• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Vi har en påve! – en komedi om påven som ångrar sig

1 november, 2011 by Rosemari Södergren

Vi har en påve!
Betyg 4
Svensk biopremiär den 4 november

Reglerna kring hur en ny påve inom katolska kyrkan utses är mycket noggranna och följs rigoröst. Kardinalerna som ska välja är inlåsta i ett rum, ingen annan får komma dit och när de enats om en ny påve signaleras det med en vit rök och därefter klockringning.

Människor samlas i massor i Vatikanen utanför huset där kardinalerna är samlade och där finns stora pressuppbåd. För många människor inom den katolska världen är påvevalet en megastor händelse.

Den italienska regissören Nanni Moretti har regisserat en slags satir kring hur påvevalet går till. När kardinalerna inte kan enas eftersom det finns flera favoriter blir helt oväntat en annan kardinal vald, Melvin. Han blir chockad och vill inte. Han blir iklädd de förnäma påvekläderna och ska gå ut på balkongen och ta emot folkets jubel och välsigna folket. Han får då en panikattack och vägrar.

Reglerna är tydliga – det går inte att ersätta honom med någon annan. Han måste få hjälp, en framstående psykiatriker tillkallas.

Bildmässigt är det en fantastiskt snygg film och en rolig film. Jag uppskattade att filmen inte skildrar katolska kardinaler som genomelaka psykopater. Tvärtom reagerar säkert en del på att kardinalerna är lite för sympatiska, att de skildras som en stor skock snälla äldre farbröder. Men jag tycker det finns religionskritik, fast under ytan. I bilderna när en av vakterna får spela påven. Eller som när psykiatrikern har kallats till påven. Han får inte ens träffa påven ensam och han får inte tala med den nyvalde påven om sex eller förträngda behov, helst inte om drömmar och inte för mycket om barndomen. Vad finns då kvar att prata om när kyrkan lagt ut sitt filter?

Nu ska jag inte avslöja mer, för att inte berätta för mycket om hur filmen utvecklas.

Det är en rolig, varm film, men absolut inte världens vassaste religionskritik. Den som vill att katolska kyrkan till varje pris ska skildras med hårda ord ska undvika denna film. Men det betyder inte att kritiken inte finns, den smygs in på ett mer försåtligt sätt.

Habemus papam/Italien/ 2010
Längd: 105 min
Regi: Nanni Moretti
Manus: Nanni Moretti, Francesco Piccolo, Federica Pontremoli
Medverkande: Michel Piccoli, Nanni Moretti, Jerzy Stuhr, Margherita Buy
Foto:A llessandro Pesci
Ljud: Allessandro Zanon
Klipp: Esmeralda Calabria

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, påve, religion, katolska kyrkan

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Katolska Kyrkan, påve, Religion, Scen

Lånaren Arrietty – helt enkelt ett mästerverk

31 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Lånaren Arrietty
Betyg: 5
Svensk premiär: 2 november 2011

Lånaren Arrietty är en ny animerad film från Studio Ghibli. Den som känner till Spirited Away, Ponyo på klippan vid havet och Min granne Totoro anar nog vad som: ett vackert animerat verk med en berättelse med djup som fängslar alla åldrar.

Arrietty är en lånare, det är ett småfolk, stora som ett finger på en människa. De lever i naturen, ofta ganska nära människor för att kunna ”låna” vad de behöver av människor. Oftast är det männen i detta småfolk som tar sig in i människornas bostäder och låtar socker, tråd eller vad som nu behövs. Det är farligt, för längs vägen finns stora katter och där finns råttor och insekter som gärna attackerar småfolket.

Arrietty är dottern i familjen, hon har blivit tillräckligt stor för att få följa med sin pappa för första gången på ett låne-uppdrag. Hon är spänd av förväntan inför detta, som är som en slags bevis för att hon inte längre är ett småbarn. Samma dag som detta ska ske flyttar en pojke i hennes ålder in i huset. Alltså en människopojke.

