Huvudjägarna
Betyg: 3
Premiär 4 november 2011
I januari kom Jo Nesbøs första fristående roman som inte handlade om den norska polismannen Harry Hole. I Huvudjägarna möter vi istället konsttjuven Roger Brown. Även den hamnade snart på de svenska topplistorna och nu på fredag har filmatiseringen med samma namn premiär.
Roger Brown är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra fran till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.
Huvudjägarna blir en absurd men underhållande blandning av klassisk nordisk film och Hollywood. Jag förstår inte riktigt vad som framkallar de här känslorna eftersom nordisk och amerikansk kultur kan ligga väldigt långt ifrån varandra. Utan att dra alla över samma kam vill jag hävda att de egenskaper i Norden som ofta kommer tar sig till uttryck i våra filmer är vårt kollektiva tänkande, stillsamhet och jantelagen. Amerikansk film utgår oftast mer från individen och jakten på lycka som en rättighet. Dessa skillnader blir extra tydliga i deckare och thrillers där vi möter moraliska dilemman. Hur vi ställer oss till dessa dilemman blir kvittot på samhället vi uppfostrats i. Höjden av förvirring under filmens gång uppstår när vi hamnar i något som liknar en amerikansk western stand off, men när det obligatoriska avslutningstalet kommer är det fyllt av känslor och någon typ av skandinavisk jordnära kvalité. Om Clintan var död så skulle han vrida sig i sin grav men jag gillar det.
I och med en större filmindustri som Hollywood kommer naturligtvis ett mer utvecklat eller snarare utprövat filmspråk. Det kan framstå som färgsprakande och extravagant i jämförelse med det nordiska filmspråket. Stundtals ser jag just något färgsprakande glimma till i Huvudjägarna. Filmen är otroligt visuell i vissa scener, i dessa stunder är bioupplevelsen en fröjd.
Men när en film följer en roman och framförallt en deckare där detaljerna är viktiga för historien är det lätt att man hamnar i ett typ av ”och-då-hände-det-här-berättande”. Det sker en krock mellan filmspråk och skrivspråk. Här är det Morten Tyldum som regissörs uppgift att agera översättare. Tyldum gör generellt ett bra jobb men med tanke på vad han hade att jobba med hade jag önskat att han tog filmen ett steg längre. En grundhistoria som involverar en bajs-dykar-scen, en spetsad hund och en fantastisk bilkrasch ger mig visioner om någonting mer Quentin Tarantino-liknande.
I slutändan sitter jag här och pendlar mellan betyget tre och fyra. Jag bestämmer mig för att vara min magkänsla trogen och väljer en trea till Huvudjägarna då jag anser att det finns utrymme för så mycket mer. Men jag vill ändå uppmana till att kosta på sig ett bio besök och se Huvudjägarna.
Text: Judith Höglin Forsberg
PS Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Jo Nesbø?
Läs även andra bloggares åsikter om Huvudjägarna, film, recension