• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggens filmskribenter rekommenderar gratisfilmer på Voddler

30 januari, 2011 by Redaktionen


Spotify har förändrat sättet för många av oss hur vi lyssnar på musik. För filmälskare och filmintresserade finns sajter som Voddler och Headweb, för den som vill se film helt lagligt. Förutom att dessa webbplatser, som Voddler, är lagliga är det jämnare kvalitet på filmerna.
Den som hämtar hem på piratsajter riskerar både att det finns virus i filerna och att filmen inte går att spela på datorn.
När Voddler lanserades först, i första betaversionen, var jag en av de som inte fick den att fungera på någon av våra datorer. Men det var länge sedan. Nu finns sedan ett bra tag en ny version som är hur smidig som helst.

Voddler har både gratisfilmer och filmer som kostar att se. Några av oss på Kulturbloggen har roat oss att ägna några timmar åt att botanisera bland alla Voddlers gratisfilmer och valt ut några vi rekommenderar.

En fördel med sådana här filmsajter är också att det där går att hitta filmer som kan vara svårt att hitta på annat sätt. De flesta videobutiker håller bara nya filmer på lager.

Jag ser verkligen fram emot en framtid då filmarkiven är öppna och man via datorn/tv:n kan rota runt och se vad som finns och kunna betala via Internet och få tillgång till att se filmen.

Här har Rosemari, AP, Jessika Ahlström och Daniel Lundh, rekommenderat tre filmer var.

Rosemari rekommenderar tre klassiker:

Charlie’s Recreation
Charlie Chaplin från 1914. Handlingen utspelar sig i en danslokal och en överförfriskad Charlie Chaplin konkurrerar med den akrobatiska Fatty Arbuckle om en flicka.
Det är en så tidig Chaplin-film att den store Chaplin inte hunnit anlägga sin karaktäristiska mustasch ännu.
Här kan du hitta den på Voddler.

Rännstensungar
Nu pratar vi om en svensk klassiker med både Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund och Anita Lindblom.
Filmen handlar om rullstolsbundna flickan Ninni som tas om hand av en fattig konstnär när hennes mamma dör. De sociala myndigheterna tycker förstås inte att det är någon bra lösning på Ninnis situation.
Här hittar du den på Voddler
Här hittar du den hos Voddler.

Sånt är livet
En svensk klassisk familjefars med Anita Lindblom. Detta är filmen där hennes stora hit ”Sånt är livet” först lanserades.
Mer om den på Voddler.

AP rekommenderar tre dramafilmer:
The Visitor
En välgjord film om illegala invånare och den mänskliga sidan av myntet. Richard Jenkins gör en av hans bästa roller som den ensamme och lite deprimerade Walter. Vad som börjar som en varm film slutar ganska tragiskt.

Tsotsi
Sydafrikas oscarskandidat år 2006 som dessutom vann ger inblick i hur det kan se ut i en afrikansk slum kombinerat med en gripande historia om unga Tsotsi som av misstag råkar kidnappa en tre månaders bebis i samband med en bilstöld.

Alpha Dog
En underskattad film baserad på den verkliga historien om Jesse James Hollywood, en knarklangare som blev en av världens yngsta någonsin att hamna på FBIs ”most wanted list”. Den har visserligen sina svaga punkter, men innehåller en duktig ung rollista med Emile Hirsch, Justin Timberlake, Anton Yelchin och Ben Foster. Varning för vulgärt språk.

Jessika Ahlström rekommenderar tre science fiction-serier:

Utav Voddlers totala utbud av science fiction/fantasy tvserier är majoriteten brittiska. Mycket bra anser jag då de oftast brukar ha bättre manus. Av de som är gratis i utbudet är det två fantasy och tre science fictionserier. Plus för stort utbud på alla nivåer av filmer/tvserier varav många bra är gratis. Minus för nästan helt ickefungerande sökfunktion, ingen egentlig fungerande genreindelning och absolut ingen alfabetisk ordning på filmerna i dessa genres.

