Florence + the Machine, Azalea
14 augusti 2015
Betyg: 3
Beväpnad med sin starka röst och sitt band intar Florence Welch festivalens nästa största scen, men lyckas fylla publikhavet på både bredden och längden. Vilket inte är så konstigt; hennes hippie-personlighet passar tämligen bra på en festival som försöker plocka PK-poäng på att inte sälja mjölk. (Har dock aldrig sett någon annan festival göra det? Vem dricker ens mjölk på festival?)
I mellansnacken är hon snällare, eller snarare mjukare, men ändå varmare i rösten. Hon pratar om att bli förälskad, inte i någon specifik person, utan hela världen, innan hon drar igång So Big, So Blue, So Beautiful och förvandlar hela området till ett dansgolv. Enda som tycks toppa det stämningsmässigt är väl Shake it Out som hade fungerat otroligt stark som avslutningslåt. Men det är å andra sidan så otroligt gjort. Florence behöver inte sådana billiga poänger.
Förutom att leverera en otroligt stark sång springer/dansar hon runt på scenen så lätt så lätt – nästan som en liten fågel. Och så slår hon piruetter så jag mest blir förvånad över att hon inte svimmar tillslut. Hennes energi tycks gränslös. Det smittar av sig på publiken, som är med på noterna från början till slut. Från längst fram till längst bak. Alla dansar med och klappar händerna i takt. Men det är ändå de längst fram som får uppleva lyckan av att få se sin stora idol på nära håll när hon inte bara en utan tre (!!!) gånger går ned från scenen för att sjunga från kravallstaketet hängandes ut i publiken.
Helhetsmässigt är konserten väldigt stark, men ändå saknas något för att bli ihågkommen som en riktig klassiker. Vad kan jag inte riktigt sätta fingret på. Styrkan, viljan och engagemanget finns där. Hjärtat och sången likaså. Kanske var det något för få överraskningar, kanske räckte det inte med kören som fyllde i sången. Kanske var inte trumpeterna tillräckligt fylliga. Kanske inte, men det spelar ingen roll heller. För jävligt bra var det i alla fall.
