Pojken och hägern
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Hayao Miyazaki
Magi och mystik i en skimrande och samtidigt skrämmande, spännande hemlig värld. Anime-mästaren Hayao Miyazaki har skapat ännu en underbar film. 2003 vann han Oscar för bästa animerade långfilm med Spirited Away. Tillsammans med förmodligen världens mest framstående anime-filmbolag, Studio Ghibli, har Miyazaki skapat en storslagen film ännu en gång. Pojken och hägern har mycket av samma gåtfullhet som Spirited Away. Vi får följa med den elvaårige pojken Mahito in i en hemlighetsfull och mystifik värld med övernaturliga fenomen, i ett möte mellan människa och andevärld.
Handlingen utspelas i slutet av andra världskriget. Elvaårige Mahito förlorade sin mamma i en brand. Hans pappa har gift om sig med mammans yngre syster, Natsuko. Mahito flyttar tillsammans med sin pappa från Tokyo till Natsuko. Hans pappa arbetar på ett företag som tillverkar delar till stridsflygplan. Krigets skugga hänger över berättelsen.
Mahito är inte glad över att hans pappa hittat en ny mamma åt honom. Han är tvär mot Natsuko. På gården där de bor finns också sju gamla gummor som är tjänstefolk i huset. De är småväxta och breda, som en slags japansk version av de sju dvärgarna i Snövit. Filmen är fylld av symbolik och figurer och varelser med både tydliga och lite dolda betydelser. Det ger filmen ett djup som gör att jag tänker se den minst en gång till, precis som jag gjort med Spirited Away och några till av Hayao Miyazakis fantastiska filmer.
På taket till gården sitter en gråhäger och har utkik över Mahito. Det är någon konstigt, något oroväckande med denna gråhäger, känner Mahito. Gråhägern lockar honom till ett torn som är övergivet och nästan omöjligt att ta sig in i. Det visar sig också att gråhägern kan tala. När hans styvmamma försvinner är Mahito övertygad om att hon fångats av något inne i tornet och han tar sig in i tornet. Där dras han in i en övernaturlig värld där undulater kan vara större än människor och vara ute efter att ta över världen. Det är en fantasifull, sprakande berättelse, av och till nästan för mycket. Ibland tänker jag att det vore bra om det var lite mindre fart och lite mindre överraskande nya konstigheter. Men det binds samman helt suveränt i slutet, ändå.
Wikipedia berättar att Hayao Miyazaki vid en presskonferens efter premiären av Det blåser upp en vind i Venedig i september 2013 meddelande att han tänkte gå i pension. Miyazaki (som är född 1941) ändrade sig dock och bestämde sig för att trots allt regissera ytterligare en film. Pojken och hägern har självbiografiska inslag. Huvudfiguren Mahito Makis framtoning har utformats i enlighet med Miyazaki själv under uppväxten. Miyazakis far var i likhet med Mahitos pappa anställd i ett företag som tillverkade delar till stridsflygplan, och även Miyazakis familj tvingades evakuera och flyttade ut på landet under kriget.
Några av Hayao Miyazakis filmer där han står för både regi och manus:
1979 – Slottet i Cagliostro
1984 – Nausicaä från Vindarnas dal
1986 – Laputa – Slottet i himlen
1988 – Min granne Totoro
1989 – Kikis expressbud
1992 – Porco Rosso
1997 – Prinsessan Mononoke
2001 – Spirited away
2004 – Det levande slottet
2008 – Ponyo på klippan vid havet