Pojken får syn på henne i trädgården. Något som inte får ske. Människor får inte se småfolket, människor får inte veta om att småfolket existerar.

Men nu visste pojken redan att det fanns småfolk. Hans mamma hade också sett småfolket när hon var liten och hon hade berättat det för honom. Hans morfar visste också att småfolket fanns. Hans morfar var som pojke jätteförtjust i och fascinerad av småfolket och byggde ett fantastiskt dockhus med allt var småfolket skulle ha nytta av och behöva. Morfar ville alltid försöka få tag på småfolket, försöka få dem att flytta in i dockhuset.

Småfolket går dock inte att tämja. Småfolket vill leva fritt och sköta sig själv. Småfolket vill inte låsas in och vara något gulligt att visa upp, inte ens om det skulle betyda ett mycket bekvämare och lyxigare liv.

Lånaren Arrietty handlar om så mycket, om naturen om inte kan låsas in, om barn som inte kan låsas in, om livet …

Det som gör Lånaren Arrietty, liksom de flesta av produktionerna från Studio Ghibli så underbara är att inget är helt svart eller vitt. Ingen är bara ond eller bara god. När pojken vill göra något bra för Arrietty blir det ändå fel. De människor som jagar och försöker fånga småfolket gör inte det av genuin ondska, utan mer på grund av dumhet eller oförmåga att sätta sig in i småfolkets känslor.

Lånaren Arrietty har svensk premiär under höstlovet och borde bli den stora filmen för alla barnfamiljen. Berättelsen är underbar och bilderna är fyllda av detaljer som gör att jag absolut tänker se filmen filmen flera gånger. Lånaren Arrietty är helt enkelt ett mästerverk.

Fakta om filmen från pressmeddelandet:
Lånaren Arrietty
(Karigurashi no Arrietty)
Baserad på boken ”Lånarna” skriven av Mary Norton.
Manusbearbetning av Hayao Miyazaki och i regi av Hiromasa Yonebayashi.
Det här är historien om en familj med småfolk.

Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar.

Arrietty och hennes familj lever på att ”låna”. Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar… en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks.

En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne; – låt aldrig människorna se dig. För när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg. Men hon lyssnar förstås inte, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner.

De svenska rösterna:
Homily – CECILIA FRODE
Sho – OLIVER ÅBERG
Haru – EWA FRÖLING
Arrietty – ESTER SJÖGREN
Pod – CLAES LJUNGMARK
Spiller – LOVE BERGSTRÖM
Sadako – IRENE LINDH

Lånaren Arrietty kommer att visas i svenskdubbad version samt på utvalda biografer i original med svensk text. Filmen är 94 minuter och rekommenderas från 7 år.


I samarbete med Filmtrailer.se

Läs även andra bloggares åsikter om Lånaren Arrietty, film, recension, anime, Studio Ghibli

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anime, Lånaren Arrietty, Recension, Scen, Studio Ghibli

Huvudjägarna – en absurd men underhållande blandning

31 oktober, 2011 by Redaktionen

Huvudjägarna
Betyg: 3
Premiär 4 november 2011

I januari kom Jo Nesbøs första fristående roman som inte handlade om den norska polismannen Harry Hole. I Huvudjägarna möter vi istället konsttjuven Roger Brown. Även den hamnade snart på de svenska topplistorna och nu på fredag har filmatiseringen med samma namn premiär.

Roger Brown är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra fran till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.

