Cirkius Columbia utspelas i en by i Bosnien. Året är 1991 och kriget står inför dörren. Divko (Miki Manojlovic) anländer till sin hemby efter att ha hållit sig borta i 20 år. Med sig har han sin unga flickvän Azra (Jelena Stupljanin) och även sin högt skattade katt. När Divko 20 år tidigare lämnade byn, övergav han samtidigt sin fru och son, som har bott kvar i hans hus under tiden och han har knappt mer än klivit ur bilen när han kör ut dem.
Filmen, som är baserad på en roman av Ivica Djikic, är regisserad av den skämtsamme Danis Tanovic och innehåller ett gäng smått säregna individer som alla passar in på sitt sätt. Divko, som verkar sitta inne på en summa pengar, kör sitt egna race nästan hela filmen igenom och man kan inte annat än skratta när han lyckas få hela byn dit han vill genom sina pengar. Man kan heller inte annat än skratta åt byns glasmästare som inte har mycket mer än två repliker, men som levereras på rätt ställe. Man har även fått med en byfåne som är lätt att älska. På den fronten har Danis verkligen lyckat.
Den något snälldumme Martin (Boris Ler), son till Divko, är en radioamatör i 20 års åldern som försöker vara sin mamma trogen, men lockas av att flytta hem till sin pappa och hans snygga flickvän. Martin är en synnerligen charmig kille och samtidigt helt omedveten om detta. Man myser när man ser hans iver över den nya utrustningen och hur han fumlar runt när han ska sätta upp den. Även detta håller Danis på en bra nivå och han låter inte Martin ställa till med för mycket. Det hinner aldrig bli sådär pinsamt.
Vill även lyfta fram skådespelerskan Jelena som på ett bra sätt växlar mellan diva, smått rädd och nykär. Hon levererar alla ”roller” bra och på ett övertygande sätt.
Det jag kan tycka är tråkigt med filmen är att den är väldigt förutsäg bar. Det är egentligen en ganska tunn story, men som sagt; det är ett härligt, smått säreget gäng som bor i byn och Danis lyckas med konsten att hålla det på en bra nivå. Det är en varm film, i en vacker by under en tid då det fortfarande var fred. Se den.
Läs även andra bloggares åsikter om GIFF, Göteborg International Film Festival, film, recension, filmfestival