• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Dansrecension: Jean och Julie – visuellt fascinerande och under ytan finns fortfarande klass-frågan

5 oktober, 2024 by Johan Svensson

Foto: Sören Vilks

Jean och Julie
Fritt efter August Strindbergs pjäs Fröken Julie
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Mask Patricia Svajger
Kostym Lehna Edwall
Ljus och video Green Wall Designs/Viktor Rundlöf och David Nordström Abelli
Musik och ljuddesign Petrus Königsson
Medverkande:
Jean: Daniel Koivunen Julie: Ellen Lindblad Kristin: Sophie Augot
Urpremiär 4 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Förtärande passion är nyckelordet för min tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. En stark, passion som far fram som en orkan och får de drabbade att glömma alla konsekvenser. Det är för mig syntesen, eller åtminstone, en av pelarna i Strindbergs drama. När nu Fredrik Benke Rydman , en av Sveriges mest fascinerande och duktiga koreografer, låter den tolkas av dansare och dynamiskt bankande technobeat blir den syntesen ännu tydligare än i de flesta föreställningar jag sett. Det här är imponerande snyggt visuellt, fascinerande och explosivt. För att förstå dramat i vår tid är förtärande passion det närmaste jag känner inför åtminstone Julies beteende.

Strindberg ställde kvinnors frigörelse i konflikt med klassfrågan i Fröken Julie. Många kanske inte ser att klassfrågan fortfarande är lika tydlig i samhället idag. Se bara hur det ser ut på typiska arbetsplatser för övre medelklassen: hur lätt är det inte för de medelålders från övre medelklassen att förmedla jobben på till exempel Dagens Nyheter vidare till sina vuxna barn.

Ridstövlarna från överheten som är glänsande putsade I originaldramat är borta, men Jean, Julie och Kristin är ändå lika bundna vid sin klass och sitt jobb. Sedan må den sexuella attraktionen slå till hur starkt den vill. Fast kanske idag är kvinnan friare och Julie kan gå i trygghet också efter sexstunden med Jean.

Jean står i valet och kvalet i denna fantastiska dansföreställning mellan tryggheten med Kristin som tillhör samma klass och det spännande och utmanande med frigjorda Julie. Visst går det att se förbi klassrollerna och tolka Kristin och Julie som olika karaktärer, olika personligheter, som Jean dras mellan.

Koreografen Fredrik Benke Rydman berättar i ett pressmeddelande om varför han ville sätta upp den:
– Jag fick idén att använda Fröken Julie som underlag för en ny dansföreställning från min son. Han sa nåt i stil med, oavsett vad jag som kille gör, så är det fel. Så kan jag inte minnas att jag kände när jag var yngre, men det är andra tider nu, synen på kön har förändrats. Och Fröken Julie känns som en bra spelplan för att ta upp de frågorna.

Denna dansföreställning är färgrik, bildstark och vi får se inzoomade ansikten på en stor bildskärm. Dansarna är mycket skickliga och scenografin överväldigande. Och även om Fredrik Benke Rydman sätter fokus på killens, mannens, dilemma, och det är passionen som styr karaktärerna är det ändå fortfarande under ytan ett klass-samhälle som styr människorna. Det tycker jag är starkt skapat av hela ensemblen och jag rekommenderar den starkt. Den är dessutom inte så lång, omkring en timme och femton minuter – en perfekt längd för att efteråt kunna gå ut och äta eller ta en kopp te hemma tillsammans och prata om kärlek, sex, passion, mäns och kvinnors roller och klass-samhället som fortfarande påverkar på många sätt. Fast det kommer de flesta teaterkritiker inte att se eftersom de tillhör den gynnande över medelklassen.

Om pjäsen
August Strindbergs pjäs Fröken Julie handlar om den unga högadliga herrgårdsfröken Julie som på midsommaraftonen dansar med tjänstefolket och blir förtjust i faderns betjänt Jean. Han är förlovad med kokerskan Kristin, som blir vittne till allt som försiggår under natten. Och det slutar inte väl.