Huvudjägarna blir en absurd men underhållande blandning av klassisk nordisk film och Hollywood. Jag förstår inte riktigt vad som framkallar de här känslorna eftersom nordisk och amerikansk kultur kan ligga väldigt långt ifrån varandra. Utan att dra alla över samma kam vill jag hävda att de egenskaper i Norden som ofta kommer tar sig till uttryck i våra filmer är vårt kollektiva tänkande, stillsamhet och jantelagen. Amerikansk film utgår oftast mer från individen och jakten på lycka som en rättighet. Dessa skillnader blir extra tydliga i deckare och thrillers där vi möter moraliska dilemman. Hur vi ställer oss till dessa dilemman blir kvittot på samhället vi uppfostrats i. Höjden av förvirring under filmens gång uppstår när vi hamnar i något som liknar en amerikansk western stand off, men när det obligatoriska avslutningstalet kommer är det fyllt av känslor och någon typ av skandinavisk jordnära kvalité. Om Clintan var död så skulle han vrida sig i sin grav men jag gillar det.

I och med en större filmindustri som Hollywood kommer naturligtvis ett mer utvecklat eller snarare utprövat filmspråk. Det kan framstå som färgsprakande och extravagant i jämförelse med det nordiska filmspråket. Stundtals ser jag just något färgsprakande glimma till i Huvudjägarna. Filmen är otroligt visuell i vissa scener, i dessa stunder är bioupplevelsen en fröjd.

Men när en film följer en roman och framförallt en deckare där detaljerna är viktiga för historien är det lätt att man hamnar i ett typ av ”och-då-hände-det-här-berättande”. Det sker en krock mellan filmspråk och skrivspråk. Här är det Morten Tyldum som regissörs uppgift att agera översättare. Tyldum gör generellt ett bra jobb men med tanke på vad han hade att jobba med hade jag önskat att han tog filmen ett steg längre. En grundhistoria som involverar en bajs-dykar-scen, en spetsad hund och en fantastisk bilkrasch ger mig visioner om någonting mer Quentin Tarantino-liknande.

I slutändan sitter jag här och pendlar mellan betyget tre och fyra. Jag bestämmer mig för att vara min magkänsla trogen och väljer en trea till Huvudjägarna då jag anser att det finns utrymme för så mycket mer. Men jag vill ändå uppmana till att kosta på sig ett bio besök och se Huvudjägarna.

Text: Judith Höglin Forsberg

PS Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Jo Nesbø?

Läs även andra bloggares åsikter om Huvudjägarna, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Huvudjägarna, Recension, Scen

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet, helt OK

26 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Betyg: 3
Biopremiär 28 oktober 2011

Tintins äventyr överförd till film, det har varit några ganska misslyckade försök med det. Tintin är en fascinerande ung reporter som kom ut som seriebok redan under 1930-talet och sedan har flera generationer fängslats av hans äventyr runt om i världen.

Hur ska det nu bli när en sådan typisk amerikansk filmregissör som Spielberg sätter tänderna i vår belgiske tuffe reporter Tintin? Jag ska erkänna att jag var orolig för att det skulle bli för mycket action och biljakter.

Jodå, det blir några actionscener och någon biljakt, men inte för mycket, inte mer än vad Disneyfilmer bjuder på.

De första femton-tjugo minuterna var riktigt mysiga, där stämningen i den belgiska staden och marknaden fångas upp.

Äventyret i ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet” bygger framför allt på de två serieböckerna ”Enhöringens hemlighet” och uppföljaren ”Rackham den Rödes skatt”.

Spielberg och producenten Peter Jackson har delvis följt böckernas handling men också ändrat om. De har till exempel tagit bort professor Kalkyl, som ju egentligen gör sin entré i Tintinäventyren i detta äventyr.

På Sverige visas den både svenskdubbat och i engelsk version. I den engelska versionen görs rösterna av bland andraJamie Bell, Daniel Craig, Andy Serkis, Simon Pegg, Nick Frost och Gad Elmaleh. De är också förlaga till de tecknade karaktärerna.

Jag såg pressvisningen tillsammans med flera skolklasser i olika åldrar. På raderna framför mig satt en mängd ungar som jag gissar var i tioårsåldern. De babblade som bara den före filmens start men blev helt tysta under filmen. Det är väl ett gott betyg, kan jag tänka. Dessutom applåderade de efteråt, vilket ju aldrig de vanliga journalisterna gör. Journalister på pressvisning är rena rama stenansiktena.

