Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Marianne Faithfull ”Horses and High Heels”

by


Marianne Faithfull ”Horses and High Heels”
Betyg: 3

Marianne Faithfull är i nuläget närmast mytomspunnen med sina 40 år i branschen. Hon har varit ihop med Mick Jagger, varit hemlös och upprepade gånger varit på behandling för olika typer av drogmissbruk och ändå lyckats göra hyllade prestationer både som musiker och som skådespelerska. Med det levernet och 65 år på nacken säger hon sig vara redo att gå i pension. Om nya plattan ”Horses and High Heels” är det sista vi får höra av henne återstår att se.

Det är en härjad röst man hör, i samma tonläge som Nina Simone men med en råare klang. Kanske har tidens tand satt sina spår så djupt att man i mixningen av låtarna har valt att lägga hennes röst betydligt högre än kompmusiken. Resultatet blir intimt och samtidigt okonstlat, som att hon står framför dig och sjunger. Det är som att ett svårmod drar igång låtarna, som därefter går över i klatschig countrypop och blues. Ett spår sticker dock ut, ”Past, Present Future” i vilken Faithfull rättframt och avskalat gör bikt som uppgår i ett magnifikt crescendo. .
Det finns egentligen en enda invändning man kan ha mot denna platta. Det är att man har hört många av låtarna förr. Faithfull är annars känd för sitt ständiga omskapande av sig själv, men här blir hon som en karbonkopia av något som inte är speciellt kul. Lou Reed är förresten gästgitarrist på ett par av låtarna.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension Mona Nylin – Presence – en av årets bästa skivor

by


Mona Nylin – Presence
Betyg: 4

Bara de senaste två-tre åren har det förmodligen kommit fler bra svenska skivor än under hela 90-talet. Artister som Joel Alme, Lykke Li, First aid kit, Amanda Jensen, Anna Järvinen, Anna Maria Espinosa och Anna von Hausswolff är bara några (i en lång rad) som gjort suveräna skivor. Och nu kommer debutalbumet med Mona Nylin. Och nivån höjs kanske ytterligare ett snäpp.
Mona Nylin bor i Berlin där hon i huvudsak försörjer sig på att spela på småställen, i tunnelbanan eller direkt på gatan. Liksom både Joe Strummer och Violent femmes gjorde innan de skapade odödliga klassiker.
Här är det lugnare musik, de flesta låtarna kompas bara med gitarr, ibland bara med piano. I centrum finns hela tiden Nylins makalösa röst. En röst som ibland påminner om en ung oskuldsfull 60-tals-Marianne Faithful, ibland om en Marianne Faithful märkt av livet många år senare. Anna von Hausswolf är en annan referens.
Här finns många låtar som framkallar rysningar; ’Coming back’, ’Runnin’ high’ och ’Cry for you’ är några av dem. En låt framförs på franska, också bra, och en på svenska: ’Den vita staden’, den märkligaste av dem alla.
Vid första lyssningen på ’Den vita staden’ låter det som en frireligöst besatt Helen Sjöholm kapat studion, och det är svårt att tro att det är samma skiva som spelas. Men efter några lyssningar går det inte att stå emot längre, jag måste ge upp alla fördomar om hur en pop/rock-låt ska eller får låta, och rysningarna är där igen. Den vita staden har för övrigt legat på Värmlandstoppen (jo, faktiskt) i maximala 10 veckor.
När skivan släppts – 27 januari – kommer Mona Nylin göra tre spelningar i Sverige (se hemsidan för datum). Med tanke på hennes röst, hennes låtar och hennes långa erfarenhet av att spela ute kan spelningarna, liksom skivan, bli riktigt bra.
Betyget är 4 +.

Lyssna på Mona Nylin på MySpace

Cry for you

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Från Göteborgs Filmfestival: Cirkus Columbia

by


Cirkus Columbia
Betyg 4

Cirkius Columbia utspelas i en by i Bosnien. Året är 1991 och kriget står inför dörren. Divko (Miki Manojlovic) anländer till sin hemby efter att ha hållit sig borta i 20 år. Med sig har han sin unga flickvän Azra (Jelena Stupljanin) och även sin högt skattade katt. När Divko 20 år tidigare lämnade byn, övergav han samtidigt sin fru och son, som har bott kvar i hans hus under tiden och han har knappt mer än klivit ur bilen när han kör ut dem.