Pjäsen hade sin urpremiär 1889 i Köpenhamn med Strindbergs dåvarande hustru Siri von Essen i huvudrollen. Det dröjde ända till 1906 innan den fick sin svenska premiär på Akademiska föreningens teater i Lund.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Fredrik Benke Rydman, Fröken Julie, Julie och Jean, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik

Dansrecension: Stolen – poetiskt, varmt och lekfullt med stor konstnärlig träffsäkerhet

2 april, 2024 by Pernilla Wiechel

Stolen
Av och med Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg
Ljus och körteknik Raimo Nyman
Ljudteknik Niklas Nordström
En samproduktion mellan Orionteatern och K.Kvarnström & Co, med stöd från Statens Kulturråd
Foto Christopher Backholm
Premiär Orionteatern 1 april 2024

Kenneth Kvarnström är en av Nordens främsta koreografer inom modern dans. Han har arbetat främst i Sverige och Finland – även internationellt – är dansare, professor, teaterchef och tidigare konstnärlig ledare för Dansens Hus. En tid var han danschef på Kulturhuset Stadsteatern. 2022 fick han svenska Cullbergpriset.

Hans formspråk ”för det undermedvetna” uppges har gjort honom internationellt känd. Verken Splitvision (2000) samt Mercuri (2009) nämns (Wikipedia). Kvarnström har gjort verk åt Finlands nationalbalett, Cullbergbaletten, Skånes Dansteater, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans balett med mer.1987 startade han danskompaniet K Kvarnström & Co – som välkomnats runt om i världen. I början på 1990-talet ansvarade han för dansutbildningen vid Teaterhögskolan i Helsingfors – och blev där professor. Senare var han också konstnärlig ledare för Helsingfors stadsteaters danskompani.

Kvällens verk Stolen är en fortsättning på verket Sofa (r) (2013) som han också gjorde tillsammans med musikern Jonas Nordberg. Sofa (r) – handlade om döden men var en ”lågmäld, filosofisk betraktelse över livets förgänglighet och skapandets premisser”. (SvD 16/1 2014).

Premiärpubliken blir denna kväll visade in till Orionteaterns lilla ”bakficka”. Framför ett rått liknande stengolv i mindre format vid höga mörka träväggar – får vi sitta tillsammans i en liten fåradig båge fåtöljer. Under tiden spelar Jonas Nordberg diskret svartklädd på ett vackert instrument som vi senare får veta tillhör familjen luta. Hans musik sprider lågmält harmoni och stillhet i mörkret. Den uppmärksamme ser att han växlar lite då och då bland de stolar som är utplacerade på scenen.

Det mörka scengolvet visar också en kvadratisk träplatta som håller upp ett svart kuddliknande bylte – en spännande men vacker tygformation, och en hoprullad svart ryamatta.

De tre akterna inleds. Först hör vi musik och ser det visuella men så bryts allt via ett vänligt lotsande i form av små klargöranden. Personligt och med underfundig humor får vi mellan momenten veta lite smått och gott kring verket. Halvt på allvar och med glimten i ögat meddelas att det ju är en ”lågbudgetproduktion”, för ”man har ju varit frilansare” stora delar av sitt liv, och vi ombeds tänka in både hästar och dansare istället för lutans alla strängar. Den glittriga svarta skjortan är egentligen en stor och pampig orkester… Titeln Stolen – ska också förstås på engelska – ”stulen” – och de har lånat sakar av andra teatrar. Sista dansen innehåller dessutom ett steg som är stulet av Niklas Ek.

De artikulerade händerna – alldeles i början – som en efter en sticker ut ur det svarta tygbyltet – den lånade rekvisita – ger tankar om ett nyfött barns första sökande. Med humor avslutas akten då ett brett lyckligt leende syns – såsom en glädje över att ha fått livet.
Som en poetisk lek blir scenen med något som liknar en mindre trädörr som de förflyttar mellan sig. Den vrids, de sätter sig på den på varandra (!), bär den på huvudet. Allt sker smidigt, estetiskt och ödmjukt, rytmiskt.

En bit in i verket blir jag helt absorberad av den muskelkontroll och vackra precision o musikaliska lyhördhet som Kvarnström har. Med endast överkroppen – sittandes – lyckas han gestalta allt från just en stol. Nordbergs toner leder, Kvarnström följer och förstärker. Det sprider sig ett lugn – en arbetsro – som i ett bondkök mellan piga och husmor som rytmiskt kardar garn, vant tillsammans. Det är bara att njuta.

Förmågan att leka med åskådarens undermedvetna fantasier syns i scenen med dansen under det mörka skynket. Från sin plattfiskliknande position på golvet rör sig formationen vartefter – stiger till en amöbaliknande morra som övergår i något av en högrest Voldemortfigur.

En härlig krock av associationer blir också vardagsgypmpa – dansen med en svart Alienliknande dräkt på ryggen – utförd i kvadratisk ruta till lutans pärlband av toner från svunna tider.