Givetvis är det en välanimerad film, vad annars är att vänta när två av världens främta filmmakare får sätta igång sitt skapande. Då snålas det inte på resurser. Den är rolig och spännande och behåller hyggligt den äkta Tintinatmosfären.

Min favorit är för övrigt Milou, en sådan busig och trofast hund. Jag gissar att hans hundras kommer att bli extra populär i vinter.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:

I filmen beger sig den orädde reportern Tintin, hans stridslystne hund Milou och den bråkige Kapten Haddock ut på ett äventyr för att finna det sedan länge förlorade skeppet ”Enhörningen” som innehåller hemligheten om en antik skatt och nyckeln till en uråldrig förbannelse. Filmen spelades in med den senaste motion capture performance tekniken …

Svenska röster:
TINTIN: Jesper Adefelt
SACKARIN/ RACKHAM DEN RÖDE: Johan Rabaeus
KAPTEN HADDOCK/ FRANÇOIS AV HADOQUE: Johan Hedenberg
ALLAN: Allan Svensson
BARNABY DAWES: Niklas Falk
DUPOND: Christian Fex
DUPONT: Magnus Roosmann
CRABTREE: Jonas Bergström
BIANCA CASTAFIORE: Marianne Eklöf
TOM: Björn Bengtsson
LÖJTNANT DELCOURT: Anders Byström
ARISTIDES FILOSELL: Dick Eriksson
SHEJK OMAR BEN SALAAD: Osman Fares
FRU PINSON: Berit Sarvisé
NESTOR: Sten Ljunggren

Läs även andra bloggares åsikter om Tintin, Spielberg, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Spielberg, Tintin

Natten är dagens mor – träffsäker och smärtsam och värd sina stående ovationer på premiären

23 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Natten är dagens mor
Dramaten
Premiär: 22 oktober 2011

Ricky fyller 16 år och bor med sin äldre bror Frank och mamma och pappa i ett hotell som familjen driver. Tiden är mitten av femtiotalet. Familjen är inte lycklig, bröderna tål inte varandra och pappa Martin tyngs av ekonomisk oro. Hotellverksamheten är nära konkurs, nu har han ännu en gång fått  en amortering som han inte kan betala. Men sälja hotellet och göra något annat kan pappa Martin inte tänka sig.

Familjen mår inte bra. De sårar varandra och ljuger för varandra. Sakta skalas sanningen fram – allt kretsar kring familjens pappa som börjat supa igen. Där finns också andra problem i familjen, men ingen har kraft att ta itu med de andra konflikterna. Pappans beroende hindrar familjen att växa och utvecklas, den är ett hinder för allt friskt. Egentligen finns det ju flera andra saker som familjen borde ta itu med, mamman har en hemsk hosta och ont i axel och armen, den yngste sonen i vilsen och äldste sonen skulle behöva få ge sig iväg och bygga upp sitt eget liv.

Örjan Ramberg spelar Martin, pappan, skrämmande träffsäkert. Alla som på nära håll umgåtts med människor med drogberoende känner igen beteendet. Föreställningen träffar så rätt och är smärtsam i hur väl den beskriver denna värld som så många lever i. Många familjer lider av att någon i familjen har beroendeproblem. Det behöver inte handlar bara om alkohol eller droger, andra beroenden kan också skada familjen, som arbetsnarkomani och spelmissbruk.

Föreställningen fick stående ovationer på premiären och det var Örjan Ramberg och hans medspelare Irene Lindh (spelar mamma Helen) och Niklas Engdahl (spelar Frank) och Rikard Lekander (spelar Ricky) väl värda. Föreställningen är till hundra procent beroende av trovärdigheten i hur de spelar sina roller och att deras spel mot varandra fungerar.

