Vegetarianen
Av Han Kang
Översättning Eva Johansson
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Beata Gårdeler
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Video Fredrik Wentzel
Ljus Erik Berglund
Ljud Robin Auoja
Peruk och maks Thea Holmberg Kristensen, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Lotta Tejle, Mats Blomgren, Erik Svedberg-Zelman och Dylan Kjellin/Konstantin Demirel som pojken
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 23 september 2023
Vegetarianen är en hemsk berättelse. Den är mörk och dyster och utan hopp, ger inga svar eller förslag på lösningar. Boken av Han Kan som föreställningen bygger bara är skrämmande. Föreställningen tar ett stor kliv till in i mörkret och fick mig att må illa. Men ensemblen och alla i föreställningens team gör ett superskicklig arbete. Skådespelarna är så skickliga och jag är på djupet imponerad av hur bland annat Karin Franz Körlof och Rebecka Hemse tar sig genom dessa utmanande scener. Det är enastående insatser av skådespelarna. Av samtliga. Scenografin med murar på sidorna och väggar med plast mellan människorna stryker under hur ensamma människorna är, att där finns ingen äkta kommunikation mellan dem, de är alla var och en ensamma och kan inte öppna sig för varandra. Filmat material av den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel (från filmer som Triangle of Sadness, The Square och Turist) förstärker handlingen.
I centrum för berättelsen står en ung kvinna som plötsligt slutar att äta kött. Ingen förstår varför och hennes enda förklaring är att hon hade en dröm. Alla i omgivningen blir oerhört provocerade av hennes val och ingenstans är det någon som erbjuder henne något vegetariskt att äta. Det är skrämmande skildring av strukturer i samhället där inget oliktänkande accepteras. Det finns flera olika tolkningar av hennes beslut. Det är en skildring av maktstrukturer, socialt tvång och ofrihet. Hennes vägran att äta kött är dock bara början på hennes väg bort från tillhörigheten med andra människor. Hon vägrar äta och hon vill bara vara ett träd, hon vill ingå i naturen och slutar prata.
Det visuella är så perfekt med alla delar, ljud, ljus, scenografi, filmklipp. att det gör föreställningen näst intill outhärdlig. Boken är också hemsk men den är upp till oss själva att se bilderna i vårt inre. Nu ser vi misshandeln, övergreppen och den totala övergivenheten och missförstånden på scen. Det är kompromisslöst genomfört och det gör ont att se.
Jag har väldigt svårt att ta till mig vad föreställningen vill säga eller att se att den är aktuell i vårt samhälle. Kultur både får och ska provocera – men att förmedla ett budskap att bli vegetarian för med sig risk att bli anorektiker, det känns väldigt konstigt. Eller att visa att den som blir svårt sjuk i anorexia har en grym pappa som plågar djur? Om jag hade haft ett barn som var sjuk i anorexia skulle jag bli fruktansvärt ledsen om jag såg denna föreställning.
Har vi inte kommit längre än så? Måste den som fått ett barn som har anorexia skuldbeläggas ännu mer?
Föreställningen är ett visuellt mästerverk men handlingen förmedlar ett budskap som gör ont och får mig att må illa. Den är mörk, hemsk och ger inget hopp.