Filmen, som är baserad på en roman av Ivica Djikic, är regisserad av den skämtsamme Danis Tanovic och innehåller ett gäng smått säregna individer som alla passar in på sitt sätt. Divko, som verkar sitta inne på en summa pengar, kör sitt egna race nästan hela filmen igenom och man kan inte annat än skratta när han lyckas få hela byn dit han vill genom sina pengar. Man kan heller inte annat än skratta åt byns glasmästare som inte har mycket mer än två repliker, men som levereras på rätt ställe. Man har även fått med en byfåne som är lätt att älska. På den fronten har Danis verkligen lyckat.

Den något snälldumme Martin (Boris Ler), son till Divko, är en radioamatör i 20 års åldern som försöker vara sin mamma trogen, men lockas av att flytta hem till sin pappa och hans snygga flickvän. Martin är en synnerligen charmig kille och samtidigt helt omedveten om detta. Man myser när man ser hans iver över den nya utrustningen och hur han fumlar runt när han ska sätta upp den. Även detta håller Danis på en bra nivå och han låter inte Martin ställa till med för mycket. Det hinner aldrig bli sådär pinsamt.

Vill även lyfta fram skådespelerskan Jelena som på ett bra sätt växlar mellan diva, smått rädd och nykär. Hon levererar alla ”roller” bra och på ett övertygande sätt.
Det jag kan tycka är tråkigt med filmen är att den är väldigt förutsäg bar. Det är egentligen en ganska tunn story, men som sagt; det är ett härligt, smått säreget gäng som bor i byn och Danis lyckas med konsten att hålla det på en bra nivå. Det är en varm film, i en vacker by under en tid då det fortfarande var fred. Se den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Alice i Underlandet – Disneys version bedårande

by

Alice i Underlandet
Betyg 4

Alice i Underlandet från 1951 är en fascinerande visuell fantasi som har hämtat inspiration i Lewis Carrolls berömda böcker om Alice, Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet. Den har nu släppts på dvd och blu-ray.

Böckerna om Alice i Underlandet är fantasifulla böcker där allt kan hända. En kanin kan springa med kläder och hatt och ha bråttom, blommor kan sjunga och vara elaka som tanter, maskar kan röka och bjuda på svampar som du växer i raketfart med eller förminskas. En sak som är speciellt med Lewis Carrolls böcker om Alice är att de inte följer traditionellt sätt att berätta. Händelserna har ingen synlig gemensam tråd. När Tim Burton tolkade Alice i Underlandet med Johnny Depp skulle han absolut lägga in en handling.

Disneys underbara tolkning av Alice i Underlandet har nu fyllt 60 år och är fortfarande i en klass för sig. Disneys Alice i Underlandet har behållit mystiken och låtit händelserna ramla in utan synbar ordning och utan ramberättelse. Så som Alice i Underlandet ska vara.

Alice jagar den vita kaninen och hamnar i det magiska Underlandet som är en galen plats som bara blir underligare ju längre in i landet Alice kommer. Under det vilda äventyret möter hon en hel rad oförglömliga figurer – Hattmakaren, Påskharen, Triddeldi och Triddeldum, Filurkatten, Hjärter Dam och många fler.

Musiken är ett kapitel för sig och den är ofördärvad av nutida hitmaskiner. Tänk att den kom 1951, då fanns inte popmusik, ingen hade hört talas om Beatles. De schlagersånger som skrevs då var av helt annan karaktär är nutida hits.

I denna digitalt restaurerade utgåva finns det exklusiva bonusmaterial ”Genom nyckelhålet – den kompletta guiden till Underlandet” och ett spännande interaktivt spel.