”Natten är dagens mor” av Lars Norén hade första gånger premiär i Sverige i Malmö 1982, då i regi av Göran Stangertz. Året därpå sattes den upp på Dramatens Lilla scen i regi av Göran Graffman. Örjan Ramberg spelade med i föreställningen på Dramaten 1983, då i rollen som ena sonen. Nu är han tillbaka i samma pjäs, men i rollen som fadern. ”Natten är dagens mor” sattes upp också i Göteborg 1983, i regi av Björn Melander, som regisserat den nya uppsättningen på Dramaten.

Litteraturkritikern Mikael van Reis berättar i programbladet för föreställningen om Björn Melanders uppsättning 1983 av ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud” :
Jag såg föreställningarna fyra-fem gånger och satt som fängslad av hur skådespelen både tätnade och växte. På detta nerdekade skånska hotell anades O`Neills långa dag liksom Hamlets svartsjukor och även Strindgergs fadersdelirium, men skådespelet rörde sig samtidigt i helt egna riktningar med femtiotalets idoler och kriminaldramatik som här fick illustrera en rite de passage från morgon till middag till midnatt och gryningsljus.
Hur många roller fanns in i rörelse i den sextonårige Rickys kvinna, ömtåliga trickstergestalt? Vem är pjäsens Chessman, Fadern eller Sonen?

Jag undrar om Mikael van Reis såg premiären eller har sett genrepet av den nya uppsättningen. Det skulle vara intressant att höra hans tankar som en jämförelse mellan den föreställningen av Björn Melander 1983 och den som hade premiär nu, 22 oktober 2011.

Lars Noréns draman som ”Natten är dagens mor” har rykte om sig att vara svarta och mörka. Mörk kanske kan vara rätt ord, eftersom den skildrar något som är svårt men den är inte långsam. Där finns inte en död minut, där händer något hela tiden. Däremot är det smärtsamt att se hur en hel familj påverkas av en familjemedlems beroende och hur de alla sitter försöker ta sig därifrån men det är så svårt, så svårt, eftersom det också finns kärlek. Att lämna någon man älskar är inte lätt.

Ett litet hopp kommer fram i den scen där de två bröderna förenas i sitt musikintresse. Den äldre brodern, som är så duktig och förståndig i alla lägen har dock ett gemensamt intresse med den yngre konstnärlige brodern. Båda älskar musik och speciellt den jazz som då är ungdomens musik. Den yngre brodern får till sin förvåning låna storebrors gamla saxofon och de spelar en låt tillsammans. Musiken förenar dem. Det är en stark scen.

Det är tungt att se hur mamman i familjen inte ens har tid att ta sig till läkare för att undersöka sin svåra hosta och värk, det är tragiskt att se hur mamman inte har ork och energi att se yngste sonen som törstar efter mammans uppmärksamhet. Det är allt följder av pappans missbruk som tar alla familjemedlemmarnas kraft och energi.

Att det ändå inte känns helt hopplöst beror på flera saker. Det finns en ingrediens av humor som Örjan Ramberg förmedlar i botten av sin gestaltning av pappan som ger oss igenkännande skratt. Att kunna skratta åt eländet är lite läkande. Kanske kommer sönerna och mamman att ändå resa sig och ge sig av. Det enda som kan lösa situationen är att lämna den. Och scenen där de två bröderna möts i musiken, den ger också hopp.

”Natten är dagens mor” fick stående ovationer och det var alla fyra skådespelarna och regissören väl värda. Föreställningen är något av det viktigaste som sätts upp på svenska teatrar i höst och jag hoppas att många, många ser föreställningen. Det är hur många som helst i Sverige som lever i närheten av en människa med missbruksproblem. Den är svart men har också humor och kärlek.

I rollerna Irene Lindh, Örjan Ramberg, Niklas Engdahl, Rikard Lekander
Regi Björn Melander
Scenografi Sören Brunes

Läs även andra bloggares åsikter om Örjan Ramberg, Lars Norén, Björn Melander, Dramaten, recension, teater, scen

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Björn Melander, Dramaten, Lars Norén, Örjan Ramberg, Recension, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in