TV-serie

Bron-skaparen har släppt Marcella, ny serie på Netflix med kvinnlig polis i huvudrollen

18 juli, 2016 by Redaktionen

Marcella
2016 8 avsnitt Visas på Netflix
Betyg 3

Den dansk-svenska tv-serien bron med poliskvinnan Saga Norén som en av huvudkaraktärerna har gjort stor succé och nått höga tittarsiffror. Nu har Hans Rosenfeldt, skaparen av Bron, släppt en ny tv-serie med en kvinnlig polis i huvudrollen. Också den här gången kretsar handlingen kring en väldigt speciell kvinna med en hel del psykologiska besvär. Den nya serien heter Marcella och den första säsongen samtliga åtta avsnitt finns på Netflix.

Dagens Nyheter har talat med Hans Rosenfelft som beskriver den brittiska poliskvinnan Marcella som motsatsen till ”Brons” Saga Norén: Den London-baserade mordutredaren Marcella är intuitiv och går ofta över gränsen. Hon lider dessutom av ”blackouts” som får henne att tappa kontrollen och bli våldsam.

Den juli 2016 gjorde den mörksinnade protagonisten Marcella entré på Netflix. Hon är kriminalpolis men har tagit ledigt i tolv år för att satsa på sin familj, på sin make Jason och barnen. Men nu har Jason bestämt att de ska skiljas och barnen är skickade på internatskola så Marcella bestämmer sig för att ta upp sitt jobb som kriminalpolis. Dessutom har den seriemördare som hon misslyckades med att få fart tolv år tidigare satt igång igen. Eller om det är en copycat, som kopierar den tidigare seriemördaren?

– Serien har flera likheter med Bron, bland annat genom den så kallade multiplotten där flera historier berättas parallellt, säger Rosenfeldt till Dagens Nyheter.

Serien är delvis bra, men delvis lite för överdriven. När vi i sista avsnittet får reda på hur det mesta ligger till, vem som mördat och varför, då är bakgrunden till morden inte riktigt trovärdiga. Det är också en stor detalj som vi aldrig får riktigt svar på. Jag vill inte förstöra för dig som inte sett serien än: så jag säger bara att i ett av morden flyttade någon liket. Vi får ganska tidigt i serien reda på vem som gjorde det. Men vi får aldrig någon rimlig förklaring till varför.

Seriemördaren kväver människorna genom att dra en plastpåse över deras huvuden. Plastpåsarna tejpar han fast med en särskild slags tejp. Vi får aldrig någon vettig förklaring till varför mördaren gör på just det sättet. Kanske har jag sett för många avsnitt av den superbra serien Criminal Minds, där vi alltid för logiska förklaringar till mördarens metod och taktik.

Själva skildringen av människorna och livet i London, däremot, är mycket engagerande och är seriens största styrka.

Anna Friel spelar Marcella. Hon är duktig och gör en bra rollprestation. Överlag är det hög kvalitet på alla de brittiska skådespelarna och i en av de större birollerna som Maddy får vi se Laura Carmichael, känd som Lady Edith Crawley från Downton Abbey.

TV-serie, värd att se: Gomorrah – två säsonger finns nu på HBO

12 juli, 2016 by Redaktionen

Gomorrah, tv-serie
Bygger på Roberto Savianos roman
Säsong 1 och säsong 2 finns på HBO Nordic

Gomorrah är en stark tv-serie som nu finns i två säsonger. Det är ett drama som handlar om den maffialiknande organisationen Camorran i Neapel. Handlingen kretsar kring den unge mannen Ciro som är med i klanen som leds av Pietro Savastano.

Den italienska författaren och journalisten Roberto Saviano, född 22 september 1979 i Neapel, är mest känd för att i artiklar och genom att 2006 ge ut boken Gomorra ha avslöjat den maffialiknande organisationen Camorra för en bredare läsekrets. Saviano lever, sedan boken gavs ut, under ständigt dödshot från maffian och har livvaktsskydd.

Gomorra blev en bästsäljare, har översatts till mer än 40 språk och gav upphov till en film som hade premiär 2008. Tv-seriens första säsong kom 2014 och den andra säsongen hade premiär i maj 2016.

Serien hyllas runt om i världen av kritiker och den andra säsongen anses av många vara till och med bättre än den första säsongen, vilket ju är ganska ovanligt för tv-serier.

