• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Gör dig redo för rumänska filmdagar – en filmfestival som sticker ut

2 maj, 2012 by Redaktionen

Fredag den 4 maj 2012 startar de Rumänska Filmdagarna, anordnade av det Rumänska Kulturinstitutet. Det är sjätte gången dessa filmdagar går av stapeln och temat för detta tillfälle är Bakom lås och bom.
Jag har sett tre av de filmer som kommer att vissas. Jag har tittat på några av filmerna som kommer att visas under festivalen:
Crulic – The Path to Beyond/
Visiting Room/
Adalbert’s Dream

Det som slår mig mest är hur olika dessa filmer är, trots att det ändå är väldigt lika. De är alla samhällskritiska och dokumentära men filmspråket skiljer dem åt. Temat Bakom lås och bom är närvarande i samtliga filmer.

Crulic –The Path to Beyond
I denna film får vi följa den rumänska mannen Crulics tragiska historia. Crulic blir oskyldigt anklagad för ett brott i Polen och hamnar i polsk arrest. Han försöker få hjälp från det rumänska konsulatet och försöker ständigt hävda sin oskuld. Filmen visar hur både de polska och rumänska myndigheterna ignorerar Crulic och de uppenbara felaktiga anklagelserna mot honom.
Det mest slående med denna film är animeringen som är en blandning av stop motion, tecknat, kollage och rörliga bilder. Det är en väldigt fin och spännande animering vilket förhöjer historien och filmen.

Visiting Room
Här får vi följa fängelseäktenskap. Vi får se hur manliga och kvinnliga fångar får kontakt och vidare gifter sig. Kvinnorna och männen berättar hur de fått kontakt med varandra via brevväxling och sakta byggt upp en relation. De ingår äktenskap, får spendera 48h tillsammans och återgår sedan till kontakt via brevväxling. Några få får rent fysiskt vistas tillsammans då de avtjänar sina straff på samma avdelning. Vissa väljer att begå nya brott när de kommer ut för att återigen hamna i fängelse och få vara tillsammans med sina respektive.
Detta är en spännande dokumentär där man får följa ett fenomen och ett litet samhälle som för mig i varje fall var helt främmande.

Adalbert’s Dream
Denna film är den som för mig var svårast att förstå. Jag var tvungen att i efterhand läsa på om filmen för att försöka se om jag kunde hitta en röd tråd. Handlade filmen om fotboll eller om kritik mot den kommunistiska staten eller om den lilla mannen som åker runt med en videospelare i portföljen?
Filmen är en svart komedi som utspelar sig 1986 i en fabrik i det kommunistiska Rumänien. Till årsdagen av det kommunistiska partiet ska det visas två filmer för fabriksarbetarna. Vi får följa karaktären Iulica genom hela filmen. Iulica har gjort de två filmerna som visas i fabriken.
Det är en annorlunda film, där det inte är helt lätt att hänga med. Men även denna film är intressant filmad. För att göra filmen verklighetstrogen har man använt dåtida filmteknik.

Generellt sett kan jag säga att dessa tre filmer är intressanta och gör att man blir nyfiken på rumänsk film. Vad ett land producerar i filmkonst, berättarmässigt och rent praktiskt i tekniken förtäljer mycket om deras samhälle. Och med tanke på vårt väldigt Hollywoodpräglade filmspråk tycker jag att det var trevligt att få se något annorlunda. Det är helt klart ett väldigt spännande och eget filmspråk dessa rumänska filmskapare kommer med. Så är du sugen på något annorlunda och vill besöka ett nytt land i filmvärlden så tycker jag att du ska passa på under de Rumänska Filmdagarna.

Text: Lisa Pousette Blomé

Rumänska filmdagar
När: 4-6 maj 2012
Biograf Victoria, Götgatan 67, Stockholm
Mer om de Rumänska filmdagarna på det Rumänska Kulturinstitutets sida

Läs även andra bloggares åsikter om Rumänska filmdagarna, filmfestival, film, Rumänien

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmfestival, Rumänien, Rumänska filmdagarna, Scen

Elena – en fröjd för filmkonstens beundrare

28 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Elena
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 4 maj

Den ryska regissören Andrej Zvjaintsev långfilmsdebuterade med ”Åtekomsten” 2003, som snabbt nådde internationell framgång och belönade honom med Guldlejonet i Venedig. Med sin tredje långfilm ”Elena” tog han förra året hem jurypriset i Cannes och överraskade med att sätta ett äldre par i fokus. Här utforskas förhållandet mellan förälder och barn och som en fluga på väggen får vi långsamt följa med in mellan väggarna i överklassens ståtliga våning i Moskva.

