Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

New York

Skivrecension: Vampire Weekend – Modern Vampires of the City

by

vampire

Artist: Vampire Weekend
Titel: Modern Vampires of the City
Betyg: 4

När både Vampire Weekend och The Strokes samma vecka i mars aviserade sina nya album höll alla stora musikredaktioner på att twittra ihjäl varandra. Sett till fördelningen av tweets banden emellan vann Vampire Weekend på knock, vilket säger något om deras status och förväntningarna som rådde; inga jämförelser i övrigt.

Ofta antyds bandmedlemmarna vara bortskämda universitetsslynglar (förvisso numera stadgade 30-nåntingar) från övre medelklassens New York-förorter som i takt med sitt växande renommé fått gå före i trendiga nattklubbsköer. Det må så vara, men även om en artists bakgrund vägs in i helhetsintrycket av deras verk är det ändå slutresultatet som räknas i slutändan. Största besvikelsen med newyorkarnas tredje album är att det gått hela tre år sedan det förra.

Modern Vampires of the City skiljer sig inte jättemycket från Vampire Weekend och Contra, men är heller ingen upprepning. Lekfullhet kan vara den viktigaste egenskapen för att leva vidare i en nöjesvärld av snabbkonsumtion, och Ezra Koenig & Co kunde förr balansera på gränsen mellan att sakna självdistans och att bjuda på sig själva. Men de lika bisarra som underhållande Steve Buscemi-klippen har visat att humorn och lekfullheten finns där.

I vanlig ordning är en del sångtexter svårtolkade. Ämnena växlar mellan religion, politik och samexistens, men mitt i albumet blir det romantiskt med Hannah Hunt och Everlasting Arms, en personligare sida av Koenig som känns lite exklusiv. Paul Simon-influenserna ligger fortfarande utanpå deras släta cardigans, men så även inspiration från klassisk musik i form av barocka piano- och cembaloslingor. Och tänk att det tagit mig tre album för att inse släktskapet (Don’t Lie) med The Flaming Lips.

Vokalarrangemangen i Obvious Bicycle sneglar på Brian Wilson, Diane Young är Elvis Presleys A-Punk-version av nämnde Simons Cecilia. Positivt är att jag vid tredje genomlyssningen kommer till tionde låten och inser att den är Ya Hey, albumets bästa låt, och jag har inte ens saknat den under de nio föregående. Ya Hey är ett kapitel för sig: ett typexempel på hur Vampire Weekend inte drar sig för att ta sig an stora ämnen som religiös fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avväpnande smurfsång. Min enda egentliga invändning är mot deras valhänta försök till punk, tydligast exemplifierat i Finger Back. Avslutande Young Lions är med sina 1.45 inte så mycket en låt som den lämpligt nog är eftertexter till en film man just sett och älskat.

Varje gång jag fastnar för en ny artist blir jag som en hagalen nyrik börsklippare och vill bara ha mer och mer. Därför är det extra plågsamt när det går alltför lång tid mellan utgåvorna. Måtte det inte dröja tre år innan album nummer fyra. Blotta tanken på att behöva utstå den sortens väntetid ånyo ter sig olidlig.

Bästa spår: Ya Hey, Obvious Bicycle och Hannah Hunt

Text: Tommy Juto

Skivrecension: Yeah Yeah Yeahs – Mosquito

by

yeahyeahyeahs

Artist: Yeah Yeah Yeahs
Titel: Mosquito
Betyg: 4

Det har gått 10 år sedan New York-bandet Yeah Yeah Yeahs släppte sina första låtar. Till en början var det bara sång, trummor och gitarr. Och det var fantasiskt! De numera seniora Karen O, Nick Zinner och Brian Chase har hunnit med en del sedan 2001. Vem minns inte den brinnande videon till Yeah Yeah Yeahs Gold Lion, Karen O förd guldkreation, signerad Christian Joy. Maps! Ja, Maps. Eller den som någon gång satt sin fot på en nattklubb sedan 2010 och dansat till Heads Will Roll remixad av
A-trak. Och nu kommer elva låtar långa Mosquito.