Serien skildrar en hård, fascinerande och skrämmande miljö. Maffiamännen, det handlar till 99 procent om män, är redo att döda på order direkt. De har en slags hederskodex, fast den är väldigt flexibel. De håller familjen i ära, fast om den kommer i kläm med inkomsterna och makten kan de svika också sina barn, syskon eller föräldrar. Vi får också se hur maffian tvättar pengar för att ta sig in på den legala marknaden och vi får också se hur politiker och affärsmän låter sig mutas eller duperas. Maffian ärar kyrkan, många av dessa maffiamän bär kors – men de kan samtidigt släcka ett liv utan att blinka.

Ciro som handlingen till stor del kretsar kring åtnjuter i början av första säsongen stort förtroende från klanens ledare, Pietro Savastano. Klanledaren har ett problem, hans ende son, Gennaro, som ska ta över organisationen så småningom, är en ytlig spelevink som inte lärt sig att döda kallblodigt. Ciro måste lära upp Gennaro. Ciro får också löfte av Pietro att vara den egentliga ledaren tills Gennaro är redo att leda, ifall Pietro skulle dö. Nu händer dock något annat: Pietro blir gripen av polis och satt i fängelse – och Gennaro är långt ifrån redo att bli ledare. En maktkamp bryter ut.

Jag tycker om filmer och serier som utspelar sig i Europa. Jag kan vara rätt trött på den Hollywood-amerikanska dominansen i filmvärlden. Gomorrah utspelar sig i italienska miljöer med några korta avbrott i Spanien och Honduras. Det är intressant att möta duktiga italienska skådespelare och musiken till serien är en värld av italiensk pop och hiphop.

Som tittare kan jag knappt slita mig från serien, fast jag kan knappt känna sympati för någon karaktär, mer än de små människor som råkar bo i Neapel och tvingas in i organisationen. Ingen av ledarna för någon klar går att sympatisera med, alla är de, var och en, redo att offra oskyldigas liv ifatt det gynnar deras egen ekonomi och makt. Det är lätt att hata dessa klaner, deras huvudinkomst är knarket – och de är ju därför skyldiga till mångas död. Människor som fastnar i droger, kanske dör i överdos eller förstör sina liv på flera sätt och förstör livet för sina anhöriga och för alla som håller av dem. Narkotika skapar många många offer.

En liten fransk stad – den bästa tv-serien som finns på svenska kanaler just nu

23 juni, 2016 by Rosemari Södergren

En liten fransk stad
TV-serie som finns på SVT-Play
Betyg 5

”En liten fransk stad” är en tv-serie som utspelar sig under andra världskriget i den franska staden Villeneuve under tiden då delar av Frankrike var ockuperat av de tyska nazisterna. Den fjärde säsongen sänds varje lördag kväll på SVT – och de tre tidigare säsongerna finns i sin helhet på SVT Play. Tv-serien är nog det bästa som finns på tv-kanaler som finns tillgängliga i Sverige just nu.

På SVT:s hemsida beskrivs serien med två meningar:
Livet i en liten fransk stad när andra världskriget bryter ut. Stor vardagsdramatik, kärlek och relationer varvas med krigets fasor och intriger.

Serien är ett mästerverk. Vi får se alla de olika reaktioner som människor kan ha när de drabbas av krig och ockupation. Vi får se medlöparna, de fransmän som samarbetar med den tyska ockupationsmakten. Vi får se fransmän samarbeta av olika skäl: en del för maktens skull, andra för att de tjänar pengar på det, andra för att de inte vågar något annat. Det finns människor som försöker leva anständigt, försöker var hyggliga mot sina medmänniskor men som tvingas till obehagliga beslut och hemska gärningar, både bland den franska befolkningen och bland tyskarna.

Bland den tyska ockupationsmakten får vi också se olika karaktärer. Där finns soldater som måste lyda order men som ändå försöker bemöta fransmännen med respekt och medmänsklighet. Dör finns maktgalna officerare men också mer mänskliga officerare.

Det blir skrämmande tydligt att judeförföljelsen som nazisterna genomförde aldrig hade kunnat genomföras i så stor skala som den gjorde om inte ockuperade länders befolkningar, som i det här fallet Frankrikes politiker och befolkning, hade gått tyskarnas ärenden.

