Veta bäst – hur kan du vara så säker?
Regi Carina Jingrot
Manus Anders Jansson, Johan Ehn
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Teknik Rickard Folke
Musik Rickard Folke, Anders Jansson
Text till musiken Anders Jansson
Affisch Sophia Drevenstam
Sömnad Anna Kjellsdotter
Urpremiär på Teater Barbara (Kungsholmen) 2 februari 2019
När man pratar med barn, är de oftast härligt övertygade över saker de tror på. Själv har jag svårt att tro på något över huvudtaget – jag är vanligtvis vuxet skeptisk till det mesta. Barn säger sanningar med stor övertygelse och kan få det klurigaste att bli de lättaste ekvationerna i tro, hopp och kärlek. Man önskar att vi vuxna kunde fungera lite så också. För visst är livet tillräckligt komplicerat i alla fall. Ja för hur kan man ens ”veta att man vet något”? Dock är det en bra början att erkänna att man ”veta att man inte vet”.
Dagens urpremiär ger sig in bland de tyngre filosoferna som Aristoteles och konstnären Leonardo da Vinci som med formler och bevisliga argument vill berätta hur man kan fastställa kunskap. Med lika stor självklarhet som hos en klartänkt 9-åring, förklarar man hur kunskaper behöver vägas, mätas och utsättas för prövning, ”Man måste ju lära sig nya saker”. Vilken befrielse det är att tillämpa dessa tankemönster även för oss vuxna som gärna kan slippa fake news och behöver ifrågasätta det vi hör och ser mer strategiskt än vad vi kanske insett förr.
Det är något speciellt när vuxna lyckas fånga en ung människas röst och göra den hörd utan att förlöjliga den. I strävan att verka vuxet modern och världsvan pedagog är det en mycket enkel match att göra så. Det gläder mig att man inte föll för den frestelsen. Genom att två manliga skådespelare skulle återge rösterna åt välgjorda dockor i yngre tonåren, krävdes det ett byte av ljudläge. När man återger ungdomligare språkbruk (”tugg”) av skilda slag och där exempelvis ”ska vi leka efter skolan” fnyses åt på ett trovärdigt vis, är dockorna unga människor trots äldre skådespelare.
De barn som var i lokalen skrattade hjärtligt högt och lyckligt åt dockornas skämt. Jag tyckte dock personligen att det var lite svårt att hålla isär rösterna eftersom båda aktörerna spelade nästan all dock-karaktärerna och inte var inriktade på några få. För mig har det betydelse att diftonger och vibraton i en dockas karaktär är densamma. Skådespelarna återgav dockornas personligheter olika och i några fall föredrog jag en av tolkningarna och inte bådas. Kanske skulle en skådespelare mer på scen ha kunnat lösa att man inte bytte? Eller så spelar det inte någon som helst roll för ett barn på mellanstadiet? (föreställningen säljs till skolor där man också spelar i klassrum).
Det känns bra att manuset står upp för boken, bibliotekens och kunskapens värde i värld där det är snabba kast mellan vad som är coolt och häftigt. Att bjuda på glädjen i eget lärande, skapandet och läsandet gör den stora skillnaden. Utbildning och bildning är något viktigt för var och en av oss, och förutsättningen för ungas livskvalité. Att protestera mot populismen och själv välja vilka vägar man vill gå, ger kloka barn och utvecklingsbara vuxna. ”Människan är ju rätt fantastisk”
Roligast i föreställningen var den pantomim sketch som gjordes kring människans utveckling d.v.s. hur vi som människor gått från ett stadie till ett annat. En röst berättade i bakgrunden och skådespelarna agerade till. Det kändes tydligt att just den delen i föreställningen var mycket väl inlärd, tematisk och något som aktörerna fick mycket egen glädje av. Vem har inte lite behov av att apa sig med jämna mellanrum? (Me me me)
Tänk att en sådan enkel formel i sökandet efter kunskap håller (övertygelse + goda skäl + sanning = kunskap) och gör att man strategiskt kan ifrågasätta den information som ges till en. Att prata filosofi och metoder med barn är inte alls lätt och på ett lekande sätt lyckades föreställningen göra det på ett imponerande vis. Man hoppas att många skolor har möjlighet att hyra in dem så att unga idag inte låter sig bli proppfulla av andra människors påståenden, utan vågar ifrågasätta sig själv och andras åsikter.
Medverkande Anders Jansson, Johan Ehn
Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.
Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.
Medverkande:
