Teaterkritik

Teaterkritik: Vegetarianen – visuellt mästerverk men hemsk, mörk och utan hopp

24 september, 2023 by Rosemari Södergren

Vegetarianen
Av Han Kang
Översättning Eva Johansson
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Beata Gårdeler
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Video Fredrik Wentzel
Ljus Erik Berglund
Ljud Robin Auoja
Peruk och maks Thea Holmberg Kristensen, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Lotta Tejle, Mats Blomgren, Erik Svedberg-Zelman och Dylan Kjellin/Konstantin Demirel som pojken
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 23 september 2023

Vegetarianen är en hemsk berättelse. Den är mörk och dyster och utan hopp, ger inga svar eller förslag på lösningar. Boken av Han Kan som föreställningen bygger bara är skrämmande. Föreställningen tar ett stor kliv till in i mörkret och fick mig att må illa. Men ensemblen och alla i föreställningens team gör ett superskicklig arbete. Skådespelarna är så skickliga och jag är på djupet imponerad av hur bland annat Karin Franz Körlof och Rebecka Hemse tar sig genom dessa utmanande scener. Det är enastående insatser av skådespelarna. Av samtliga. Scenografin med murar på sidorna och väggar med plast mellan människorna stryker under hur ensamma människorna är, att där finns ingen äkta kommunikation mellan dem, de är alla var och en ensamma och kan inte öppna sig för varandra. Filmat material av den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel (från filmer som Triangle of Sadness, The Square och Turist) förstärker handlingen.

I centrum för berättelsen står en ung kvinna som plötsligt slutar att äta kött. Ingen förstår varför och hennes enda förklaring är att hon hade en dröm. Alla i omgivningen blir oerhört provocerade av hennes val och ingenstans är det någon som erbjuder henne något vegetariskt att äta. Det är skrämmande skildring av strukturer i samhället där inget oliktänkande accepteras. Det finns flera olika tolkningar av hennes beslut. Det är en skildring av maktstrukturer, socialt tvång och ofrihet. Hennes vägran att äta kött är dock bara början på hennes väg bort från tillhörigheten med andra människor. Hon vägrar äta och hon vill bara vara ett träd, hon vill ingå i naturen och slutar prata.

Det visuella är så perfekt med alla delar, ljud, ljus, scenografi, filmklipp. att det gör föreställningen näst intill outhärdlig. Boken är också hemsk men den är upp till oss själva att se bilderna i vårt inre. Nu ser vi misshandeln, övergreppen och den totala övergivenheten och missförstånden på scen. Det är kompromisslöst genomfört och det gör ont att se.

Jag har väldigt svårt att ta till mig vad föreställningen vill säga eller att se att den är aktuell i vårt samhälle. Kultur både får och ska provocera – men att förmedla ett budskap att bli vegetarian för med sig risk att bli anorektiker, det känns väldigt konstigt. Eller att visa att den som blir svårt sjuk i anorexia har en grym pappa som plågar djur? Om jag hade haft ett barn som var sjuk i anorexia skulle jag bli fruktansvärt ledsen om jag såg denna föreställning.
Har vi inte kommit längre än så? Måste den som fått ett barn som har anorexia skuldbeläggas ännu mer?

Föreställningen är ett visuellt mästerverk men handlingen förmedlar ett budskap som gör ont och får mig att må illa. Den är mörk, hemsk och ger inget hopp.

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

23 september, 2023 by Rosemari Södergren

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

16 september, 2023 by Lotta Altner

HOMAN
Koncept Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
External eye Tom Brand och Esse Vanderbruggen
Kostym Bettina Feuerstein
Ljusdesign Seppe Brouckaert
Ljuddesign och musik Vejde Grind
Medverkande på scen Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
Riksteaterns föreställning, ett gästspel från Collectif Malunés, en pressvisning på Årsta Folkets hus den 15 september 2023

Det här med att akrobatik och cirkus skulle kunna få lov att vara något allvarsamt men också ironiskt är mer och mer vanligt. Kvällens visning gav smakprov på att just avancerade rörelser kan få lov att symbolisera och vara så mycket med än enbart färgglatt och härligt. Även om just glada färger och spratt kan få vara något annat gott och väl.

Föreställningen inleds med att en av akrobaterna/dansarna/aktörerna är förminskad i sitt kroppsspråk med hjälp av tejp och bubbelplast – vikt. Trots hans minimalistiska situation kan han röra sig smidigt och med framgång på scen. När hans kumpan dessutom är väldigt lång blir deras olikheter naturligtvis något man skrattar åt, kontrasterna uppmanar till det. Det blir dock ett skratt i halsen, för får man verkligen skratta åt krymplingar, små människor och folk som kämpar med att ta sig fram? Jag skulle vilja påstå att det är det grova skrattet som kommer fram och en lättnad över att det där är inte jag och jag behöver inte identifiera mig med det heller. Man bjuder på sårbarheten och det är lite läskigt att håna.

Den långe hjälper den ihop tejpade på många vis genom lyft, rulla runt och nyttjar den egna tyngdkraften. Dessutom påvisar man fördelen som finns i att med jämna mellan rum faktiskt vara mindre än vad man känner sig. Gång på gång undrar man hur det ska gå, hur det känns och om det inte är väldigt jobbigt att vara fastlås, begränsad och förminskad till kropp.

När den mindre mannen till sist blir befriad från sin instängdhet tar det en stund innan han kan stå stark och ta vara på sig själv. Det är vackert att två män kan stå varandra så nära, balansera sig tillsamman och ta i varandra utan att det är något sexuellt i det. Tanken slog mig att intimitet oftast och enbart beskrivs med just det sistnämnda och inte alls med vänskap och närhet. Jag uppskattade att just vänskapens band fick vara i centrum.

Aktörerna använde sig också av stora rock ringar på scen. Därför blev man gång på gång medveten om den graciösa- och snabba kroppskontroll, de innebar att röra sig med och genom just ringarna. Det är svårt att förstå hur någon kan lära sig den smidigheten genom enbart träning. Tror att det, som med de flesta konstnärliga insatser, att det måste finnas en enorm begåvning och fallenhet bakom.

Föreställningen står ut och passar både stora och små vilket också annonserats om i Riksteaterns tablå (8-100 år). Det är dock rätt obegripligt varför vuxna människor tar med sig spädbarn och mindre barn under 8 år till föreställningen. Med tanke på att barnen inte klarar av starka ljud och ljus som mycket tydligt förvarnats av från scenen, så känns det mer som ett barnvakts problem än något annat. Flera på min rad irriterade sig över barnskrik och prat under föreställningen. Jag kan helt förstå dem och det är inte okej.

Det allra bästa med en föreställning med enbart rörelser, uppträdanden och pantomim, är att alla i lokalen kan få lov att känna sig lika mycket inkluderande. Det behövs ingen förförståelse utan man får också lov att le och skratta åt olika saker, utan att det gör något. Dessutom går man därifrån med ett leende på läpparna och med en förundran kring, ” hur var det möjligt att röra sig sådär?”.

Teaterkritik: Vipeholm. Tiden före framtiden – en mörk berättelse om en grym tid

9 september, 2023 by Redaktionen

Vipeholm. Tiden före framtiden
Av Lucas Svensson.
Regi Carl Johan Karlson.
Senografi och kostym Johanna Mårtensson.
Komposition och ljud Kent Olofsson.
Medverkande Sofia Papadimitriou Ledarp, Ann-Sofie Rase, Kajsa Reingardt, Karin Li Körsbärsdal, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Anders Johannisson med flera.
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 2 september 2023

En starkt berörande föreställning om verkliga händelser i Sverige från 1940-talet, en berättelse om maktlöshet och om bristen på empati hos de mäktiga. Jag blir så ledsen över hur människor blivit behandlade. Vipeholmsanstalten var en anstalt dit människor som fick diagnosen ”obildbara sinnesslöa” skickades. Föreställningen utspelas under åren 1940-1950 och är en mörk, grym skildring men också med humor. Pjäsen är en fri fantasi men starkt inspirerad av vittnesmål och dokumentära skildringar.

Handlingen börjar 1940 där vi får följa tioåriga Erik som skickas från sin familj utanför Luleå och blir intagen på den så kallade sinnesslöanstalten utanför Lund. Erik kommer aldrig tillbaka. I pjäsen får vi följa intagna, anhöriga och läkare inne på anstalten. Vi får uppleva och känna med den ensamhet och förtvivlan som gör att Erik vandrar naken genom korridoren med en kungakrona på huvudet, vi får känna med vårdaren Olle som bara står ur med sitt jobb för att han super, nyanställda Anna som inte vågar förändra och självaste övervakaren över allt, sjukhuschefen Hugo Fröderberg.

Elva skådespelare växlar i rollerna, de byter bara plagg för att växla från patient till personal. Gråa plagg är patienter, svagt ljusblå och blänkande är vårdare. Det här fungerar enastående bra. Duktiga skådespelare som är trovärdiga i varje roll. En fantastiskt skicklig ensemble.

Det är ett tragiskt förflutet i Sverige som ändå inte var så länge sedan. Föreställningen berättar med skärpa och lockar fram medkänsla. Anstalten är idag nedlagd men fenomenet att dela in människor i maktlösa och mäktiga och att människor kan vara rättslösa mot större auktoriteter som myndigheter har inte suddats bort från vare sig vår värld eller Sverige. Fast vi ofta är blinda för det som är nära oss. Samma förtryck av människor finns än idag, fast förklädd på annat sätt. Tänk bara på hur maktlösa vi är mot de globala företagen som Google och Facebook. Utvecklingen av teknik är inte direkt öppen för människor som ser dåligt, hör sämre eller har darriga fingrar.

Vipeholmsanstalten är kanske mest bekant för de fruktansvärda kariesexperiment de utförde då patienter matades med sötsaker för att läkare skulle forska på hur hål i tänder utvecklades. Filmen Sockerexperimentet som hade premiär i januari 2023 berättar om detta experiment. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Sockerexperimentet.

Om Vipeholmsanstalten
Vipeholm var en så kallad sinnesslöanstalt utanför Lund och det enda stället i Sverige som 1935-1962 tog emot dem som då kallades ”svårskötta”, ”obildbara” och ”sinnesslöa”. Här låstes tusentals människor in och gömdes undan från övriga samhället. Det utfördes flera försök och experiment på de intagna som noggrant protokollfördes. Bland annat det så kallade kariesexperimentet då de intagna utsattes för olika dieter och tvångsmatades med en särskilt framtagen kola för att undersöka hur det påverkade tänderna och den allmänna hälsan.

Om regissören
Regissören Carl Johan Karlson gjorde succé med Arv på Dramaten 2023 och utsågs samma år till konstnärlig ledare för Unga Dramaten. Han är utbildad vid Stockholms dramatiska högskola (2013) och har även gjort uppsättningar på Riksteatern, Uppsala stadsteater och Stockholms stadsteater.

Om dramatikern
Dramatikern Lucas Svensson har skrivit över 50 pjäser som översatts till flera språk och spelats i Tyskland, USA, Danmark, Ryssland och Serbien. Sympati för Djävulen (2005) och Maria Callas – Obesvarat liv (2010) som sattes upp på Stockholms stadsteater skrev han direkt för Rikard Wolff. 2003-2010 var han husdramatiker på Dramaten. Nu är han aktuell med dramatiseringen av Irakisk Kristus på Teater Galeasen och med Vegetarianen på Dramaten.

Teaterkritik: Europeana – något att ta med sig och reflektera kring

4 september, 2023 by Rosemari Södergren

Europeana
Av Patrik Ouředník
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Musik Christian Gabel
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Charlie Åström
Ljud Johan Blixt
Peruk och mask Johan Lundström, Moa Hedberg
Dramaturg Irena Kraus
Översättning Mats Larsson
Medverkande Rakel Benér Gajdusek, David Book, Kicki Bramberg, Electra Hallman, Christoffer Lehmann, Marall Nasiri, Rebecca Plymholt, Carla Sehn, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.
Urpremiär på Stora scenen på Dramaten den 2 september 2023

Att avhandla 1900-talet, ett helt århundrade, på lite drygt två timmar är förstås en omöjlig uppgift. Det blir en snabbspolning där de flesta av oss kommer att ha synpunkter på någon som fattades eller som beskrevs mer subjektivt än objektivt. Europeana bygger på en bok av exiltjecken Patrik Ouředník som bearbetats för scen av Dramatenchefen Mattias Andersson. Jag har några ställen i föreställningen där jag definitivt tycker att det som sägs inte alls är objektivt färgat och rent av felaktigt. Men det stör inte, för föreställningen måste ändå ses som något att fundera vidare kring, något att diskutera om.

