Florence + the Machine, Intiman
Betyg: 4+
I min värld tillhör Florence Welch de senaste årens mest fängslande artister. Första gången jag kom i kontakt med denna halvgudinna var på Way Out West 2009, det var som en uppenbarelse. Hon hade nyligen släppt debutskivan ”Lungs” och jag var som besatt i över ett år framöver.
Med nya skivan ”Ceremonials” i bagaget gav hon en exklusiv spelning på Intima Teatern i Stockholm. Förutom ”Dog Days Are Over” spelade hon enbart nya låtar, men upplevelsen var minst lika religiös, jag blev åtminstone lika mållös, som första gången jag såg henne. Av de nya låtarna har jag speciellt fattat tycke för ”No Light, No Light”, ”Shake It Out” och ”Never Let Me Go” vilka hon inledde konserten med. På skivan svävar de på gränsen till överproduktion men live är de slående fläckfria.
Pianisten driver låtarna framåt medan harpan och de akustiska gitarren bidrar till den esoteriska ljudbilden. Trots den nedtonade sättningen har hennes röst någonting magiskt över sig som liksom är större än den här världen. Det är svårt att inte bli helt ställd.
Alla verkar vara överens om att hennes röst har utvecklats. Den har visserligen alltid varit stark men nu känns den om möjligt än mer pricksäker. Hennes själfulla röst blir som en förlängning av henne själv. Det är beundransvärt att en artist kan vara så ärlig och självutlämnande, hela publiken snappar upp varenda rörelse. Florence + the Machine är, även i akustiskt tappning, fullkomligt trollbländande.