Björn Ranelid var veckans gäst i Odenteaterns populära lunchsamtal med Börje Ahlstedt. Men mycket till samtal blev det inte. Efter en kort inledning av Börje Ahlstedt satte Björn Ranelid igång en monolog som i rasande fart tog oss igenom viktiga delar av hans liv och författarskap.
Med sitt typiska Ranelids-språk fyllt av aforismer och citat från sina böcker tar Björn avstamp i ordens betydelse och för oss fram och tillbaka mellan högt och lågt. Han knyter an till människor som han högaktar, som Steven Hawkings och Tomas Tranströmer, och tar upp olika faktorer som samverkat till att göra Björn Ranelid till den författare han är:
Den ton som ljuder i hans huvud sedan han vid fem års ålder fick en spricka i skallen, och måste överröstas; sin växande överläpp som han opererat vid tre tillfällen och som gjort att han aldrig ser sig i spegeln (inte fåfäng alltså!); sin uppväxt i en kärleksfull familj och en kulturell miljö med oljemålning och samling runt Jussi Björling på grammofonen.
Björn uttrycker sin avsky gentemot våld och kränkningar och sin kärlek till livet, storhjärtade människor och författarskapet. Emellanåt kommer det gliringar riktade mot Peter Englund, Jan Guillou, medierna generellt, Svenska Akademien och alla andra som hoppat på honom . ”Mitt enda brott är att jag uppför mig för klanderfritt – jag har fortfarande söndagsskolan med mig”, säger han.
Det blir en inspirerande lunch och ett viktigt budskap får vi med oss – att man måste få vara stolt över vad man har gjort, inte bara inom idrotten utan också inom kulturen och andra områden. Börje Ahlstedt sammanfattar Björn Ranelids framträdande med peka på värdet av att vilja och våga ge av sig själv.
För mer information om Odenteaterns Lunchteater och kommande gäster, se hemsidan.
Läs även andra bloggares åsikter om Odenteatern, Björn Ranelid, Börje Ahlstedt
