Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intiman

Fartfylld succé för De 39 stegen på Intiman

by

39 steg

 

De 39 stegen
Intiman i Stockholm
Premiär: 27 september 2013
Regi: Emma Bucht
Koreografi: Rennie Mirro
Översättning: Johan Schildt och Emma Bucht

De 39 stegen är en två timmar lång komedi som baseras på Alfred Hitchcocks filmklassiker
med samma namn. Nu sätts den upp för första gången i Sverige och regisseras av Emma Bucht och det är en fartfylld och rolig föreställning. När valet av skådespelare bland annat är Peter Dalle och Morgan Alling (som ersatt Johan Ulvesson) blir förväntningarna höga och de infrias också. Robin Stegmar och Cecilia Forss är också etablerade skådespelare men inte riktigt lika kända för mig i komedisammanhang, men tillsammans blir de i sina 130 roller en samspelt ensemble med något undantag, vilket är bra jobbat med tanke på Morgan Allings sena inhopp för Johan Ulvesson.

Pjäsen är baserad på Alfred Hitchcocks filmklassiker med samma namn och har blivit en stor succé på Broadway i New York, West End i London och på över 70 andra scener runt om i världen.Historien handlar om hur den lite livströtte 37-åringen och kanadensaren Richard Hannays Londonbesök urartar till en hysterisk jakt. Richard går på en kabaré och möter Annabella som bryter på tyska och övertalar honom att gömma henne i sin lägenhet. Hon är jagad av agenter och snart jagas Richard som mordmisstänkt kors och tvärs från London till Skottland och tillbaka. Men det är givetvis inte handlingen i sig som är det intressanta i denna komedi. Det är inte så att man sitter och undrar hur det går, man låter sig roas.

Ett par gånger blir det ett stråk av allvar och det är när nazismens fula tryne dyker upp i en scen och när Richard Hannay helt plötsligt i en annan scen förväntas hålla ett tal – för övrigt en scen som roade många i publiken av andra skäl. Det är alla figurer, repliker och scenografin som gör den här pjäsen intressant och omväxlande. Skickliga och hårt arbetande skådespelare som ekvilibristiskt går på stegar, svingar sig med rep och illustrerar skumpiga tåg- och bilfärder i en intressant och rolig koreografi. Modelltåg och ett vackert ”siluettskuggspel”, rök och effekter växlar snabbt i olika scener och gör att det blir omväxlande och intressant i ett högt tempo. Alla rollerna är inte människor utan är en del av att gestalta miljön. Ljud och ljus är viktiga delar av föreställningen och bortsett från en och annan ganska rolig premiär(?)miss så träffar det rätt i hela föreställningen. Jag är ingen rutinerad besökare på teaterkomedier men den här föreställningen roade mig och jag rycktes med i det i stort sett genomgående höga tempot. Jag skulle säja att sammanfattningsvis är de 39 stegen en fartfylld succé på Intiman.

Text: Anna Vikström

Here comes the sun – episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet

by

Here comes the sun
Av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck
Malmö stadsteater
Urpremiär 10 februari 2012

Here comes the sun har ingen egentlig handling, det finns ingen berättelse med början och slut. Pjäsen är en betraktelse över döden, baserad på intervjuer Klas Abrahamsson gjort med folk som lever nära döden. Genom en rad episoder belyser pjäsen konceptet döden utifrån många olika vinklar.

Trots att dödligheten är 100 procent är döden inget vi pratar om. Vem av oss har egentligen planerat vad som ska hända vid vår egen död. Jag vet av erfarenhet att ett ton praktiska uppgifter ramlar över den som ska sköta det praktiska runt ett dödsbo och begravning och jag är tacksam över att min mor hade lämnat klara instruktioner både om vad som skulle hända, men även vad som inte skulle ske vid hennes begravning.

– När jag var sju år så var jag med om en bilolycka och eh, det blev en, jag jagade en boll,och kom över på andra sidan och blev påkörd av en Golf, och for upp i luften, ner och slog i huvudet.
Först mötte jag den där enorma ljustunneln som var fantastisk, bara slungades in i den, bara kände som jag sögs in i den och eh, sen kände jag bara kärlek och att all oro bara flöt bort. Och sen kände jag en hand som tog min och så kände jag igen två ögon som var min morfars.
Och mamma satt och väntade att jag skulle komma tillbaks och kallade på mig. Jag kom tillbaks efter tre veckor, i koma, och var på håret hela tiden på att gå över.
(ur Here Comes the Sun)

Episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet. Vissa av episoderna sliter verkligen tag i mig, medan andra lämnar mig oberörd.

De mest rörande är berättelserna från de som jobbar i vården och måste hitta vägar att hantera det de ser varje dag. Berättelsen om hur en död man delar ut en örfil får salongen att vrida sig i skratt.

Samma skratt fastnar dock i halsen när begravningsentreprenören beskriver begravningar betalda av socialen, där samhällets ensamma och bortglömda läggs till de sista vilan i en ceremoni med endast präst, organist och begravningsentreprenör närvarande.

Trots ojämnheten är Here comes the sun värd ett besök.

Text: Peter Johansson

I rollerna:
Lennart Almroth, Jenny Antoni, Göran Dyrssen, Cecilia Lindqvist, Kenneth Milldoff, Marianne Mörck
Regi: Ronny Danielsson
Längd: 2 timmar 30 minuter (med paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Florence + the Machine på Intima Teatern

by

Florence + the Machine, Intiman
Betyg: 4+

I min värld tillhör Florence Welch de senaste årens mest fängslande artister. Första gången jag kom i kontakt med denna halvgudinna var på Way Out West 2009, det var som en uppenbarelse. Hon hade nyligen släppt debutskivan ”Lungs” och jag var som besatt i över ett år framöver.

Med nya skivan ”Ceremonials” i bagaget gav hon en exklusiv spelning på Intima Teatern i Stockholm. Förutom ”Dog Days Are Over” spelade hon enbart nya låtar, men upplevelsen var minst lika religiös, jag blev åtminstone lika mållös, som första gången jag såg henne. Av de nya låtarna har jag speciellt fattat tycke för ”No Light, No Light”, ”Shake It Out” och ”Never Let Me Go” vilka hon inledde konserten med. På skivan svävar de på gränsen till överproduktion men live är de slående fläckfria.

Pianisten driver låtarna framåt medan harpan och de akustiska gitarren bidrar till den esoteriska ljudbilden. Trots den nedtonade sättningen har hennes röst någonting magiskt över sig som liksom är större än den här världen. Det är svårt att inte bli helt ställd.

Alla verkar vara överens om att hennes röst har utvecklats. Den har visserligen alltid varit stark men nu känns den om möjligt än mer pricksäker. Hennes själfulla röst blir som en förlängning av henne själv. Det är beundransvärt att en artist kan vara så ärlig och självutlämnande, hela publiken snappar upp varenda rörelse. Florence + the Machine är, även i akustiskt tappning, fullkomligt trollbländande.