I början vad det yrkesförbud för judarna i de ockuperade delarna av Frankrike. En jude eller judinna fick inte ha en anställning inom staten. Snart förbjöds judar att ha företag. En så kallar ariserings-process startade. Snabbt blev det också lag på att alla judar måste bära judestjärnan tydligt på sig. Det var utegångsförbud på kvällarna – och judarnas utegångsförbud började alltid minst en timme före alla andras utegångsförbud. Efter ett tag fick den franska polisen order av tyskarna att gripa alla judar som inte var franska medborgare. Dessa samlades ihop och skickades iväg. Vart visste människorna inte då. Vi som ser serien med vår tids kunskap vet att de skickades till koncentrationsläger och för de flesta en säker död.

Förföljelsen av judar är förfärlig att se och det är som den unga judinnan Sarah säger i ett avsnitt:
– Det är ni hyggliga anständiga människor som gör att det går att genomföra.

Det är svårt att säga, tänker jag. Men kanske är det så att om majoriteten hade vägrat springa ockupationsmaktens ärenden, kanske hade judeförföljelsen kunnat hindras eller åtminstone inte blivit lika fruktansvärt stor?

Serien skildrar också motståndsrörelsen och de franska kommunisternas kamp. Kommunisterna var Stalin-trogna och löd order från högsta partiledningen och måste träffas i smyg. Den franska polisen hade listor där de registrerat alla som hade kommunistsympatier.

Seriens handling utspelar sig under andra världskriget men är egentligen en tidlös skildring av mänskligheten. Idag finns det människor i andra delar av världen som troligen upplever samma saker som skildras i ”En liten fransk stad”. Jag tänker på Syrien, Irak och Afghanistan bland annat där det pågår krig och stridigheter. En skillnad idag är kanske att det är lättare att sprida information. Människorna i den lilla staden Villeneuve har fått information att kriget är slut och att tyskarna ockuperat deras land och de därför måste lära sig samarbeta med ockupationsmakten. Vi som ser på serien med historiens glasögon vet att kriget var långt ifrån över och att tyskarna inte alls stod som segrare till slut.

Men hur kan ett samhälle läka efteråt när en del varit medlöpare och en del till och med medverkat till att civila fransmän dödats av tyskarna? Jag blir väldigt nyfiken på den franska historien och skulle vilja se fler serier och filmer som skildrar hur människorna där tog sig vidare efteråt.

Blir det en regnig midsommar eller regniga dagar på semestern: ägna lite tid åt att se den här serien. Den är skickligt gjord på många sätt. Dramaturgiskt såväll som fotomässigt. Ljud och musik har hög kvalitet och det är en lång rad duktiga skådespelare och trovärdiga karaktärsskildringar. Det finns lager i varenda personlighet, ingen är bara god eller bara ond – var och äen är en unik människa och ofta är det begripligt varför de agerar som de gör även om jag kan bli arg och inte hålla med dem.

”En liten fransk stöd” engagerar mig som tittare och även om den handlar om händelser under 1940-talet är det en tidlös skildring av människor och mänskligheten under krig och krigsliknande tillstånd. Där finns oändligt mycket att lära av för oss som lever idag.

Tankar om Orange is the New Black, säsong 4 (ingen spoiler)

19 juni, 2016 by Rosemari Södergren

Orange is the New Black, tv-serien om livet på kvinnofängelset Litchfield i staten New York, är en av världens mest sedda och populära tv-serier. Serien är skapad av Netflix och säsong 4 släpptes 17 juni.

Jag har nu sett säsong 4 och har en del tankar kring den. Jag tänker skriva utan att avslöja handlingen. Så du som inte sett hela säsong 4 kan ändå fortsätta att läsa. Däremot kan det ju komma kommentarer nedanför texten av tittare – och dessa kommentarer kan eventuellt avslöja något ur handlingen.

Säsong 1 och säsong 2 av Orange is the New Black var bra, mycket bra – men i den tredje säsongen tyckte jag det tappade en hel del. Att huvudkaraktären Piper började bli kriminell och ledare för försäljning av trosor som de fängslade kvinnorna haft hade jag svårt att tro på. Att Piper och hennes fästman bröt upp visste jag inte stämde med verkligheten. Tv-serien bygger på den självbiografiska ”Orange Is the New Black: My Year in a Women’s Prison” av Piper Kerman som gavs ut 2010. Boken skildrar hennes upplevelser från och tankar om den tid hon avtjänade ett fängelsestraff på lågsäkerhets-anstalten FCI Danbury.