Andromeda
Andromeda är en kanadensisk-amerikansk science fiction tvserie om 42 min/avsnitt som baseras på oanvänt material av den avlidne Star Trekskaparen Gene Roddenberry, utvecklat av Robert Hewitt Wolfe och producerad av Genes änka Majel Roddenberry. Den gick mellan 2000-2005. Huvudpersonen spelas av ”Hercules”-skådisen Kevin Sorbo.

Serien känns lite som en mix mellan ”Star Trek” och ”Farscape”. Genes influens är stark, både uniformen och skeppet känns väldigt Star Trek:iga samtidigt som annat drar åt Farscape. Helt okej underhållning att titta på om man gillar snygga rymdskepp, lagom mycket vetenskapligt snack och mera action.

Mutant X
Mutant X är en science fiction tvserie om 44 min/avsnitt som gick mellan 2001-2004, producerad av Mutant Studios. Mutant X är ett team bestående av en forskare inom genteknik, Adam, som samlat ett gäng av genmodifierade mutanter för att kämpa mot en annan forskare och dennes team. Serien utspelas i Toronto, Kanada. Skådespelaren som spelat Adam är John Shea, känd från ”Gossip Girl”.

Upplägget på historien är bra men tyvärr försvinner den i alla usla specialeffekter som pålagda ljud, dålig musik och mycket irriterade slow motion och fast cut-filmande. Det hela får serien att likna en dålig efterapning av Peta Wilsons serie ”La Femme Nikita” (1997) eller ”V.I.P” med Pamela Anderson (1998). Synd, mycket synd för utan dessa effekter hade den lätt kunnat bli en mycket bra serie.

Hyperdrive
Hyperdrive är en brittisk science fiction situationskomedi om 30 min/avsnitt producerad av BBC som sändes mellan 2006-2007. Utspelas år 2151 ombord på HMS Camden Lock om dess besättnings försök att försvara Storbritanniens intressen i ett föränderligt universum.

Som sådan är den helt klart i samma klass som många andra av dessa, inte minst ”Red Dwarf ”och ”My Hero”. Med usla och överdrivna spänningsmoment, dåliga monster och pinsamma situationer. Precis vad britterna (och många med dem) gillar i sina sci-fi serier.

Daniel Lundh rekommenderar tre skräckfilmer:

Phantasm
Don Coscarellis första Phantasmfilm från 1979 är än idag en oerhört underhållande blandning av action och skräck.
Ett par bröder tar hand om varandra efter att deras föräldrar dött, ganska snart blir de misstänksamma mot begravningsentrepenören, The Tall Man, i den lilla staden de bor i. Ortsborna försvinner mystiskt och allt pekar på att begravningsentrepenören är inblandad.
Phantasm var en sån succé att den fått tre uppföljare (hittills).

Plan 9 from outer space
Ed Woods film från slutet av 50-talet brukar omtalas som ”världens sämsta”. Det är långt ifrån sant.

Efter en filmad monolog där vi får berättat att filmen dels baseras på edsvurna vittnesutgåvor och dels behandlar framtida händelser(!) åker vi katapult in i en hjälplöst förvirrad historia om utomjordingar som försöker ta över jorden genom att göra människor till zombies. Inget i filmen ser bra ut, allra minst specialeffekterna, och skådespeleriet når ingen vidare nivå men filmen har saker som ett högt tempo, surrealistisk stämning och minst ett oavsiktligt skratt i minuten. Den är helt enkelt underhållande. Bela Lugosi, filmens odiskutabla stjärna, dog efter bara ett par dagars filmning och är ersatt av en 40 år yngre förmåga som håller en cape för ansiktet.

Ska du bara se en ”dålig” film i ditt liv, gör det till den här!

De Namnlösa
Jaume Balaguero är kanske mest känd för den omtalade [REC] men han har en hel räcka bra skräckfilmer i bagaget. Den allra mörkaste är kanske den här.

