Orange is the New Black, tv-serien om livet på kvinnofängelset Litchfield i staten New York, är en av världens mest sedda och populära tv-serier. Serien är skapad av Netflix och säsong 4 släpptes 17 juni.
Jag har nu sett säsong 4 och har en del tankar kring den. Jag tänker skriva utan att avslöja handlingen. Så du som inte sett hela säsong 4 kan ändå fortsätta att läsa. Däremot kan det ju komma kommentarer nedanför texten av tittare – och dessa kommentarer kan eventuellt avslöja något ur handlingen.
Säsong 1 och säsong 2 av Orange is the New Black var bra, mycket bra – men i den tredje säsongen tyckte jag det tappade en hel del. Att huvudkaraktären Piper började bli kriminell och ledare för försäljning av trosor som de fängslade kvinnorna haft hade jag svårt att tro på. Att Piper och hennes fästman bröt upp visste jag inte stämde med verkligheten. Tv-serien bygger på den självbiografiska ”Orange Is the New Black: My Year in a Women’s Prison” av Piper Kerman som gavs ut 2010. Boken skildrar hennes upplevelser från och tankar om den tid hon avtjänade ett fängelsestraff på lågsäkerhets-anstalten FCI Danbury.
Boken är inte särskilt bra, egentligen. Tv-serien är mycket mer intressant och speciellt hyllades de två första säsongerna där vi inte bara lärde känna huvudkaraktären utan fick lära känna många olika kvinnor som hamnat i fängelset och deras bakgrund. Tv-serien bygger bara löst på självbiografin. Däremot är ju Piper Kerman med i produktionsgruppen till tv-serien. Förmodligen är hon med och ser till att karaktärerna är något så när trovärdiga även om de är påhittade. Också själva fängelset Litchfield är påhittat, den lilla staden Litchfield i USA har ingen kvinnofängelse.
Just nu sänds också fjärde säsongen av en annan tv-serie om ett kvinnofängelse, den australienska serien Wentworth, på C More. Jag har tidigare jämfört Orange is the New Black och Wentworth. Överlag tycker jag bättre om Wentworth, den är grymmare, mörkare och berör mer på djupet. Orange is the New Black känns med ytlig och det är som att jämföra en väl lagad måltid med hemodlade grönsaker och rotfrukter (Wentworth) med en snabbmats-burgare (OITNB). Orange is the New Black upplever jag som betydligt ytligare och mer skapad för att underhålla än för att berätta något om verkligheten fast i dramaform.
När säsong 4 av OISTB nu släpptes på Netflix följde jag två tv-serien: den franska ”En liten fransk stad” och Wentworth. De första avsnitten i OITNB fick mig nästan att få dåligt samvete för att jag slösade min tid på sådan smörja. Jämförelsen med de två andra betydligt mer kvalitativa serierna var inte till den amerikanska seriens fördel. Först. Men några avsnitt in i säsong 4 fångades jag in i serien. Karaktärerna är inte längre så ensidiga, både vakter och interner är mänskliga, förutom några undantag.
Att Caputo blev fängelsechef var väl klart från tidigare säsongen och i första avsnittet fylls antalet fångar på rejält. Det blir trångt och därmed många konflikter. Dels ska de gamla fångarna sätta sig i respekt i de nya och de olika gängbildningarna konkurrerar om makten. Fast i Orange is the New Black är det aldrig lika rått som i Wentworth, vilket kanske är rätt eftersom Litchfield är en lågsäkerhets-anstalt och inte ska ha de allra mest våldsamma kvinnorna.
En handlingslinje som är intressant kretsar kring fängelsechefen Caputo. Han vill väl och han ser fångarna som människor. Han vill genomföra reformer som ger kvinnorna chansen att utbilda sig så de har någon chans att få jobb och skapa sig en framtid när de släpps från fängelser. Jag tycker det är bra att fängelsechefer inte alltid skildras som extremt elaka maktutövare. Men han sitter fast med kraven från ägarna. Ett privat företag har köpt fängelset. Seriens fjärde avsnitt är utan tvekan en käftsmäll mot privat företagsamhet inom kriminalvården.
Fängelsets ägare kommer på att det är billigt att anställa före detta soldater. Företag får en massa bidrag om de anställer sådana soldater. Det är typiskt sådana beslut som inte är särskilt bra, som tas när det är ekonomin och framför allt privata vinstintressen som styr verksamhet för människor. Vinstintresset driver ägarna till flera sådana …
I säsong 4 är det åter blir mer intressant att följa huvudkaraktären Piper som blir mer trovärdig igen, med tanke på vem hon ändå är. Även när hon ska vara högsta hönset och ska vara hård syns det att hon innerst inne är rädd.
En intressant utveckling är handlingen kring tv-stjärnan Judy King som kommer för att avtjäna sitt straff. Det får vi reda på redan i säsong 3 att hon är på väg att göra. Hon är stenrik och fängelsets ägare vet att hon efter sitt straff har råd med dyra advokater som kan stämma dem, ifall hon skulle vara missnöjd.
När jag kommit några avsnitt in i serien blev jag fast precis som i de första två säsongerna och vill inte lämna den världen, jag vill fortsätta sitta där som en fluga på väggen och se vad som händer. Jag hade lite tur för det var regnväder och mulet hela helgen så jag hann se klart säsong 4 utan att behöva ha dåligt samvete för att jag inte tog vara på sommaren.
Ytterligare tre säsongen kommer. Bra. För nu längtar jag. Det är flera av kvinnorna jag vill följa och se hur det går för dem. Säsong 5 väntas släppas i juni 2017.