Boken är inte särskilt bra, egentligen. Tv-serien är mycket mer intressant och speciellt hyllades de två första säsongerna där vi inte bara lärde känna huvudkaraktären utan fick lära känna många olika kvinnor som hamnat i fängelset och deras bakgrund. Tv-serien bygger bara löst på självbiografin. Däremot är ju Piper Kerman med i produktionsgruppen till tv-serien. Förmodligen är hon med och ser till att karaktärerna är något så när trovärdiga även om de är påhittade. Också själva fängelset Litchfield är påhittat, den lilla staden Litchfield i USA har ingen kvinnofängelse.

Just nu sänds också fjärde säsongen av en annan tv-serie om ett kvinnofängelse, den australienska serien Wentworth, på C More. Jag har tidigare jämfört Orange is the New Black och Wentworth. Överlag tycker jag bättre om Wentworth, den är grymmare, mörkare och berör mer på djupet. Orange is the New Black känns med ytlig och det är som att jämföra en väl lagad måltid med hemodlade grönsaker och rotfrukter (Wentworth) med en snabbmats-burgare (OITNB). Orange is the New Black upplever jag som betydligt ytligare och mer skapad för att underhålla än för att berätta något om verkligheten fast i dramaform.

När säsong 4 av OISTB nu släpptes på Netflix följde jag två tv-serien: den franska ”En liten fransk stad” och Wentworth. De första avsnitten i OITNB fick mig nästan att få dåligt samvete för att jag slösade min tid på sådan smörja. Jämförelsen med de två andra betydligt mer kvalitativa serierna var inte till den amerikanska seriens fördel. Först. Men några avsnitt in i säsong 4 fångades jag in i serien. Karaktärerna är inte längre så ensidiga, både vakter och interner är mänskliga, förutom några undantag.

Att Caputo blev fängelsechef var väl klart från tidigare säsongen och i första avsnittet fylls antalet fångar på rejält. Det blir trångt och därmed många konflikter. Dels ska de gamla fångarna sätta sig i respekt i de nya och de olika gängbildningarna konkurrerar om makten. Fast i Orange is the New Black är det aldrig lika rått som i Wentworth, vilket kanske är rätt eftersom Litchfield är en lågsäkerhets-anstalt och inte ska ha de allra mest våldsamma kvinnorna.

En handlingslinje som är intressant kretsar kring fängelsechefen Caputo. Han vill väl och han ser fångarna som människor. Han vill genomföra reformer som ger kvinnorna chansen att utbilda sig så de har någon chans att få jobb och skapa sig en framtid när de släpps från fängelser. Jag tycker det är bra att fängelsechefer inte alltid skildras som extremt elaka maktutövare. Men han sitter fast med kraven från ägarna. Ett privat företag har köpt fängelset. Seriens fjärde avsnitt är utan tvekan en käftsmäll mot privat företagsamhet inom kriminalvården.

Fängelsets ägare kommer på att det är billigt att anställa före detta soldater. Företag får en massa bidrag om de anställer sådana soldater. Det är typiskt sådana beslut som inte är särskilt bra, som tas när det är ekonomin och framför allt privata vinstintressen som styr verksamhet för människor. Vinstintresset driver ägarna till flera sådana …

I säsong 4 är det åter blir mer intressant att följa huvudkaraktären Piper som blir mer trovärdig igen, med tanke på vem hon ändå är. Även när hon ska vara högsta hönset och ska vara hård syns det att hon innerst inne är rädd.

En intressant utveckling är handlingen kring tv-stjärnan Judy King som kommer för att avtjäna sitt straff. Det får vi reda på redan i säsong 3 att hon är på väg att göra. Hon är stenrik och fängelsets ägare vet att hon efter sitt straff har råd med dyra advokater som kan stämma dem, ifall hon skulle vara missnöjd.

När jag kommit några avsnitt in i serien blev jag fast precis som i de första två säsongerna och vill inte lämna den världen, jag vill fortsätta sitta där som en fluga på väggen och se vad som händer. Jag hade lite tur för det var regnväder och mulet hela helgen så jag hann se klart säsong 4 utan att behöva ha dåligt samvete för att jag inte tog vara på sommaren.