Elena och Vladimir kommer från olika bakgrunder. Hon är uppväxt under enkla förhållanden och han är förmögen. Båda två har fullvuxna barn från tidigare förhållanden vars levnadssätt blir ämne för konflikt. Vladimir har en fördömande syn på Elenas arbetslösa son, som ständigt ber om nya pengar från sin alldeles för förstående och omhändertagande mor, men Vladimir har själv en problematisk dotter som relationen är kylig till. När han en dag får en hjärtattack bestämmer han sig plötsligt för att skriva om sitt testamente och överväga arvstagarna.
Karaktärerna i filmen aktar sig för varandras utrymmen och det finns ett avstånd mellan dessa, de rör sig som i små banor runt varandra och utbyter sällan ord i onödan. Elenas dagliga rutin går ut på att agera vårdpersonal åt maken, som använder pengar som maktmedel för att styra människorna i sin omgivning, och pengarnas betydande vikt tär på äktenskapet. Det smakfullt inredda och lyxiga hemmet står i kontrast till det nedklottrade bostadsområdet, där sonen är bosatt, och under filmens gång smyger sig moralfrågor in i handlingen. Elena tvingas nu välja mellan rollen som mor och hustru.
Mästerkompositören Philip Glass har tonsatt detta lågmälda klassdrama. Dialogen är sparsam och istället låter man bilderna tala mer för sig själva. Andrej Zvjagintsev är en av samtidens mest lovande regissörer som gång på gång sätter intressanta teman i fokus. Sedan framgången med ”Återkomsten” har han trots sin korta karriär som regissör, levererat jämna, stilsäkra och balanserade filmer, och fått ett kvalitetsrykte om sig.
”Elena” är ett välspelat 109 minuters verk som precis som i tidigare filmer garanterar ett vackert foto och kameraarbete. Tråkigt nog är det nog inte en film som kommer fylla biosalongerna fulla och locka en bred publik. Men den är minst sagt sevärd och en fröjd för filmkonstens beundrare.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Andrej Zvjaintsev, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Andrej Zvjaintsev, Filmrecension, Scen

Bullhead – stark film som inte lämnar något oberörd

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Bullhead
Betyg 4
Svensk biopremär 4 maj 2012

Bullhead är en stark mörk film som nog inte lämnar någon oberörd.

Filmen kretsar kring den storvuxne muskulöse Jacky som hjälper sin farbror att driva familjens gård där de tar fram kött av tjur och kor som pumpats fulla av hormoner. Det kött som kom att kallas belgisk blå och som det var mycket rapporter om i medier i mitten av 1990-talet då Hormonmaffian stod bakom mordet på en belgisk veterinär som avslöjade en del av hormonmissbruket.

Jacky och hans farbrors gård klarar sig tack vare den att deras djur föds upp på detta illegala hormoner. Men så föreslår deras veterinär att de ska byta leverantör av steroider till djuren och då börjar mardrömmen. Den nya leverantören är Flanderns mest efterlyste hormonlangare och dessutom nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Jacky är också fullpumpad av steroider, vilket påverkar honom, han viberar av nedtryckt aggressioner och våldsamhet.

Som tittare blir jag inte särskilt förtjust i Jacky: stor och våldsam som han är och fullpumpad av hormoner. Han klampar fram på gården långt ute på belgiska landsbygden och verkar ganska puckad.

Filmen blev Oscarsnominerad för bästa utländska film 2012 och regissören Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på. Filmen är inspelad i miljöer i Belgien som ligger långt från turiststråken och med en medveten teknik med hoppiga bilder och avhuggna närbilder som understryker känslan av människor i samhällets utkanter.

En bit in i filmen får vi reda på bakgrunden till Jackys missbruk av steroider och då börjar filmen engagera mig som tittare. Det är en stark berättelse som känns i magen och en film som går att se på många olika, med flera lager.

Det är mycket män i filmen, få kvinnor är med och det gör mig lite uttråkad i början men filmskaparen låter polischefen som jagar mördaren vara en kvinna i alla fall. Filmen utspelar sig till stor del i en väldigt kulturellt fattig miljö där männen är uppumpade och deras nöje är att gå på bordeller.

Jag får lätt en känsla av instängdhet och att allt går utan hopp om räddning mot en katastrof, när jag ser denna mörka film. Polisen jagar en mördare och Jacky blir oskyldigt misstänkt. Jag kan inte avslöja mer, då berättar jag för mycket av handlingen. Det som känns så hemskt är att den som misstänks oskyldigt ändå blir rädd och vill fly.

Mitt sätt att tolka filmen handlar om att Jacky är en bild av hur män blir förstörda som unga pojkar och sedan finns det ingen återvändo. Ett annat sätt att se filmen är att den visar hur viktigt det är att ta itu med katastrofen som inträffar i livet. Om de vuxna inte hade sopat det som inträffade under mattan kunde Jacky ha vuxit upp till en mer frisk människa.

