• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Titanic 3D – en fröjd för hjärtat, hjärnan och ögat

31 mars, 2012 by Redaktionen

Titanic 3D
Betyg: 5
Sverigepremiär: 4:e april 2012

När filmindustrin såg en, för dem, negativ trend i avvikande biografbesök försökte de med lagregleringar och hot om polisanmälningar (och ett något desperat hänvisande till moral i kampanjen ”You wouldn’t steal a car, downloading is stealing”, som mest resulterade i skämtfilmer på Youtube och ett par skämtsidor på Facebook där man deklarerade att man inte skulle stjäla en bil, men ladda ner en om det vore möjligt och hänvisade till att kopiering inte är direkt stöld då originalet finns kvar) få folket tillbaka till såväl biograferna som filmhyllorna. Men det räckte givetvis aldrig så, det behövdes någonting mer för att locka dem. Och man hittade räddningen i Pocahontas-inspirerade Avatar med 3D-effekter (som petade ner tidigare listettan Titanic som mest inkomstbringande film med 1,858 mot 1,843 miljarder dollar) som fick gemene person att dra sig till biograferna eftersom tekniken saknades i hemmet. Än idag är det ovanligt med 3D-tvapparater, och med tanke på vilken succé filmen gjorde är det inte så konstigt det är med 3D-tekniken man uppmärksammar att det var 100 år sedan Titanic sjönk efter att ha åkt in i ett isberg genom att återigen visa James Camerons klassiker på bio. Med hela elva Oscars-statyetter och fantastiska recensioner i bagaget är det ett välkommet återseende.

När filmen först gick upp på biograferna var jag för liten för att komma in så fick invänta VHS-releasen, men då slog historien om den socialt fängslade Rose som sökte friheten i kärleken till den kringresande konstnären Jack som befinner sig på RMS Titanic enbart av den anledningen att han spelat av ett par svenskar deras biljetter tillsammans med sin vän Fabrizio hårt. Sättet James Cameron byggt upp hela berättelsen, kring en besättning som dyker ned i havet och in i Titanics vrak för att hitta en diamant de är övertygade ska finnas på skeppet, och flyger in en kvinna som påstår sig ha varit med på Titanic för att väl på plats återge hela sin berättelse om vad som hände, fungerar mycket väl och engagerar nu som då. Att filmen är tekniskt uppdaterad, och ser ut som en helt ny film istället för en 15 år gammal trasa som vridits om i 3D-skrud för att mjölka ett koncept, ger publiken en än större anledning att återupptäcka denna klassiker. Eller kanske se den för första gången på bio, eller alls.

Betygsmässigt kan man förstås diskutera huruvida den här filmen verkligen förtjänar högsta betyg, men med en fantastisk grund plus fantastisk teknisk restaurering kan jag inte ge den någonting annat. För om man tänker på hur fantastiskt berättad den är, och vilken variation den innehar trots sitt något begränsade utrymme, inser man att det både är en fröjd för hjärtat, hjärnan och ögat att uppleva den här filmen. Och enda negativa är väl att man inte inväntar 15:e april, då Titanic sjönk, för en extra speciell biopremiär. Men det hade väl å andra sidan blivit lite väl känslosamt kanske …

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Titanic 3D, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Titanic 3D

Tomboy – ärligt, avskalat och äkta

30 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Tomboy
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 mars

10-åriga Laure(Zoé Héran) är precis som titeln antyder en pojkflicka, med kortklippt frisyr, stora tröjor och pojkaktigt beteende. Tillsammans med familjen flyttar hon under sommarlovet in till en ny stad, en förort utanför Paris. Där lär hon känna jämngamla Lisa, men presenterar sig för både henne och resten av grannskapet som pojken Michaël, vilket leder till en hets kring att dölja sitt biologiska kön; hon efterapar beteendet hos det nyfunna pojkgänget, byter färg på nyckelsnöret som omger hennes hals och klipper om den röda baddräkten till ett par badshorts istället.

Laure märker snabbt effekten av hennes sociala experiment, hur hennes nya roll för med sig vissa fördelar, och tillskillnad från kärleksintresset Lisa, bjuds hon till exempel in till att spela fotboll med de andra. Däremot har hon har försatt sig i en svårhanterbar situation och dubbellivet för med sig att hon måste smyga med sin hemliga identitet för familjen. Men snart är det dags för skolstart och Laure tvingas då konfronteras med sina handlingar.