För fem år sedan hittades hennes dotter mördad och livet har aldrig blivit detsamma. En kväll får hon ett telefonsamtal från en kvinna som kallar henne mamma och uppmanar henne att komma och hämta henne. Hon får hjälp av en journalist och en ex-polis att försöka hitta sin dotter och sanningen bakom är en mörk, sjuk hemlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Voddler, gratis, film, recension, tips, filmtips, science fiction, skräckfilmer, klassiker, drama

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: drama, Filmtips, Gratis, klassiker, Recension, Scen, Science fiction, Skräckfilmer, tips, Voddler

GIFF: King of Devil’s Island och 127 timmar

30 januari, 2011 by Redaktionen

I fredags (28/1) öppnades portarna för Göteborgs Filmfestival och den är nu i full gång med vad som ser ut att vara rekordlånga köer. Två av filmerna som sågs under första dagen är norska King of Devil’s Island och oscarsnominerade 127 timmar. Här följer en kort summering av båda:

King of Devil’s Island

Marius Holst fjärde långfilm utspelar sig 1915 på en uppfostringsanstalt i norska ön Bastøy, en ö som blir lika mycket en del av historien som dess förtryckta invånare. Det är väldigt mycket en skildring av maktspel, den ultimata versionen.

Stellan Skarsgård spelar en perplex karaktär, svår att identifiera och intressant att studera. Är han den djävulske föreståndaren man gärna vill tro, eller är han offer för onda krafter från övriga anställda i anstalten? Samtidigt har vi ett par starka prestationer från ungdomarna, t.ex huvudkaraktären Benjamin Helstad som den tuffe men rättvise Erling.

King of Devil’s Island är en stark film som höjer tempot i takt med speltiden och har kvaliteter som påminner om Europas nya våg i 60-talet. Cinezine ger betyget 4/5.

127 timmar

En är en förskräcklig, men sann, berättelse om bergsbestigaren Aron Ralston som råkar ut för en olycka och blir fastklämd i en bergsklyfta mellan väggen och en stor sten. Att återberätta något sådant bör inte vara lätt – en man på samma plats och position under 127 timmar – men med rätt filmskapare är det heller ingen omöjlighet. Det kräver en experimentell anda, ett visionärt tänkesätt och ett oerhört kompetent objekt framför kameran. Perfekt för Danny Boyle och James Franco.

Det är en känslomässig berg-och-dalbana som ger en god inblick i huvudet på Aron i sin svåra situation. Det är svårt att tänka sig någon annan än James Franco i huvudrollen, han är den viktigaste ingrediensen i filmen och främsta orsaken till varför det fungerar så effektivt. Filmen har fått 6 oscarsnomineringar och även den betyget 4/5.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: 127 timmar, Filmfestival, kungen av bastoy, Recension, Scen

Recension från Göteborgs Filmfestival: R U There?

29 januari, 2011 by Redaktionen


R U There?
Betyg: 3 av 5
Så har den då kickat igång. Det är för 34:e året i rad som man anordnar Göteborg International Filmfestival, Giff. Som vanligt är det ett fullspäckat schema med så väl seminarier, gästade regissörer som film. Festivalen har sitt nav på Draken i folkets hus; Järntorget. Därifrån kan man lätt ta sig runt till de andra biograferna med hjälp av spårvagn 6.
Efter en massa övervägande valde jag att börja festivalen med en film som går i årets tema. Nämligen närvaro. Filmens titel är R U There. En film som visade sig vara en film som verkligen passade in under det temat.

R U There är en holländsk produktion, skriven av Rogier de Blok och regisserad av David Verbee. Filmen handlar om Jitze (Stijn Koomen) en ung man som reser runt och livnär som datorspelare. Han spelar i lag och då är det viktigt att alla är i tiptop form. Efter att bevittnat en olycka i Taipei som ledde till döden, börjar Jitze att tänka. Han börjar tvivla på sin moral. Då träffar han Min Min (Huan-Ku Re) och genom den virtuella Second Life börjar de lära känna varandra så smått.

Idén är spännande. Här är en film där man inte tycker det är konstigt när två människor kysser varandra i ett ”chattrum”. Det går mej omärkt förbi och jag ser det som vilken filmkyss som helst. Närvaro på distans. I den riktiga världen är det ett evigt bullrande och dånande, men i Second Life är det lugnt, harmoniskt och avslappnat. Inte tycker jag heller att det är konstigt med datorspels turneringar eller professionella datorspelare. Nej, så ser det ut idag och jag tycker det är kul med en film som utspelar sig i denna miljö och tar sig an den på ett bra sätt.