Det är en rolig föreställning där mycket händer samtidigt, det är tumultartat av och till. En till största delen ung ensemble (helt fantastiska skådespelare) med endast två äldre skådespelare, Pierre Wilkner och Kikki Bramberg (både så bra och helt rätt val) tar sig runt på scenen, dansar, byter kläder, drar barnvagn, sitter och äter, välter bord, mer mera, med mera. Jag skulle tippa att flera av de unga skådespelare knappt var födda på 1900-talet.

Det rör sig nästan hela tiden, det är aldrig stillhet. En bra symbolisk rörlig bild för livet som ju hela tiden pågår. Det är en föreställning fylld av rytm, bilder, musik och färger. En spännande del av många i denna brokiga föreställning är kläderna. Skådespelarna byter många gånger kläder och de har ofta kläder från olika tidsperioder samtidigt på scen. Det betonar att detta inte är en berättelse i tidsföljd utan en betraktelse lite på avstånd, efter att seklet passerar. Spridda minnen, tankar och åsikter. Som det står på Dramatens hemsida: >em>Ett storhetsvansinnigt försök att i en enda teaterföreställning omfatta hela Europas 1900-tal.

Ouředníks bok har iscensatts på flera teatrar runt om i Europa. Att göra teater av en bok som denna är förmodligen en större utmaning är många andra att bearbeta mer berättande romaner för scen. Ouředník har en tydlig tolkning av 1900-talets politiska historia. Han ser kommunism, fascism och religion som lika farliga för det mänskliga, att alla tre strävar efter en slag renhet som inte är mänsklig. Detta är en del av såväl boken som scenföreställning Europeana som förenklar problem och sopar bort djupet i dessa frågor. Det går mig inget, för dels är det omöjligt att sammanfatta hundra år på drygt två timmar och jag ser föreställningen som något att utgå från och sedan tänka och prata kring det.

Mattias Andersson har valt att låta en del av boken läsas högt. En skådespelare står på en ena sidan av scenen och läser högt ur boken medan andra skådespelare går över scenen eller gör något på olika håll på scenen. Vem som läser högt varierar, de byter av varandra. Det är ett stort collage och långt från traditionell teater. Det rör på sig hela tiden. Århundradet bubblar förbi, med stora och små händelser. Om barbiedockan, folkmord, kvinnors frigörelse, sextiotalets rebeller, kylskåp, världskrigen och etniska rensningar, p-pillret, dadaismen, semesterveckor. Livet och tiden är aldrig stillastående. Ibland projiceras en del meningar i stor skrift på scen för att poängtera något.

Att jag inte alls håller med om vissa åsikter som bubblar under ytan i hur en del saker tas upp är en styrka i föreställningen. Världen är mångfaldig och det är ingen vits att uppleva något på scen som vi bara håller med. Föreställningen lever vidare efteråt, inne i mina tankar, mina samtal med människor jag möter.

Regissören Mattias Andersson säger om boken som ligger till grund för föreställningen:
– Det är en text som verkar vara skriven av en historieprofessor på speed.

En subjektiv snabbspolning genom Europas 1900-tal som skulle kunna byggas på med massor mer. Det som saknas eller skulle fördjupas skulle ta många fler timmar. Och det skulle faktiskt vara väldigt spännande att se en åtta timmars föreställning om 1900-talet och då mer mer än europeisk synvinkel. Men tills dess är detta en bra start för reflektioner kring mänskligheten och varför det är så omöjligt att skapa en värld utan våld och förtryck.

Teaterkritik

Footer

Om oss