Höstsonaten
Av: Ingmar Bergman (1978)
Regi och bearbetning: Kia Berglund
Scenografi och kostym: Youlian Tabakov
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Anders ”Shorty” Larsson
Föreställning som recenserar: 25 oktober 2018
Teater Giljotin
Vi vet att relationer mellan människor aldrig är lätta, oavsett hur nära eller fruktsamma de är. Ändå är det så att samhället programmerat in i oss att blodsbanden mellan människor ska vara så mycket mer glädjefulla, trygga och mer födande än andra relationer. Fast samtidigt känner vi alla till de dysfunktionella familjerelationerna och söker ständigt efter vilka vi är när vi inte längre är någons dotter eller morfar. Familjeband ställer motkrav på ett sätt som inte vänskapsband gör.
Höstsonaten handlar om en karriärsinriktad kvinna i musikbranschen. Hemma lämnade hon ständigt i alla år sina två döttrar i sin fd makes goda händer. Döttrarna (Eva och Helena) utvecklar skilda behov och besvikelser av moderns frånvaro. En olycka leder också till att Helena utvecklar någon for av autism och behöver därmed speciell omvårdnad. Vår föreställning börjar vid en återkomst mellan modern Charlotte och dottern Eva som inte sett på flera år.
Det händer med jämna mellanrum att man springer på människor som vill skylla alla sina misslyckanden och felsteg, på sin förfärliga barndom. Det är någon som inte älskat dem tillräckligt mycket eller förstått hur de egentligen är innerst inne. Med en passiv och aggressiv inställning står man därför där som vuxen helt utan skuld trots att man beter sig illa. Eva ger just precis den tonen av drypande förakt till sin mamma och hela hennes sinnesförvirring paketerar hon med skuld ”…det är försent och ingenting kan ändras…Jag var bara en docka som du lekte med när du hade lust”.
Inledningsvis känner jag djup sympati för dotterns vrede och rop på ”se mig som jag är”, trots drypande sarkasm förstår jag hur det lilla barnet i henne kände sig övergiven och ensam. Marko-Nord lyckas verkligen fånga det bräckliga, darrande och skadade fågelungen som lämnades ensamt att svälta emotionellt i boet.
Dessutom lyckas karaktären med tiden att utveckla anklagelser och påhopp på modern som gör att man faktiskt får nog av dottern som går över alla gränser när det gäller förnuft. För trots moderns fel och brister vänder ens sympati till hennes fördel med tiden eftersom hon är rak med sina fel och brister, (”Jag ljög aldrig om vem jag är…”).
Hos modern finns ingen självgodhet utan enbart skryt p.g.a osäkerhet och dålig självkänsla.
Det modern gör som anses så förfärligt är att hon gör som många män alltid gjort d.v.s satsat mer på sin karriär än på sitt familjeliv. Det kan man ju tycka vad man vill om, men faktum kvarstår att det är för att modern är kvinna som man tar sig rätten att anklaga henne så mycket mer. Larsson gör en briljant tolkning av en kvinna som vill ha allt, tar för sig, lever som en man och som rastlöst ständigt lämnar familjen trots försöken att vara en bättre mor och hustru, (”…jag längtade hemifrån…”). Hon försöker, men hon är emotionellt inkapabel att kunna leva upp till andras behov av att bli bekräftade, trots att hon blir bryskt tillrättavisad bl.a. av kollegor (”Varför stannar du inte hemma hos barn och man och lever ett respektabelt liv?”)
Scenografin och musiken i uppsättningen är väldigt spartanskt. Hade det inte varit att Teater Giljotin helgarderat sig med tre stycken klippor och stjärnskott på scen, hade ingen i publiken lyckats vara fokuserade på scenen så länge. Kanske hade man behov av en låg budget eller så räknande man med att kvinnorna ensamma skulle ro hem relationerna utan några hjälpmedel.
Det mest intressanta med föreställningen är hur den resonerar kring tolkningsföreträden, hur vi alla vill lägga beslag på hela sanningen som vi själva misslyckas i den. Döttrarna känner sig försummade och modern känner sig kvävd. Ingen av dem verkar vara kapabla att älska den andre på ett sådant sätt att denne blir nöjd. Vem har då rätt att känna sig försummad? Vem får lov att bli sårad? Vem är då skyldig? Man skulle önska att de någonstans skulle kunna mötas på halva vägen och prata med varandra på ett sådant sätt att man åtminstone kunde säga att man har lyssnat, men inte förstått. Framförallt skulle man önska att vi inte i nära relationer gör varandra så illa att vi resten av livet skyller våra egna fel och brister på andra och aldrig tar ansvar för vår egen utveckling.
På scen
Chatarina Larsson (Charlotte Andersgast), Julia Marko-Nord (dottern Eva), Angela Kovács (dottern Helena)