Ett par händelser senare befinner sig Jitze och Min Min ute på landsbygden. Här sker långa långsamt gående scener. Lite för många långa. För att sedan, vips, få en svängom, med endast små indikationer om vad som egentligen har skett med den unge mannen. Tillbaka till stressen. Dånet.
Filmen funkar hyfsat. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den. Mittenpartiet känns inte riktigt färdigt, men upprättelsen blir något sådär i slutändan. Helt klart sevärd.

Betyg: 3 av 5

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om R U There?, film, recension, filmrecension, Göteborg International Filmfestival, Giff

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Giff, Göteborg International Filmfestival, R U There?, Recension, Scen

Skivrecension: Amos Lee: Mission Bell

28 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Amos Lee: Mission Bell
Betyg: 4

Mission Bell är Amos Lees fjärde studioalbum. Han brukar placeras i facket singer-songwriter och är en av de som har förmågan att få fram så mycket känsla i sitt gitarrspel att lyssnaren bara smälter. El Camino, första spåret på skivan, är precis en sådan sång där Amos Lee är som bäst, enligt min smak. Ett lugnt gitarrintro, hans eftertänksamma röst som ackompanjeras av det mjuka gitarrspelet, lite melankoliskt, vemodigt.

Amos Lees musik kan klassas in inom kategorierna folk, soul och jazz också. Några spåren hör mer dit. Det brukar sägas att hans musikaliska influenser är Stevie Wonder, John Prine, Bill Withers och James Taylor. Det är väl en bra sammanfattning, det finns spår från dem alla i de olika spåren på skivan.

Amos Lee har turnerat med flera av de stora, som Bob Dylan, Elvis Costello, Norah Jones, Paul Simon, Merle Haggard, John Prine och Dave Matthews Band.

Joey Burns har producerat skrivan och Calexico kompar, vilket bidrar till fylligheterna i musiken. Gästsångare är bland annat Lucinda Williams och Wille Nelson.

Recensenten i Helsingborgs Dagblad menar att detta tillsammans med Amos Lee helgjutna insats som låtskrivare och uttolkare som gör att han aldrig har låtit bättre. Från det intima (”Stay with me”) till det storslagna panoramat (”Behind me now”).

Lite fakta om Amos Lee från Wikipedia:

Born Ryan Massaro in 1978, Lee grew up in Philadelphia, Pennsylvania and Cherry Hill, New Jersey. He graduated from Cherry Hill High School East.
He enrolled at the University of South Carolina in 1995, graduating with an English degree. While attending the university, Lee’s stepfather gave him an acoustic guitar. Lee also found a job at a record store that specialized in jazz musicians, where he picked up an affinity for Thelonious Monk and Miles Davis.
After college, he moved back to Philadelphia and taught elementary school for two years, but later made the decision to stop teaching in order to pursue a career in music. Lee released a self-produced EP that featured five songs in 2003, and was signed by Blue Note Records soon afterward. The EP sold well in Philadelphia, catching the attention of Norah Jones. Jones invited Lee to open for her on her 2004 tour. Lee has also taken part in shows with Bob Dylan, Van Morrison, Paul Simon and John Prine.
Some people think his music is a mixture of Folk and R&B. He has publicly said, ”I’ve always gone for that folky-R&B sound for my music.”

Spåren på Mission Bell:
1 El Camino
2 Windows Are Rolled Down
3 Violin
4 Flower
5 Stay With Me
6 Out Of The Cold
7 Jesus
8 Hello Again
9 Learned A Lot
10 Cup Of Sorrow
11 Clear Blue Eyes feat. Lucinda W…
12 Behind Me Now/El Camino Reprise…

Andra som recenserat albumet:
Arbetarbladet, Smålandsposten och Kristianstadsbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Amos Lee, recension, singer-songwriter, skivnytt, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Amos Lee, Musik, Recension, singer-songwriter, skivnytt

