.

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

by

Göteborgs filmfestival 2026

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Teaterkritik: Kröna en drottning – Robert Fux är lysande

by


Foto Leonard Stenberg

Kröna en drottning
Av och regi Christina Ouzounidis
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Petra Göransson
Ljus Joakim Ahlström, praktikant från SKH
Komposition Sole Gipp Ossler
Ljud Annelie Nederberg
Sufflör Petra Ödmark
Medverkande Robert Fux
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 6 september 2025

Den blivande regenten står inför sin kröning. Men att ta emot kronan innebär också att erkänna att låta sig definieras av makten. Kröningen tar sin väg genom tvivel och självrannsakan där den egna identiteten står på spel. I centrum står en drottning som kunde vara vem som helst av oss.

Robert Fux gör en lysande insats i rollen som regenten, i en specialskriven monolog av dramatikern Christina Ouzounidis – en text som osar av intelligens och egensinne och tar oss med till en tankevärld som ifrågasätter alla våra piruetter, manér, osäkerheter, skydd och rädslor.

Regentens arrogans genomsyrar hela hennes tankevärld. Hon är värd sin krona, platsen överst i hierarkin och makten över de bräckliga undersåtarna är en gudagiven födslorätt. Makten betraktas som något som ligger i hennes natur. Men tvivlen skaver i kröningens stund. Trots den prakt hon omges av kvarstår en kännbar tomhet i hennes själ, då hon ständigt är blind för de mänskliga värden hon gång på gång väljer att överge.

Under föreställningens gång skalas lager för lager av, mask för mask, tills endast den nakna människan återstår. ”Jag är ingen”, utbrister regenten, och det är i den stunden vi känner att vi älskar henne. Den nakna människan möter vår egen mänsklighet. Och det är vackert.

Robert Fux är i mina ögon en av Sveriges starkaste skådespelare med en trollbindande, intensiv närvaro – vilket han visar prov på ikväll. Han är en exeptionell talang som gör varje roll minnesvärld och är ikväll oförglömlig.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: , , , , ,

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

by

[BLANK]
Av Alice Birch
Översättning Amanda Svensson
Regi Maria Åberg
Scenografi och kostym Rosanna Vize
Ljus James Farncombe
Peruk och mask Melanie Åberg, Sofia Ranow Boix-Vives
I rollerna Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle
Svensk premiär på stora scenen på Dramaten 8 maj 2025

En lång rad kvinnor står iförda blommiga sommarklänningar i föreställningens början. Men gulligt, sött och sommar-romantiskt är det långt ifrån. Snabbt brakar det loss och vi får följa starka scener om våld mot kvinnor, scener som känns ända in i märgen och av och till är det alldeles knäpptyst i salongen. Ingen kan se detta utan att bli berörd på djupet.

Det är en föreställning av Alice Birch, som är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. [BLANK] sätts upp i Sverige för första gången. I rollerna: tio skickliga svenska skådespelare som gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare.

Små puzzel-bitar ur olika kvinnoöden gestaltas. Kvinnor som brottsoffer och i några fall också som förövare. Alla scener belyser våld på olika sätt – fysiskt, psykiskt, strukturellt och känslomässigt. Männen som ofta är förövare är frånvarande på scen men deras handlingars följder och konsekvenser är tydliga. En del scener är som att uppleva ett domstolsförhör, i någon scen får vi se en polis som försöker övertala en kvinna att anmäla våld.

Det är hög kvalitet hela vägen, i varje scen, med genomgående duktiga skådespelare samlade på samma scen. Alla skådespelare var på scenen hela tiden, en del i förgrunden och andra i bakgrunden. Scenografin är spännande med en snurrscen som snurrade på, hela tiden i rörelse där vi i bakgrunden ser olika kvinnor i olika vardagssituationer, ofta en illustration av hur kvinnor alltid är sysselsatta i kök och någon gång utomhus.

Jag känner stor tacksamhet för att en föreställning som denna sätts upp på Dramaten. Samma vecka som föreställningen har premiär släpper polisen en rapport om våld mot kvinnor som fick stor uppmärksamhet i medier. I polisrapporten tas det upp att tre kvinnor skulle kunna levt om polisen hade gjort sitt jobb.

Kanske en del ur publiken kan uppleva att föreställningen tar upp ett alltför ”tung ochnsvårt ämne”, men det är trots allt många kvinnors verklighet och vardag som gestaltas. Det kan inte bli för mycket uppmärksamhet på våldet mot kvinnor och barn. Detta våld fortsätter i oförminskad styrka. Det är viktigt att det blir synliggjort. Våldet utspelas dagligen runt om i samhället även om många inte ser det. Det ges inga svar i föreställningen och inga frågeställningar formuleras. Det är istället olika händelser som spelas upp, vilket fungerar mycket bra och säkert är starkare och tydligare än om några svar skulle getts, vilket inte heller är en teaters uppgift att ge. Jag rekommenderar alla att se den.

Om regissören:
Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.
Maria Åberg säger i ett pressmeddelande:
– Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst.

Fakta om Alice Birch och[BLANK]
Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Pjäsen består av 100 fristående scener, av vilka varje regissör som sätter upp pjäsen får välja fritt. Ingen uppsättning av pjäsen blir därför den andra lik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.