HOMAN
Koncept Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
External eye Tom Brand och Esse Vanderbruggen
Kostym Bettina Feuerstein
Ljusdesign Seppe Brouckaert
Ljuddesign och musik Vejde Grind
Medverkande på scen Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
Riksteaterns föreställning, ett gästspel från Collectif Malunés, en pressvisning på Årsta Folkets hus den 15 september 2023
Det här med att akrobatik och cirkus skulle kunna få lov att vara något allvarsamt men också ironiskt är mer och mer vanligt. Kvällens visning gav smakprov på att just avancerade rörelser kan få lov att symbolisera och vara så mycket med än enbart färgglatt och härligt. Även om just glada färger och spratt kan få vara något annat gott och väl.
Föreställningen inleds med att en av akrobaterna/dansarna/aktörerna är förminskad i sitt kroppsspråk med hjälp av tejp och bubbelplast – vikt. Trots hans minimalistiska situation kan han röra sig smidigt och med framgång på scen. När hans kumpan dessutom är väldigt lång blir deras olikheter naturligtvis något man skrattar åt, kontrasterna uppmanar till det. Det blir dock ett skratt i halsen, för får man verkligen skratta åt krymplingar, små människor och folk som kämpar med att ta sig fram? Jag skulle vilja påstå att det är det grova skrattet som kommer fram och en lättnad över att det där är inte jag och jag behöver inte identifiera mig med det heller. Man bjuder på sårbarheten och det är lite läskigt att håna.
Den långe hjälper den ihop tejpade på många vis genom lyft, rulla runt och nyttjar den egna tyngdkraften. Dessutom påvisar man fördelen som finns i att med jämna mellan rum faktiskt vara mindre än vad man känner sig. Gång på gång undrar man hur det ska gå, hur det känns och om det inte är väldigt jobbigt att vara fastlås, begränsad och förminskad till kropp.
När den mindre mannen till sist blir befriad från sin instängdhet tar det en stund innan han kan stå stark och ta vara på sig själv. Det är vackert att två män kan stå varandra så nära, balansera sig tillsamman och ta i varandra utan att det är något sexuellt i det. Tanken slog mig att intimitet oftast och enbart beskrivs med just det sistnämnda och inte alls med vänskap och närhet. Jag uppskattade att just vänskapens band fick vara i centrum.
Aktörerna använde sig också av stora rock ringar på scen. Därför blev man gång på gång medveten om den graciösa- och snabba kroppskontroll, de innebar att röra sig med och genom just ringarna. Det är svårt att förstå hur någon kan lära sig den smidigheten genom enbart träning. Tror att det, som med de flesta konstnärliga insatser, att det måste finnas en enorm begåvning och fallenhet bakom.
Föreställningen står ut och passar både stora och små vilket också annonserats om i Riksteaterns tablå (8-100 år). Det är dock rätt obegripligt varför vuxna människor tar med sig spädbarn och mindre barn under 8 år till föreställningen. Med tanke på att barnen inte klarar av starka ljud och ljus som mycket tydligt förvarnats av från scenen, så känns det mer som ett barnvakts problem än något annat. Flera på min rad irriterade sig över barnskrik och prat under föreställningen. Jag kan helt förstå dem och det är inte okej.
Det allra bästa med en föreställning med enbart rörelser, uppträdanden och pantomim, är att alla i lokalen kan få lov att känna sig lika mycket inkluderande. Det behövs ingen förförståelse utan man får också lov att le och skratta åt olika saker, utan att det gör något. Dessutom går man därifrån med ett leende på läpparna och med en förundran kring, ” hur var det möjligt att röra sig sådär?”.