Slutstation: Frihet
Betyg 3
Svensk premiär 31 mars 2012
Slutstation: Frihet är en turkisk skruvad, absurd komedi om några kvinnor som gemensamt försöker ta itu med mäns förtryck av kvinnor. Filmen ingår i Folkets Hus och Parkers satsning World Wide Cinema.
Förra året hade 240 filmer premiär i Sverige. Av dessa var bara 18 från länder utanför USA och Europa. Dessa filmer
stod endast för en procent av biobesöken i Sverige förra året. Det vill Folkets Hus och Parker ändra på genom sitt nystartade filmprojektet World Wide Cinema. World Wide Cinema vill öppna upp biograferna för den film som idag inte visas på svenska biografer. Den stora men ganska osynliga publik som vill se dessa filmer idag är hänvisade till internet, slutna medlemsvisningar eller nischade festivaler.
Slutstation: Frihet tål absolut att visas för en större biopublik även om jag kan tänka mig att den är klockren för en turkisk publik.
Filmen börjat snyggt med vyer över den turkiska storstan och vi får följa Eylem, en snygg ung kvinna som flyttar in i ett hyreshus. Övriga kvinnor i huset är nyfikna på henne och söker kontakt på olika sätt, men Eylem håller distansen. Hon vill inte ha med de andra kvinnonar att göra, hon är deprimerad, sur och arg, hennes pojkvän har dumpat henne.
När hennes närmaste grannkvinna blir misshandlad och skriker högt kväll efter kväll står Eylem till slut inte ut, hon går ner och säger till mannen på skarpen och det slutar med att hon polisanmäler den misshandlande maken. Det hjälper inte alls, snarare förvärrar det situationen. Mannen som tidigare bara misshandlat frun och låtit barnen vara ifred börjar misshandla sin tonårsdotter och polisen som kommer är bästa vän med mannen.
Kvinnorna i huset har alla på något sätt en misslyckad relation till någon man. Det lustiga är att de enda män som inte är hot mot kvinnor är antingen den riktigt gamle mannen som sitter i rullstol, en småpojke, en gravt alkoholiserad man och den mesigaste tjockisen av alla. Jag funderar lite på det dubbeltydiga i det budskapet.
Kvinnorna försöker bemöta männens förtryck med fredliga metoder – men det verkar lönlöst. Kampen triggas upp och våld verkar inte gå att undvika. Kvinnornas kamp utspelar sig i skuggan av den arabiska våren, som vi får följa i tv-bilder från nyhetssändningar som fladdrar förbi.
Filmen är oftast rätt oförutsägbar och handlingen överraskar och skruvas till med jämna mellanrum. Jag skulle inte bli förvånad om filmens regissör inspirerats av den spanske regissören Pedro Almodovar.
Ibland blir det dock för mycket och för många olika spår, jag har svårt att köpa riktigt allt. Det finns en rätt stor ologisk tankekullebytta i några av situationerna. Kvinnorna säger sig vilja stå upp för kvinnors rätt till självständighet, ändå finns det inget som de vill hämnas så mycket som att män inte vill gifta sig med dem.
Filmens turkiska titel är ”Kurtulus Son Durak”, vilket lär betyda Slutstation: Frihet. Jag kan inse att den är angelägen för den turkiska publiken, eller för publik i länder där kvinnoförtrycket är grovt. Men hur angelägen den än är tycker jag den tappade i slutet, där allt blev för mycket.