I Céline Sciammas andra långfilm görs vi medvetna om samhällets fostring in i manligt respektive kvinnligt och regissören fokuserar återigen på ungas livsöden. Här är det oundvikligt att tala om genus och sexuell förvirring och filmen för tankarna till ”Boy’s don’t cry”. ”Tomboy” är en fin historia om att växa upp och att skilja sig från andra men det som utmärker detta franska drama är barnskådespelarnas prestationer. Zoé Héran gör rollen som Laure så ärligt, avskalat och äkta som det bara går och med en blyg och oskyldig blick som hänför.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Tomboy, fransk film, genus, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, fransk film, genus, Scen, Tomboy

Wrath of the Titans – Fantasypubliken är värda mer än så

28 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Wrath of the Titans
Betyg 1
Sverigepremiär 30 mars 2012

Nöjesparker som Liseberg brukar ha en attraktion med 3D-film där vi som åskådare skruvas fast på stolen som skakar samtidigt som vi ser filmen som brukar vissa värsta bergochdal-banorna som far fram över svindlande djup och smala passager. Jag förmodar att sådana filmer har inspirerat regissören Jonathan Liebesman för det är många scener med höga höjder och oändliga djup. Ändå är nöjesparks-filmerna bättre. Liebesman lyckas inte ens få till spänningen när hjältarna tar sig igenom hemska passager medan eld och otäcka monster försöker hindra dem.

Gudarna har problem, eftersom allt färre människor ber till dem bli gudarna allt kraftlösa. Gudarna i det här fallet handlar om de grekiska gudarna som Zeus, Poseidon och dödsrikets gud Hades. Den onde titanernas ledare Kronos lyckas liera sig med Hades och alla onda Titaner är på väg upp på jorden för att förstöra den. De enda som kan rädda jorden är halvgudar, alltså personer som har en gud till far och en människa till mor. Som tur för jorden finns det just två sådana, som tar på sig uppdraget att rädda världen, även om de gör det lite motvilligt i början.

Jag hade inte väntat mig världens konstnärligaste film när jag satte mig med 3D-glasöogonen – men jag har svårt att ens de allra största fantasy-fansen går ut från biografen nöjda.

Först och främst undrar jag varför regissören inte utnyttjar 3D-effekterna mer och bättre, när hjältarna ändå ska springa omkring i labyrinten och ska jagas av cykloper, varför inte göra det mer rafflande och låta oss som åskådare känna djupet i bergen och den hemska underjorden hos Hades.

Jag tror att det roligaste med filmen var att se Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades, de såg ut som två gamla, utlevade, pensionerade hårdrockgubbar som vägrar klippa sitt långa hår.

En varningslampa lyste förstår för mig när jag insåg att det var en film av regissören som också ligger bakom en av de sämsta filmer jag sett: ”Battle: Los Angeles”. Han följer samma koncept här, ett överflöd av stora stridsscener, eld, explosioner, monster, slagsmål och ljud som av bomber, våld och våld och åter våld. Dessutom är ingenting någonsin spännande. Från första stund insåg jag vad som skulle hända.

Vem riktar sig filmen till? Vem vill se dessa löjliga figurer agera helt förutsägbart? Jag tycker Fantasy-publiken är värda mer än så. Av de grekiska mytologiska karaktärerna borde det gå att skapa större äventyrsfilmer än något om mest är som ett enda stort tv-spel där det gäller att skapa så många explosioner som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Titaner, film, filmrecension, Fantasy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: fantasy, Filmrecension, Scen, Titaner

Facing Genocide – skickligt genomförd dokumentär om röda khmerernas statschef

27 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Facing Genocide
Betyg 4
En film av David Aronowitsch och Staffan Lindberg
Slöppt på dvd 15 februari 2012

Khieu Samphan var statschef i Kambodja under röda khemernas välde. Under de röda khemernas styre dödades 1,7 miljoner människor på fyra år. Både vuxna, barn och gamla dödades, torterades och svalt ihjäl och fängslades.

Pol Pot som var de röda khemernas ledare dog 1998. Men Khieu Samphan om var statschef under skräckväldet lever i Kambodja. Han sitter nu inspärrad, anklagad för brott mot mänskligheten och för folkmord. Men rättegången fördröjs hela tiden. Han har en skicklig advokat som bland annat krävs att hela förundersökningen på 16.000 sidor ska översättas till både franska och engelska innan rättegången kan starta.

Khieu Samphan hävdar att han bara var en galjonsfigur och att han inte hade en aning om att människor fängslades, torterades och dödades.

Filmarna David Aronowitsch och Staffan Lindberg träffade Khieu Samphan ett år innan han greps. De får flera längre intervjuer med honom, får träffa hans familj. Han säger om och om igen att han inte visste något och han tror inte på att Pol Pot stod bakom morden heller. Khieu Samphan säger också att vad Pol Pot gjorde var rätt, annars hade de nordvietnamesiska kommunisterna tagit över Kambodja. Fascinerande, skrämmande och lärorikt att höra hans försvar. Pol Pot drömde om att göra om hela befolkningen till bönder och att få bort all svält och göra Kambodja oberoende av omgivningen. Många av de unga soldaterna var barn, gatubarn som plötsligt fick vapen i sina händer.

Filmen är välgjord både bildmässigt med vyer från dagens Kambodja, både landsbygd och stad och från rättegången – och med ett stort utval av bilder från tiden för skräckväldet. Organisationer som arbetar för att de som drabbades, de som har anhöriga som mördades, ska få upprättelse eller åtminstone en ursäkt, har samlat in bilder på många av de som dog.

