Wrath of the Titans
Betyg 1
Sverigepremiär 30 mars 2012
Nöjesparker som Liseberg brukar ha en attraktion med 3D-film där vi som åskådare skruvas fast på stolen som skakar samtidigt som vi ser filmen som brukar vissa värsta bergochdal-banorna som far fram över svindlande djup och smala passager. Jag förmodar att sådana filmer har inspirerat regissören Jonathan Liebesman för det är många scener med höga höjder och oändliga djup. Ändå är nöjesparks-filmerna bättre. Liebesman lyckas inte ens få till spänningen när hjältarna tar sig igenom hemska passager medan eld och otäcka monster försöker hindra dem.
Gudarna har problem, eftersom allt färre människor ber till dem bli gudarna allt kraftlösa. Gudarna i det här fallet handlar om de grekiska gudarna som Zeus, Poseidon och dödsrikets gud Hades. Den onde titanernas ledare Kronos lyckas liera sig med Hades och alla onda Titaner är på väg upp på jorden för att förstöra den. De enda som kan rädda jorden är halvgudar, alltså personer som har en gud till far och en människa till mor. Som tur för jorden finns det just två sådana, som tar på sig uppdraget att rädda världen, även om de gör det lite motvilligt i början.
Jag hade inte väntat mig världens konstnärligaste film när jag satte mig med 3D-glasöogonen – men jag har svårt att ens de allra största fantasy-fansen går ut från biografen nöjda.
Först och främst undrar jag varför regissören inte utnyttjar 3D-effekterna mer och bättre, när hjältarna ändå ska springa omkring i labyrinten och ska jagas av cykloper, varför inte göra det mer rafflande och låta oss som åskådare känna djupet i bergen och den hemska underjorden hos Hades.
Jag tror att det roligaste med filmen var att se Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades, de såg ut som två gamla, utlevade, pensionerade hårdrockgubbar som vägrar klippa sitt långa hår.
En varningslampa lyste förstår för mig när jag insåg att det var en film av regissören som också ligger bakom en av de sämsta filmer jag sett: ”Battle: Los Angeles”. Han följer samma koncept här, ett överflöd av stora stridsscener, eld, explosioner, monster, slagsmål och ljud som av bomber, våld och våld och åter våld. Dessutom är ingenting någonsin spännande. Från första stund insåg jag vad som skulle hända.
Vem riktar sig filmen till? Vem vill se dessa löjliga figurer agera helt förutsägbart? Jag tycker Fantasy-publiken är värda mer än så. Av de grekiska mytologiska karaktärerna borde det gå att skapa större äventyrsfilmer än något om mest är som ett enda stort tv-spel där det gäller att skapa så många explosioner som möjligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Titaner, film, filmrecension, Fantasy