Om man lyckas smälta den groteskt skrikande, neonfärgade bebis som pryder omslaget, så inleds Mosquito med singeln Sacrilege. Ja. Nog är det Yeah Yeah Yeahs alright. Karen Os röst spricker, stönar och nynnar till Zinners indierock-riff. Allt detta, tillsammans med en mässande gospelkör. Låten heter ju trots allt Sacrilege. Den är hittig och riktigt riktigt bra. Mosquito fortsätter med den sövande Subway och följs av låten som gett albumet sitt namn, Mosquito. Den är just som ett bitskt myggbett i jämförelse med låten innan. Buried Alive är en av albumets mest minnesvärda låtar. Reggaeinfluenser tillsammans med Karen Os allra högsta register.

En solglasögonprydd Karen O säger i albumets YouTube-förhandsvisning, att det finns ”something for everyone” på Mosquito. Och så är det nog. Men allt för alla, betyder nödvändigtvis inte att alla gillar allt. Det är en väldigt spretig ljudbild. För hur coolt låter inte ett samarbete med forna LCD-James Murphy och en rappande Kool Keitt… resultatet Buried Alive imponerar ändå inte. Det blir nästan lite lusigt retro, nittiotalskänsla.

Det är bandets minst rockiga album med mindre punkgitarrer och mer syntetiska rytmik, men gitarristen Nick Zinner glänser i alla fall på flera ställen, kanske mest på Area 52. De mer melodiskt ödmjuka låtarna, Despair och Wedding Song, som båda är mer fattiga på ord när Karen O vanligtvis brukar häva ur sig, blir en fin
känslig avslutning på albumet.

En av anledningarna till att älska Yeah Yeah Yeahs är just för att de experimenterar och försöker sig på nya saker. Det fungerar oftast. Mosquito är som en gott och blandat-påse. Hälften lämnar man. Men, man köper ändå den där påsen.

Bästa Spår: Under the Earth

Text: Mathilda von Essen

Oväntat möte mellan Steve Buscemi och Vampire Weekend

by

buscemi

Detta är inte ett aprilskämt. Under gårdagen slog skådespelaren Steve Buscemi och bandet Vampire Weekend (vars tredje album Modern Vampires of the City ges ut i maj) följe för att dela ut chokladägg under en påskparad i New York. Buscemi framförde dessutom en version av Vampire Weekends senaste singel Diane Young med en megafon.

Du kan se ett videobevis från det oväntade mötet här:

Och här är orginalet:

Filmrecension: 2 dagar i New York – En klart godkänd besvikelse

by

2 dagar i New York
Betyg: 3
Regi: Julie Delpy
Biopremiär: I höst

Det är besvärligt med uppföljare. Man längtar och hoppas, men i slutändan blir man nästan alltid besviken. Julie Delpys 2 dagar i Paris är en film som jag vårdar ömt i mitt hjärta. Snygg, smart och rolig, med underbar dialog. Åh! Vad jag tycker om den. Nu till hösten kommer alltså 2 dagar i New York och spänningen har, åtminstone för mig, varit olidlig. Hur är den då? Jovars, helt okej.

I 2 dagar i New York får vi veta att det nu sedan länge är slut mellan Marion (Julie Delpy) och Jack, men att de som resultat av Parisresan nu har en son tillsammans. Marion har gått vidare och lever numer med radiovärden Mingus (Chris Rock) i en gigantisk vindsvåning. För att stötta Marion vid öppnandet av hennes nya fotoutställning kommer hennes pappa, syster och systerns pojkvän (som Marion tidigare dejtat) hela vägen från Frankrike och hälsar på. Marion och Mingus relativt ordnade tillvaro vänds med det uppochner. Det franska kaoset är ett faktum.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte känner mig helt och hållet belåten med denna uppföljare. Är det för att den är just det? En uppföljare. Kanske är det omöjligt att bli tillfredsställd då? Det är lite som att dejta personer som påminner om någon man tyckt om. När man vet precis hur man vill att det ska vara så kan man nästan bara bli besviken.