Att ta del av hur lätt en dansare springer – och den busiga vänskapen dem emellan – när de som barn jagar varandra runt i sin egen vida hittepåvärld…var också en fröjd.

Små utskurna figurer bildar i slutet en folksamling som först syns splittrad och sedan samlas. Man höjer blicken och ser de två vännerna som klottrats samman i gemenskap på väggen strax före.

Sammantaget blir verket som ett fragment av ett skapande, byggstenar i form av en färg, toner, en form, en idé. Samspelet gestaltar också vänskap, kroppen som lyhört följer den andres känsliga toner – eller respekten när de rör sig sida vid sida – jämlikt.

I slutet hörs Walderstens dikt i högtalarna med strofer som många börjar med ”min pensel är som” . Jag hör ordet ”svart” en ny ”ryggsäck fylld med bly”, ”barnhand”, ”en hämnd som formas till en kyss”, ”som aldrig kommer fram….”.

Att omsätta känslor på detta sätt blir som en trösterik hyllning till kreativitet och vänskap.

Musik
Del 1
Johann Sebastian Bach – Preludium BWV999
Silvius Leopold Weiss – Siciliana i Ess-Dur
Jean-Philippe Rameau – Les tendres plaintes
Loscil – Estuarine

Del 2
Silvius Leopold Weiss – Sonata 52 i c-moll:
Ouverture
Courante
Menuet
Bourrée
Presto

‍Del 3
James Blake – Lindisfarne I
Robert de Visée – Chaconne en sol majeur
Western Skies Motel – Migratory Birds
Jesper Waldersten – Min pensels mantra (inläst av Åke Lundqvist)

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Orionteatern

Dansrecension: Raised on Rythm – lagom läskigt, härligt pirrigt

31 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Raised on Rythm
Av Niki Tsappos
Medskapande dansare Damon Frost, Amalie Sasha Schranke, Yared Tilahun Cederlund, Rebecca Wolete
Koreografi Niki Tsappos
Musik Erik Hjärpe
Scenografi Emma Fallde och Tina Paulson
Kostym Ellen X
Ljus Jesper Larsson
Peruk och Mask Moa Hedberg
Ljud Björn Lönnroos
Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, 31 mars 2023

Precis lagom läskigt, men mest härligt pirrigt är det att uppleva Unga Dramatens premiär för dansföreställning Raised on Rythm. Levande bevis är att klass 7 från Bagarmossen uppmärksamt sitter i publiken och klappar, knäpper, och stampar med när det påbjuds från scenen.
Koreografen Niki Tsappos, som också är dansare, var tillsammans med Martha Nabwire del i den första kvinnliga duon att vinna VM i Streetdance/hiphop, i Paris 2010. I filmerna på youtube från tillfället känns de två tjejerna som förebilder i sina joggingklädda nyskapande rörelser som snarare förmedlar kroppsglädje än försöker förföra. Men nu är Tsappos också verksam som pedagog och domare och sprider dans vidare ut i världen.

I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Mitt på scenen möts man av en äldre herre i prästliknande blå skrud och fin vit liten hatt som vänligt räcker fram kuddar till oss som blir ombedda att sprida ut oss runt scenen. Han är som en ciceron genom föreställningen och talar en tydlig och varm engelska, lätt att förstå. Vi uppmanas att ge uttryck för vad vi gillar och inte gillar och det är tillåtet att ge ljud ifrån sig.

Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.

Hans entré som sker sakta ur mörkaste dimman blir som tagen ur en skräckfilm och han framstår lite som en medicinman med mask och slingriga lite skrämmande rytmiska rörelser. Emellanåt är det bara delar i den snirkliga dekorationen på masken som glimmar till i sitt fluorescerande material genom mörkret.

Vartefter framgår det att denna skrämmande ”it” har en nyckelroll i hela föreställningen. Han förvandlas vartefter till en varm personlighet och tar till och med humoristiskt fram en kam för att snygga till sig efter att masken tagits av. Och han har många fler talanger än att skrämmas.