John och svamparna – när sociala medier tar över teatern

28 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Många vet vad teater är eller tror att de vet. Men vem vet vad teater kan bli? Det är ett citat från John och Svamparna som hade premiär på Dramatens scen för unga, Elverket. John och svamparna är ett experiment i en teaterlokal. Den vänder sig till barn från fem år. Det börjar spännande redan när vi träder in i teaterlokalen. Vi, publiken, får sätta oss på kuddar som finns placerade mot väggarna i ett stort rum. I rummet finns en hel del prylar och saker och i mitten av rummet står Staffan Göthe (som spelar John) och grejar med några trälådor och småmuttrar lite för sig själv.

Rätt som det är börjar fyra personer som suttit på var sin kudde bland publiken prata med John och de reser sig och deltar i spelet. Grundhandlingen:
Fem personer – John, Merce, Yoko, David och Rose – träffas hemma hos John för att skapa något nytt, som inte gjorts tidigare. De får var sin tärning och en låda var med lappar där det står anvisningar för olika saker att göra.
Slumpen sägs det, men det känns alldeles för inövat för att jag ska tro på det. Deras repliker låter alldeles för inövade och väldigt mycket teatermanér.
Det blir rörigt värre på scen när de fem skådespelarna drar iväg åt sitt håll och utför sina uppdrag, som kan vara att göra roliga former med sin kropp, sätta upp ett snöre, spela på fiol eller piano, berätta en historia för en grupp i publiken. Allt sker samtidigt: John, Merce, Yoko, David och Rose är iväg och gör sina uppdrag.

Så rörigt blir det. Som sociala medier i förhållande till tvprogram, som ju är envägskommunikation. I sociala medier pågår diskussioner och snack hela tiden och det går inte att följa en enstaka tråd, allt blir oväntat. I tv-program klipper producenten ihop programmet och bestämmer vad som ska hända. På samma sätt kan John och svamparna ses som en oförutsägbar happening i förhållande till en traditionell teaterföreställning.

Föreställningen bygger på musik, tankar och idéer av den amerikanske tonsättaren och konstfilosofen John Cage, 1912 – 1992. Cage ville genom sin konst uppmuntra till nya sätt att lyssna, både till musik och till de ljud som omger oss. Han har främst kommit att förknippas med sina tankar om tystnadens rikedom och med hur man kan använda slumpen när man skapar musik och teater. Det är fascinerande att John Cage som inspirerat till pjäsen dog redan 1992, innan ordet sociala medier var uppfunnet.

Scenlösningen riktigt bra, höga förväntningar. Emellanåt kommer det korta repliker med frågor och funderingar om tystnaden, om ljud om existensens villkor, som är spännande. Fast frågan är om dessa frågor fick möjlighet att slå rot och sätta igång några processer?

Publiken bestod till största delen avd barn i målgruppen. Det märktes att de tappade koncentrationen på föreställningen av och till. För att föreställningen ska lyfta trot jag publiken måste bjudas in mer i vad som händer, mer interaktivitet behövs. Och mindre av teatermanér också.
Ska det vara som det står om föreställningen måste skådespelarna släppa taget lite mer.

I Johns värld
ryms det stora i det lilla
växer frågor upp som svampar
där blir ljuden till musik
om man lyssnar riktigt nära

Ska det vara ett möte behöver föreställningen ta ett kliv till.

I rollerna Staffan Göthe, Maurits Elvingsson, Jessica Liedberg, Anna Lindal, Eva Lindal, Kristine Scholz
Regi Johan Petri
Scenografi och kostym Daniel Åkerström?Steen
Ljus Mikael Karlsson
Musik John Cage
Koreografi Nathalie Ruiz
Peruk och mask Marie-Louise Hellberg

Teatertidningen Nummer har intervjuat Staffan Göthe, som spelar huvudrollen som John.
Dramatens information om John och svamparna

Bilden ovan:
John och svamparna
Maurits Elvingsson, Staffan Göthe och Jessica Liedberg.
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, John och svamparna, Elverket, recension, barnteater, Staffan Göthe

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dramaten, Elverket, John och svamparna, Recension, Staffan Göthe, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in