Tintin

Tintin har lästs av flera generationer sedan Hergé i början av 1930-talet skapade berättelserna om den unge belgiske reportern. Bonnier Carlsen som ger ut serieböckerna om Tintin har startat en bloggstafett, nu när Tintin kommit i fokus i samband med att Spielbergs film om Tintin har Europapremiär.

Vi på Kulturbloggen fick erbjudande att delta i bloggstafetten – och det är ett erbjudande vi blev glada över. Vi tänkte låta vår betraktelse ta avstamp i två skribenters syn på världens mest orädde journalist.

Jonatan 22 år:

Steven Spielberg och Peter Jackson har väckt liv i den urtypiskt europeiska seriefiguren Tintin. Alla har vi ju någon form av relation till denne belgiske seriekaraktär. Vi som växte upp under 1990-talet kanske först och främst minns honom från den animerade tv-serien som gick om morgnarna medan generationerna innan oss lärde känna honom genom Hergés mästerliga seriealbum.

Till skillnad från så många andra av våra barndomsfavoriter som vi nu i efterhand romantiserar är berättelserna om Tintin någonting vi kan gå tillbaka till och fortfarande uppskatta. Han är ingen superhjälte i ordets vanliga bemärkelse. Vid ett första ögonkast verkar han visserligen vara en äventyrslysten reporter som tillsammans med sin hund och en alkoholiserad kapten reser världen runt för att lösa mysterier men bakom varje äventyr hittar vi ett historiskt dokument över olika vetenskapliga framsteg och politiska konflikter som ägde rum under 1900-talet.

När jag första gången såg Tintin på TV fick jag samma känsla som jag skulle få några år senare när jag läste Jules Vernes ”En världsomsegling under havet” för första gången. Den där känslan av äventyr där magin snarare ligger i det verkliga än i det övernaturliga.

Rosemari, 56 år:
Riktigt nära Tintin kom jag i tjugoårsåldern. Jag gick på sjuksköterskeskolan och låg nedbäddad i min säng i studentlägenheten i Göteborg. Febrig och hostig låg jag med täcket över mig, en spinnande katt på bröstkorgen och en ångande kopp te med honung på nattduksbordet. Vid ett sådant tillfälle började min relation med unge Tintin.

I närmaste butik hade jag nyligen hittat några Tintin-serieböcker. Det var perfekt att sjunka in i hans äventyr när jag måste stanna hemma några dagar.

Vad jag uppskattade med Tintin var hans oräddhet och att han inte var någon superhjälte. Han är inte muskelpumpad hjälte utan en gladlynt ljushårig ung man som vill att saker ska gå rätt till och han är enormt nyfiken.

Kapten Haddock med sitt temperament och svavelosande eder, snurrige vänlige professor Kalkyl och Tintins kavate lille hund Milou var tre kompletterande sidokaraktärer.

Det är sant att det finns nästan ingen kvinna synlig i Tintinberättelserna. Nästan bara den där operasångerskan som kallas för näktergalen. En fet, ganska dryg och äcklig tant. Men jag brydde mig inte om det, jag upplevde Tintin som ganska könlös, han kunde egentligen varit en ung kvinna också. Fast på den tiden när de första serieböckerna med Tintin i huvudrollen skapades var de flesta kvinnor mest hemmafruar. Det har hänt en del sedan 1930-talet. Undrar hur Tintins sidekickar hade sett ut om böckerna gjordes idag? Kanske Stieg Larssons hjältinna Lisbeth Salander hade haft en tuff syster som hjälpte Tintin? Fast nej, Tintin ska inte vara för mycket action. Det ska vara mysigt att sjunka in i hans äventyr.

Det går en Tintin-våg över Europa nu när actionsregissören Steven Spielberg och superproducenten Peter Jackson fått sätta händerna i Tintins äventyr. Jag har sett filmen och är kluven. Första tredjedelen av filmen var mysig och det kändes att filmskaparna hade fångat den rätta Tintin-atmosfären. Tyvärr fortsatte filmen inte på det sättet utan typisk amerikansk action tar över med  biljakter och några svärdsdueller för mycket.

Jaja, det kunde varit värre. Det kunde det. Jag är i alla fall glad att serieböckerna finns kvar och filmskaparna lär inte få ändra något i dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Tintin, bloggstafett