Ja det är svårt att förstå, svårt att ta in att detta folkmord skedde under 1970-talet. Att de flesta av oss som är medelålders idag faktiskt var vuxna när detta skedde. Det var inte helt tyst i medierna, men ändå tänker jag: Varför skrek världen inte mer? Varför ingrep inte FN, varför ingrep inte världspolisen USA, som så gärna annars lägger sig i det mesta? Jag gissar att det inte finns några stora naturtillgångar som olja i Kambodja.

Hur kan en människa vara statschef och inte ha en aning om massmorden på befolkningen? Nej, det är svårt att tro att han var så aningslös. Facing Genocide är välgjord, både filmiskt och i berättandet och i intervjuer. De kommer så nära Khieu Samphan och hans familj att det känns som vi också sitter där och hör dem ljuga, kanske ljuger de också för sig själva.

Fast filmarna tar inte ställning, det ställer obekväma frågor och de låter Khieu Samphans fru och dotter träffa en kvinna som förlorade sina föräldrar under skräckväldet. De låter oss förstå vilka mekanismer som låg bakom, hur unga människor utan utbildning med vapen i hand släpptes in i städerna för att rensa upp och skipa social rättvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om Facing Genocide, dokumentär, film, filmrecension, Pol Pot, Kambodja, röda khmererna, folkmord

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Facing Genocide, Filmrecension, folkmord, Kambodja, Pol Pot, röda khmererna, Scen

Slutstation: Frihet – en angelägen film

26 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Slutstation: Frihet
Betyg 3
Svensk premiär 31 mars 2012

Slutstation: Frihet är en turkisk skruvad, absurd komedi om några kvinnor som gemensamt försöker ta itu med mäns förtryck av kvinnor. Filmen ingår i Folkets Hus och Parkers satsning World Wide Cinema.

Förra året hade 240 filmer premiär i Sverige. Av dessa var bara 18 från länder utanför USA och Europa. Dessa filmer
stod endast för en procent av biobesöken i Sverige förra året. Det vill Folkets Hus och Parker ändra på genom sitt nystartade filmprojektet World Wide Cinema. World Wide Cinema vill öppna upp biograferna för den film som idag inte visas på svenska biografer. Den stora men ganska osynliga publik som vill se dessa filmer idag är hänvisade till internet, slutna medlemsvisningar eller nischade festivaler.

Slutstation: Frihet tål absolut att visas för en större biopublik även om jag kan tänka mig att den är klockren för en turkisk publik.

Filmen börjat snyggt med vyer över den turkiska storstan och vi får följa Eylem, en  snygg ung kvinna som flyttar in i ett hyreshus. Övriga kvinnor i huset är nyfikna på henne och söker kontakt på olika sätt, men Eylem håller distansen. Hon vill inte ha med de andra kvinnonar att göra, hon är deprimerad, sur och arg, hennes pojkvän har dumpat henne.

När hennes närmaste grannkvinna blir misshandlad och skriker högt kväll efter kväll står Eylem till slut inte ut, hon går ner och säger till mannen på skarpen och det slutar med att hon polisanmäler den misshandlande maken. Det hjälper inte alls, snarare förvärrar det situationen. Mannen som tidigare bara misshandlat frun och låtit barnen vara ifred börjar misshandla sin tonårsdotter och polisen som kommer är bästa vän med mannen.

Kvinnorna i huset har alla på något sätt en misslyckad relation till någon man. Det lustiga är att de enda män som inte är hot mot kvinnor är antingen den riktigt gamle mannen som sitter i rullstol, en småpojke, en gravt alkoholiserad man och den mesigaste tjockisen av alla. Jag funderar lite på det dubbeltydiga i det budskapet.

Kvinnorna försöker bemöta männens förtryck med fredliga metoder – men det verkar lönlöst. Kampen triggas upp och våld verkar inte gå att undvika. Kvinnornas kamp utspelar sig i skuggan av den arabiska våren, som vi får följa i tv-bilder från nyhetssändningar som fladdrar förbi.

Filmen är oftast rätt oförutsägbar och handlingen överraskar och skruvas till med jämna mellanrum. Jag skulle inte bli förvånad om filmens regissör inspirerats av den spanske regissören Pedro Almodovar.

Ibland blir det dock för mycket och för många olika spår, jag har svårt att köpa riktigt allt. Det finns en rätt stor ologisk tankekullebytta i några av situationerna. Kvinnorna säger sig vilja stå upp för kvinnors rätt till självständighet, ändå finns det inget som de vill hämnas så mycket som att män inte vill gifta sig med dem.

Filmens turkiska titel är ”Kurtulus Son Durak”, vilket lär betyda Slutstation: Frihet. Jag kan inse att den är angelägen för den turkiska publiken, eller för publik i länder där kvinnoförtrycket är grovt. Men hur angelägen den än är tycker jag den tappade i slutet, där allt blev för mycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: filmrecensioner, Scen, turkisk, World wide cinema

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in