Innan Walt Disney gjorde Snövit och de sju dvärgarna hade han stora planer på att
göra Alice i Underlandet som sin första animerade långfilm, berättar Disney i ett pressutskick. Allt rann dock ut i sanden då Paramount Pictures samma år hann lansera en spelfilmsversion med bland annat Gary Cooper, Cary Grant och W.C. Fields, men Walt Disney övergav inte idén om att göra en film om Alice. 1938 registrerade han filmtiteln Alice in Wonderland hos MPAA (Motion Picture Association of America), men projektet lades hela tiden åt sidan medan Disneystudion gjorde filmer som Pinocchio, Fantasia och Bambi. Till slut hade Alice i Underlandet biopremiär 1951 och filmen Oscar-nominerades för ”Bästa musik” 1952.

Alla figurer i filmen är baserade på Lewis Carrolls karaktärer, utom det talande dörrhandtaget som Walt Disney hittade på själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Trassel – en riktig saga, som när Disney är som bäst

by


Trassel
Betyg 4

Äntligen gör Disney det de är bäst på: en riktig saga av gammaldags kvalitet. Trassel bygger på sagan Rapunzel, om flickan med långt hår som är inlåst i ett torn.

Disneys senaste animerade film som släpptes i Sverige, ”Megamind” som gick upp på svenska biografer var ett mindre lyckat försök att vara fräck. Pixar Studios lyckas betydligt oftare i den genre. Så skönt att Disney åtminstone i ”Trassel” har gått tillbaka till de klassiska sagorna, på det sätt som de gjorde när de i min barndom gjorde ”Snövit” och ”Törnrosa”. Med mera av sagans atmosfär och mindre av action och biljakter.

I ”Trassel” jagas äventyraren Flynn Ryder av kungens vakter, för han har stulit den saknade prinsessans diadem. Av en ren slump hittar han den dolda ingången som leder till gläntan där den elaka kvinnan gömt Rapunzel.

Rapunzel är egentligen prinsessa, hon är kungens och drottningens lilla dotter som rövades bort när hon var baby. Hon har nämligen magiskt hår, som kan hela sår och föryngra människor. Den elaka kvinnan, som har många drag av de klassiska häxorna i gamla Disneysagor som skrämde mig liten, utnyttjar Rapunzel. Hon låser in henne och låtsas att hon är hennes mamma.

Rapunzel växer upp och blir tonåring och vill som alla tonåringar ut i världen. Som i alla sagor finns det något från verkligheten i sagan. Överbeskyddande förmyndare må säga att de älskar barnen, men genom att hindra dem från att komma ut i världen, stjälper de istället för att hjälpa. Den som inte kan släppa sitt barn och låta barnet gå utanför hemmet klamrar sig fast vid barnet inte för barnets skull. Det är inte kärlek att hindra någon från att gå ut i världen.

Fast nu var den elaka kvinnan inte hennes riktiga mamma utan bara en falsk kvinna som utnyttjade Rapunzel.

Självklart kan Disney hantverket att göra animerade filmer. Den versionen jag såg var i 3D – och också den tekniken börjar bli bättre.

Det var kul för Disney hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen. Ett bevis om något på att filmen lyckats var att när det var som sorgligast hörde jag några av de minsta snörvla och snyfta. Efter filmen applåderade barnen. Det blir ju annars rätt stelt när det är pressvisningar. Mumierna till filmkritiker håller upp sina stenansikten och visar inte vad de tycker och tänker.

I den svenskdubbade versionen hör vi Måns Zelmerlöw och Molly Sandén som huvudkaraktärerna Flynn och Rapunzel. De gör rösterna bra, eftersom det är en del sång med är det perfekt med dessa två sångröster. Animerat har ju den fördelen att munrörelserna inte ser så konstiga ut som när vanlig film dubbas.

Som i alla bra Disneyfilmer finns några roliga bi-krumelurer, som en osannolik häst, en överbeskyddande kameleont och ett gäng oborstade typer från puben.

Ja, äntligen, säger ja. Äntligen Disney när Disney är som bäst.

Relaterat: Recension i Disneybloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,