Ja Bullhead är en stark och mörk film som jag tror inte kan se och förbli oberörd.

Det berättas förresten att huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin insats i denna kriminalhistoria om hämnd i hjärtat av Europa.

Bullhead är en modern noir-thriller inspirerad av det ökända mordet på en belgisk veterinär som inträffade 1995, då Hormonmaffian markerade sin makt i köttindustrin och fick en hel värld att debattera de groteska muskelmonster som kom att kallas belgisk blå. I denna undre värld träffar vi Jacky, en steroidmissbrukande 30-åring som hjälper sin farbror att driva familjens gård – och vars inkomster helt baseras på ett ständigt flöde av illegala hormoner. Allt förvandlas till en mardröm när deras korrupte veterinär föreslår en ny leverantör av steroider som inte bara råkar vara Flanderns mest efterlyste hormonlangare, utan även nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på, följt av att hans regidebut Oscarnominerades för Bästa utländska film 2012. Huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin explosiva insats i denna intensiva kriminalhistoria om hämnd och upprättelse i hjärtat av Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Bullhead, film, filmrecension, Belgien, hormoner, våld, kriminalhistoria

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Belgien, Bullhead, Filmrecension, hormoner, Kriminalhistoria, Scen, våld

The Avengers, bilder från galapremiären

24 april, 2012 by Redaktionen

På måndagskvällen den 23 april vardet stor galapremiär för en av vårens storfilmer: The Avengers.
Galan ägde rum på anrika biograf Park vid Stureplan. Disney hade anordnat en tävling
där de tio som klädd ut sig bäst till en superhjälte skulle få gå på galan och även närvara på efterfesten senare på Cafe Opera.
Men det var inte mer än ungefärligen sex utklädda superhjältar dökupp och ville mingla med de övriga gästerna.
I minglet syntes bland annat Eric Amarillo, Daniel Espinosa, Lazee, Lars Wallin, Marcus Birro och Love Generation.

Foto: Calle Andersson


Läs även andra bloggares åsikter om The Avenger, galapremiär, film, bilder, kändisar, superhjältar

Arkiverad under: Film Taggad som: bilder, galapremiär, kändisar, Scen, Superhjältar, The Avenger

Five Daughters – en resa som tar oss bakom löpsedlarna och vi får se att offren är människor

20 april, 2012 by Rosemari Södergren

Five Daughters
Betyg 3
Släppt på dvd 4 april 2012

Five Daughters bygger på verkliga händelser i staden Ipswich 2006, i Storbritannien. Fem unga kvinnor som var drogmissbrukare och fick pengar till missbruket genom att sälja sex blev mördade.

BBC ligger bakom tv-serien som skildrar händelserna framför allt genom att vi får träffa de unga kvinnorna hos sina familjer, ofta när de träffar sina mammor. En av filmens styrkor är att dessa kvinnor blir verkliga personer för oss, de är inte bara prostituerade utan de har var och en sin bakgrund och har en gång i tiden varit söta småflickor. En av dessa missbrukande unga kvinnor har själv tre små barn som tagits från henne, eftersom hennes kärlek till heroinet gjort att hon inte klarar ta hand om sina barn. En av dessa unga kvinnor hade slutat med droger och var på väg att rätta till sitt liv när mordet på en av hennes väninnor gjorde att hon föll tillbaka i missbruket.

Det måste vara en helt ofattbar smärta som drabbar mammorna till dessa unga kvinnor. Att se sitt barn gå mot sin undergång, att hoppas på att de verkligen ska lägga av när de säger att de vill lägga av, fast det kanske är för tionde gången de säger något sådant. Det går knappt att föreställa sig att ha en dotter som prostituerar sig för att få 20 pund till en sil.

Filmen är inspelad delvis som om det var en dokumentär med duktiga brittiska skådespelare. Brittiska film- och tv-producenter måste vara bland de skickligaste på att besätta rollerna med skådespelare som ser ut som vanliga människor. Speciellt mammorna känns mycket äkta.

Det är hemskt att se hur handfallet samhället står inför drogproblem. Att det inte finns tillräcklig hjälp utan att missbrukarna skickas hem med en lapp med tid för nästa möte – och de förväntas klara av att passa den tiden och hålla sig från drogerna utan mer hjälp än så.

Five Daughters är hyllad i Storbritannien och har fått flera priser. Dess styrka är att den känns väldigt genuin, äkta, som tittare kommer jag nära fem unga kvinnor och deras olika bakgrund. Samtidigt är den dokumentära tekniken också tv-seriens lilla svaghet, den blir aldrig spännande utan den är mer rapporterande.

Läs även andra bloggares åsikter om film, dvd-release, droger, missbruk, prostitution

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Droger, dvd-release, Missbruk, prostitution, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in