Artist: Karen O
Titel: Crush Songs
Betyg: 3
Hon är mest känd som sångerskan i popbandet Yeah Yeah Yeahs. Men efter Oscarsnominerade The Moon Song och musiksamarbetet med tidigare pojkvännen Spike Jonze fick vi höra en ny sida av henne. En mjukare Karen O som med stor försiktighet viskar fram textrader om kärlek och besatthet. Debuten går efter samma linje. För åtta år sedan blev Karen lämnad. Crush Songs är ett försök att lappa igen ett trasigt hjärta. En skiva om kärlek och svek som med korta, anekdotiska texter, likt musikaliska Twitterinlägg, tränger sig in och skakar om. I dagens musikindustri där en bra inspelning betyder allt, och där tesen gäller ju luftigare och ju slickare produktion desto bättre är det befriande att lyssna till Karens lo-fi pop.
Skivan, som spelats in i Karens sovrum, är en enkel produktion gjord med billiga mikrofoner och med ett tydligt brus och knaster i bakgrunden. Ljudet av gammal grammofonskiva gör sig påmind. Karen spelar akustisk gitarr och piano. Men skivans styrka — det enkla och direkta — är också dess svaghet. En låt hinner knappt börja innan den tar slut. Samtidigt älskar jag direktheten. Karen skriver i stunden med utgångspunkt ifrån en känsla. Hon har själv sagt att få omtagningar gjordes under inspelningen. Crush Songs är hennes love crusade — “They are the soundtrack to what was an ever-continuing love crusade.” Karen sjunger om olycklig kärlek, om att bli lämnad och att orka gå vidare — ”Do I really need another habit like you? You tell me they are all the same… There will always be someone else, so make it right for yourself.” Skivan är drömsk och flyende, som fragmentariska dagboksanteckningar som ger inblick i skrivarprocessen hos en talangfull artist och låtskrivare.
Betyget pendlar mellan en fyra och trea men hamnar till slut på en stabil trea. Crush Songs är enkel och direkt. Karen förmedlar starka känslor och minnesvärda texter. Men låtarna glider in i varandra. Som debut är det förvånansvärt bra. För den CocoRosie/Ariel Pink-älskande själen är det ett utmärkt komplement i lo-fi-samlingen.
Text: Petter Stjernstedt