Mona Nylin – Presence
Betyg: 4
Bara de senaste två-tre åren har det förmodligen kommit fler bra svenska skivor än under hela 90-talet. Artister som Joel Alme, Lykke Li, First aid kit, Amanda Jensen, Anna Järvinen, Anna Maria Espinosa och Anna von Hausswolff är bara några (i en lång rad) som gjort suveräna skivor. Och nu kommer debutalbumet med Mona Nylin. Och nivån höjs kanske ytterligare ett snäpp.
Mona Nylin bor i Berlin där hon i huvudsak försörjer sig på att spela på småställen, i tunnelbanan eller direkt på gatan. Liksom både Joe Strummer och Violent femmes gjorde innan de skapade odödliga klassiker.
Här är det lugnare musik, de flesta låtarna kompas bara med gitarr, ibland bara med piano. I centrum finns hela tiden Nylins makalösa röst. En röst som ibland påminner om en ung oskuldsfull 60-tals-Marianne Faithful, ibland om en Marianne Faithful märkt av livet många år senare. Anna von Hausswolf är en annan referens.
Här finns många låtar som framkallar rysningar; ’Coming back’, ’Runnin’ high’ och ’Cry for you’ är några av dem. En låt framförs på franska, också bra, och en på svenska: ’Den vita staden’, den märkligaste av dem alla.
Vid första lyssningen på ’Den vita staden’ låter det som en frireligöst besatt Helen Sjöholm kapat studion, och det är svårt att tro att det är samma skiva som spelas. Men efter några lyssningar går det inte att stå emot längre, jag måste ge upp alla fördomar om hur en pop/rock-låt ska eller får låta, och rysningarna är där igen. Den vita staden har för övrigt legat på Värmlandstoppen (jo, faktiskt) i maximala 10 veckor.
När skivan släppts – 27 januari – kommer Mona Nylin göra tre spelningar i Sverige (se hemsidan för datum). Med tanke på hennes röst, hennes låtar och hennes långa erfarenhet av att spela ute kan spelningarna, liksom skivan, bli riktigt bra.
Betyget är 4 +.
Lyssna på Mona Nylin på MySpace
Cry for you
Läs även andra bloggares åsikter om recension, skivnytt, musik, Mona Nylin