De många scenerna, inkluderat den pedagogiska dansen på rytm-rutor där antalet prickar visar på taktslagen, ger en levande upplevelse av vad rytm kan vara. Under oss vibrerar också sittplatserna av högtalarnas placeringar så vi tar del av allt delvis genom kroppen. Och visst är det kul att få svara med egna fingrar och knäppa när det uppmanas till delaktighet från scenen. Budskap når fram.
En eloge måste också ges till de fina dräkterna som dansarna har. Det är underbart att bära med sig samtliga scener där kroppens rörelser accentueras under långhåriga glitterkostymer som suggestivt håller fram det mäktiga i dansens kraft.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansrecension, Unga Dramaten

Genial Fredrik Benke Rydman i Master of Dance

3 mars, 2023 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Master of Dance
Manus Martin Luuk & Fredrik Benke Rydman
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Regi Jörgen Thorsson
Ljuddesign Petrus Königsson
Ljusdesign Fredrik Benke Rydman
Kostym Lehna Edwall
Teknisk samordning Joakim Jaeger
Skräddare Phia Hokkanen
På scen Fredrik Benke Rydman
SPELPERIOD
Föreställningen spelas i två perioder på Dansens Hus Elverket under våren.
Först 3-12 mars och därefter 19 maj – 4 juni.

Fredrik Benke Rydman tar emot publiken redan när dörrarna öppnas. Pratar med alla som vill, säger Ok till att ta en bild tillsammans med ett ungt fan. Visar andra till sina platser och stämningen blir lite glad och generös. Benke berättar att han gillar att ta mot publiken och slippa stå och kika bakom ett draperi när sorlet blir högre i salongen.

När föreställningen börjar så visar det sig ganska snart att vi inte längre är publik, utan dansare till Henkes nya föreställning och att han är Master of Dance. Att vi är på en master-class. Många danstermer förklaras och publiken, förlåt, dansarna blir både hyllade och utskällda.

Jag har sällan skrattat så mycket på en dansföreställning, så det är lika delar teater och dans, kryddat med massor av humor. Benkes dansmonolog kryddas med unika danssteg som skapas tillsammans med publiken, förlåt, dansarna. Stegen improviseras fram och är skäl till många skratt. Publikens förlåt, dansarnas förslag fångas på ett snyggt sätt av Benke och musikförslag som kommit under föreställningen gång, finns sen med på slutprodukten på ett oerhört snyggt sätt. Benke är generös med anekdoter ur sin karriär, och denna föreställning är tillsammans med Våroffer det bästa jag sett med Benke, trots att det inte är jättemycket dans under den 80 minuter långa föreställningen.

Master of Dance spelas på Elverket, dansens hus. Vill du se den bör du nog skynda att skaffa biljett. Med det jublande mottagandet denna fick och Elverkets ganska få platser gör att hela den tänkta säsongen kommer att sälja slut snabbt.

Vårens roligaste dansmonolog är skriven av Benke och Martin Luuk.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Benke Rydman, Dans, Elverket, Master of Dance

Filmrecension: Rumbaterapi – en vänlig film att bli glad av

28 november, 2022 by Rosemari Södergren

Rumbaterapi
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 december 2022
Regi Frank Dubosc

En slags feelgood-komedi med mycket dans. En del förutsägbart men också en del oväntade, överraskande vändningar och även om ämnet låter som om du sett det tidigare så är filmen faktiskt rätt befriad från klyschor.

Huvudpersonen Tony är en medelålders busschaufför som lever ensam och verkar vara ganska nöjd med sin tillvaro. Han verkar tycka att det är skönt att inte vara bunden vid någon familj. Men så ramlar han ihop när han sitter på toaletten och har fått en hjärtattack. När han vaknar upp på sjukhuset är läkaren rak och ganska burdus och säger att eftersom han är rökare kommer Tonu helt säkert att få fler hjärtattacker. Läkaren ger honom rådet att tala med sina anhöriga.

Tony får en tankeställare och söker upp sin exfru Carmen. Fast anledningen till att han söker upp Carmen är att Tony har en tjugoårig dotter med henne. En dotter som Tony inte haft kontakt med alls sedan han lämnade familjen för snart tjugo år sedan.

Dottern visar sig vara en duktig dansare och lärare i dans. Tony bestämmer dig för att lära känna henne utan att berätta vem han är. Han skriver in sig som elev hos henne under falskt namn. Så klart det blir en del förvecklingar. En del förväntande men också en del lite roliga, oväntade vändningar.

Det är inte världens största mästerverk till film men det är en film som är lättsam och talar till hjärtat. En vänlig film, kan man säga. Men mycket dans, ett plus för den som är dansintresserad.

För manus, regi, huvudroll samt givetvis dans står en och samma person: Frank Dubosc (Kärlek på hjul, Ring Min Agent!). Vid sin sida har han Louna Espinoza (Fires in the Dark), Jean-Pierre Darrousin (Falsk Identitet), Marie-Philomène Nga (En liten bokhandel i Paris) och inte minst Michel Houellebecq (Internet för nybörjare, Thalasso).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansfilm, Filmrecension, fransk film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in