Konspiration
Av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi Annika Tosti
Ljus Torben Lendorph
Musik Maria Johansson Josephsson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Moa Hedberg
Medverkande Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman, Doreen Ndagire, Andreas T Olsson och Marcus Vögeli
Urpremiär 8 december 2023, Lilla scenen, Dramaten
Skådespelarna är behållningen av denna show. Skådespelarna är den stora behållningen plus det fina jobbet med mask, dräkter och musik. Utan fantastiska skådespelare hade det varit olidligt.
Nu blev det roligt, bra sång och musik, så det duger väl för att fördriva en kväll. En extra applåd åt Maria Johansson Josephsson för hennes sångframträdanden. Men alla åtta skådespelarna var i sitt esse liksom ungdomarna som var duktiga.
I programbladet står att Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten, i en nyskriven pjäs av Erik Uddenberg. Åtta skådespelare och fem ungdomar som agerar som mycket duktiga statister är på scen och allt börjar under 1960-talet och fortsätter framåt. Det är alltid otäckt när någon säger sig vilja stå för verkligheten, för sanningen.
Alla åtta skådespelare var klädda i svart och även om de i första scenen alla representerade någon person och berättade om sin barndom gick det in och ut ur olika karaktärer.
Innehållet är ytligt, okunnig, fördomsfullt och övertydligt enkelriktad, rent av progandistiskt emellanåt. En replik av Marcus Vägeli i den sista delen, som är uttalad på skämt, där han ber om regi är träffande. Fast jag kan inte avgöra om det är regin eller manuset som är så genomdränkt av oförmåga att förstå att det världen behöver oliktänkande. Det finns inte en enda verklighet.
I föreställningen buntades reikki healing in under kategorin konspirationsteorier tillsammans med människor som hittar styrka i naturen och med grupper som är engagerade i vikingatiden och vikingatidens religion. Vaccinmotståndare blandades in där också, förstås. Och el-allergiker. Och den som tror att det kan finnas liv någonstans utanför vår planet Jorden, sorterades också in under samma kategori.
Angrepp på vaccinmotståndare var okunnigt uppbyggt. Definitivt. Vaccinmotståndare förlöjligades verkligen. Bara så ingen missförstår mig: Jag har tagit vaccin både mot covid och influensa och jag anser att vaccinering räddat många människor. Ett stort exempel är poliovaccineringen. Men de argument människor har till varför de inte tog covid 19-vaccin är inte lika huvudlösa som de som denna show förde fram. Även om jag tar vaccin vet jag hur många av de som är antivaccin resonerar och det skiljer från hur dessa personer skildrades i föreställningen.
Det är tydligt att denna show hyllar vetenskap och att den framför tron att det finns en verklig enda sanning. Det finns många argument mot detta. Under 1800-talet kunde den österrikisk läkaren, Ignaz Semmelweis, konstatera att läkarstudenter gick direkt från obduktioner till att hjälpa till vid förlossningar utan att rengöra sig. Det var många kvinnor som dog vid dessa förlossningar. Semmelweis instruerade all vårdpersonal att tvätta händerna med klorkalk och att instrumenten skulle rengöras på samma sätt. Dödstalen sjönk till 2,38 procent. Den tidens vetenskapsmän hånade Semmelweis och om begreppet funnits då skulle han säkert beskyllas för att ha en foliehatt.
I slutet av föreställningen tar flera av skådespelarna på sig folie på huvudet. Jag blir rätt trött på när symboler används så ofta att de blir klyschor istället. Ganska hög grad av fantasilöshet och alldeles för övertydligt.
Att tro att vetenskapen har hela sanningen är ovetenskapligt. Vad kommer vetenskapen att kunna konstatera om hundra år eller tvåhundra år? Om mänskligheten nu överlever till dess, men det är ett ämne långt utanför denna föreställnings innehåll. Tyvärr. För frågan är viktig att tänka på: Vad i vår tid kommer framtiden att skratta åt och tycka att vi var dumma och okloka? Det fanns en tid då vetenskapen förespråkade att tappa blodet från sjuka för att de skulle bli friska.
Vi människor har fem sinnen och dessa är begränsade. Så klart det finns saker vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Tänk bara på hur mycket mer en hund kan uppfatta med sin nos än vi kan med vårt luktsinne.
Jag upprepar syftet med föreställningen än en gång: Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten! Detta skrämmer. När någon menar sig kunna hitta den sanna verkligheten, när de är idealister som tror sig ha hittat vägen till det ideala samhället: då har de samma grund som nazister, stalinister och islamisterna i IS hade: Vi har sett deras handlingar och vad deras idealism inneburit. Varför tar föreställningen bara upp marxism-leninism som en ideologi som hjärntvättar när det finns mycket större faror från dagens ideologier?
Så jag blir oroad över att en föreställning som tar upp konspiration gör det utan någon riktigt fördjupning. Men som sagt: Skådespelarna bjuder på en rolig, underhållande show, det gör dom. Men vad föreställningen vill säga är i bästa fall ytligt och rörigt.
Vad B Brecht skulle tycka om Dramatens uppsättning av hans verk Tolvskillingsoperan spelar egentligen ingen roll, det är vad publiken idag upplever som är viktigt. Men en sak är säker: slutet skulle han applådera. Jag ska inte avslöja hur regissör och ensemble har förändrat slutet men det är helt suveränt och säger mer än det traditonella slutet.
För att vara riktigt ärligt tyckte jag första halvan var tillrättalagd för en trygg, välbärgad, akademiskt kunnig publik. Till exempel fanns en stor närbild på scen från ett känt konstverk av Hieronymus Bosch och musiken kändes som om den spelades på en exklusiv bar. Var målgruppen var en kultur-utbildad övre medelklass? Sånginsatserna var av väldigt olika nivå, några av skådespelarna har fina röster, andra pratsjöng mer, vilket jag tänker i hög grad skulle fått beröm för verfremdungseffekt men själv föredrar jag mer tonsäker sång. Men något som verkligen fungerade hela tiden var samspelet mellan alla skådespelare och musiker. Det är som om det inte var en premiärkväll utan de redan hade genomfört föreställningen många gånger.
Roald Dahls berättelse om flickan Matilda Wormwood som gavs ut 1988 har lästs och älskats av flera generationer. Det är en saga om den lilla flickan Matilda som kommer till världen oönskad då hennes mamma inte vill ha fler än barn är det hon redan har och pappan vägrar acceptera att hon är en flicka. Pappan vill bara ha söner. Dessutom är Matilda inte en sådan flicka hennes föräldrar vill ha. Berättelsen förmedlar ett budskap som behövs minst lika mycket nu som för fyrtio år sedan: det goda segrar över ondskan om vi samarbetar och att läsa böcker och söka kunskap vinner i längden över ytlig urblåst dumhet. Förhoppningsvis i alla fall.