Ytterligare tre säsongen kommer. Bra. För nu längtar jag. Det är flera av kvinnorna jag vill följa och se hur det går för dem. Säsong 5 väntas släppas i juni 2017.

Wentworth säsong 4 har kommit nu – något för dig som gillar Orange is the new Black

12 juni, 2016 by Rosemari Södergren

Wentworth är en ohyggligt skickligt gjord tv-serie om livet på ett kvinnofängelse i Australien.
Bea, huvudkaraktären, kommer dit för att hållas i förvar fram till en rättegång där hon ska ställas inför rätta för mordförsök på sin man. Hon är oskyldig. Hennes man har själv försökt begå självmord men vill inte på något vis att det ska komma fram.

Fängelsemiljön är tuff och Bea tvingas in i svåra val. Serien visar på ett ohyggligt trovärdigt sätt hur fängelsemiljön kan förstöra människor.

Wentworths första säsong hade premiär 2013 och bygger på tv-serien Kvinnofängelset som producerades 1979–1986. Wentworth är en prequel förlagd till nutid, alltså en serie som skildrar vad som hände huvudkaraktärerna i Kvinnofängelset innan den seriens handling utspelade sig.

Wentworth har exporterats till över tjugo länder. De flesta av karaktärerna är löst baserade på karaktärerna ur Kvinnofängelset, men fram till den tredje säsongen har ingen av de huvudsakliga skådespelarna ur originalserien synts i den moderna versionen.

De första tre säsongerna av Wentworth är en helhet och mästerligt. Jag har tidigare tagit upp serien och skrivit om varför jag tycker den är så mycket bättre än den kultförklarade Orange is the new Black, som har premiär för en ny säsong den 17 juni. Wentworth är mörkare och går betydligt mer på djupet i såväl karaktärsbeskrivning som dramaturgin.

Eftersom de tre första säsongerna av Wentworth är en sådan helhet blev jag både förvånad och misstänksam när en fjärde säsong nu har kommit. När jag skriver detta har de tre första avsnitten av den fjärde säsongen visats på C More. De finns på C More Play.

Jag blev misstänksam eftersom jag tänker att serien blev så populär att produktionen bakom helt enkelt vill mjölka ut lite mer ur succén genom att göra fler säsonger. Vad jag hört är en säsong fem också på väg att spelas in.

Flera av karaktärerna är kvar och Bea har sina trogna hejdukar som Max, Doreen med flera omkring sig. I första avsnittet av säsong 4 är de på väg tillbaka till Wentworth då de varit därifrån under ombyggnad och renovering av fängelset efter den brand som utbröt i slutet av tredje säsongen.

Inledningen är krypande. De olika grupperingarna och gäng av kvinnor kontaktar Bea som är orolig hur hon och hennes gäng ska bemötas. Är hon fortfarande högsta hönset? Allt verkar lugnt, men vi anar något under ytan. Den något mesiga fängelsevakten Vera har blivit chef på Wentworth. Vera vill ha projekt där kvinnorna kan engagera och utvecklas, projekt där de fängslande kvinnorna kan få hopp om en framtid utanför fängelsemurarna. Men kan Vera driva fängelset på det sättet? Är hon tuff nog för det? Kan hon hålla de våldsamma individer som finns i schack med hjälp av Bea?

Snart händer något som jag för min del har lite svårt att riktigt tro på. Den vidriga förre fängelsechefen Joan Ferguson kommer till Wentworth för att sitta i isoleringscell fram till sin rättegång. Att en tidigare fängelsechef verkligen skulle sitta i förvar i just det fängelse där hon tidigare chefat är inte särskilt troligt. Hon är som förut rakt igenom ond och beräknande och falsk. Det är svårt att tro på en sådan karaktär. Dessutom är hon storväxt och inte särskilt snygg i kroppen – det är nästan lite att driva med fördomar om storväxta kvinnor, att de skulle vara mer onda. För mig är det ett stort minus för Wentworth och min skepsis är kvar efter att jag sett tre avsnitt av den fjärde säsongen, som för övrigt består av tolv avsnitt. Å andra sidan upphävs det negativa av det övriga med karaktärer som engagerar mig som tittare och en beskrivning av maktkamperna och människornas relationer som är intressanta att följa. Så jag kommer troligen att se alla tolv avsnitten.

TV-serie

Footer

Om oss