Ska jag se filmen helt objektivt. Nollställa mig och låtsas att jag inte förväntat mig något alls. Då är det ju faktiskt en bra film. Tempot är högt och det finns gott om tillfällen att fnissa genom fingrarna. Eller gapskratta så att popcornsmulorna sprutar för den delen, det beror ju på hur man är lagd. Chris Rock är fantastisk, och Julie Delpy är förtjusande neurotisk. Dock fungerar det dessvärre inte så. Känslan av att detta inte alls är lika vasst, lika självklart, gnager hela tiden i mig. Det känns som att Delpy försöker så otroligt mycket, antagligen för mycket, och så blir det bara en blek skugga. Missförstå mig inte nu, för om man gillade 2 dagar i Paris så tycker jag verkligen att man ska se 2 dagar i New York också. Den är absolut inte dålig, men vad jag önskar mig allra mest är att hon istället bara hade gjort en helt ny film. En ny film, om nya personer. Det hade varit bra.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Paris is Burning at the Judson Church – ändlösa möjligheter till underlig och ljuvlig resa

by

Paris is Burning at the Judson Churc
Koreografi: Trajal Harrell
Dansare: Rob Fordeyn, Trajal Harrell, Thibault Lac, Stephen Thompsom, Ondrej Vidlar
Ljus: Jan Maertans
Dramaturg: Gérard Mayen
Dansens Hus, Stockholm
4 april 2012

Efter en kort introduktion av en gästande fransk ciceron, som upplyser oss om att vi kommer att bjudas på en work in progress på ett verk som får sin urpremiär om några veckor i New York, får vi av en av de fem dansarna den artiga uppmaningen ”Please stand up for our house anthem”, varpå vi lydigt ställer oss upp för att lyssna på en acapellaversion Britney Spears ”Baby one more time”. Där sätts tonen.

Koreografen Trajal Harrells verk tar språngbräda ur vilt skilda scener och platser. Han leker med idén om att i början på 1960-talet gjorde dansare ur afro- och latinamerikanska Voguing-scenen i Harlem, ett besök på Judson Church på Manhattan, där de radikala föregångarna till den intellektuella postmoderna dansen hade sitt vattenhål. Men lägg också till det grekiska dramat Antigone och Harrells kommentar kring könsroller, mode och stjärnkultur och du har ett helt smörgåsbord att tugga tag i.

Ja, och var ska jag börja? De underbara märkligheterna ville inte ta slut. Allt från sensibla danssolon till karaktärkorrekta voguequeens, housesång till modevisning på den grekiska catwalken. Det är de ändlösa möjligheterna som är styckets nav och styrka. Det är generöst och gränslöst, samtidigt som den råa humorn spirar. Som i de inledande solopartierna, suddiga och konturlösa, men samtidigt ramas det in med sina spotlightbelysta små scenrum, men först och främst tack vare de sensibla dansarna. Vackert och vilsamt. Riktigt, riktigt bra blir det när koreografen greppar tag i mikrofonen och i mörkret kör en slags spoken word/housesång där han leker, vänder, vrider, repeterar och viskar sin monolog, som lika väl skulle kunna vara en sångtext ur en houselåt. Det kanske är det? Eller som i den fantastiska och tålmodiga monologen där Harrell, tillsammans med en av dansarna, sittandes som små sjöjungfrun på en lätt upphöjd scen, rabblar med monotona, näst intill robotliknande röster olika ändelser till ”We are”. Möjligheterna och profetiorna är ändlösa. Likaså komedin.

Men det gränslösa blir också lite snubbeltråden, för Harrell skulle vinna på att bromsa ibland. Det känns som om han inte vet när han ska avsluta en scen, utan han låter snarare scenerna rulla på lite för länge. En och kanske två oavbrutna scener har sina poänger, men när i princip varje sekvens sipprar över i ett malande, naggas det lite i sömmarna. Men okej, två och halv timma utan att tappa koncentrationen en enda gång, är ändock en bedrift, med tanke på de enkla, märkliga och märkvärdiga medel Trajal Harrell och hans dansare använder.

Så befinner du dig i New York om några veckor, ta tillfället i akt och se stycket när det är färdigt och jag lovar att ni kanske inte blir så mycket klokare, men jäklar vilken underlig och ljuvlig resa ni får åka på tillsammans med Trajal Harrell.

Text: Tommi Salmela

De två översta bilderna: Foto: David Berge
Den nedersta bilden: Foto: Bengt Gustafsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,