Titel: Elena
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 4 maj
Den ryska regissören Andrej Zvjaintsev långfilmsdebuterade med ”Åtekomsten” 2003, som snabbt nådde internationell framgång och belönade honom med Guldlejonet i Venedig. Med sin tredje långfilm ”Elena” tog han förra året hem jurypriset i Cannes och överraskade med att sätta ett äldre par i fokus. Här utforskas förhållandet mellan förälder och barn och som en fluga på väggen får vi långsamt följa med in mellan väggarna i överklassens ståtliga våning i Moskva.
Elena och Vladimir kommer från olika bakgrunder. Hon är uppväxt under enkla förhållanden och han är förmögen. Båda två har fullvuxna barn från tidigare förhållanden vars levnadssätt blir ämne för konflikt. Vladimir har en fördömande syn på Elenas arbetslösa son, som ständigt ber om nya pengar från sin alldeles för förstående och omhändertagande mor, men Vladimir har själv en problematisk dotter som relationen är kylig till. När han en dag får en hjärtattack bestämmer han sig plötsligt för att skriva om sitt testamente och överväga arvstagarna.
Karaktärerna i filmen aktar sig för varandras utrymmen och det finns ett avstånd mellan dessa, de rör sig som i små banor runt varandra och utbyter sällan ord i onödan. Elenas dagliga rutin går ut på att agera vårdpersonal åt maken, som använder pengar som maktmedel för att styra människorna i sin omgivning, och pengarnas betydande vikt tär på äktenskapet. Det smakfullt inredda och lyxiga hemmet står i kontrast till det nedklottrade bostadsområdet, där sonen är bosatt, och under filmens gång smyger sig moralfrågor in i handlingen. Elena tvingas nu välja mellan rollen som mor och hustru.
Mästerkompositören Philip Glass har tonsatt detta lågmälda klassdrama. Dialogen är sparsam och istället låter man bilderna tala mer för sig själva. Andrej Zvjagintsev är en av samtidens mest lovande regissörer som gång på gång sätter intressanta teman i fokus. Sedan framgången med ”Återkomsten” har han trots sin korta karriär som regissör, levererat jämna, stilsäkra och balanserade filmer, och fått ett kvalitetsrykte om sig.
”Elena” är ett välspelat 109 minuters verk som precis som i tidigare filmer garanterar ett vackert foto och kameraarbete. Tråkigt nog är det nog inte en film som kommer fylla biosalongerna fulla och locka en bred publik. Men den är minst sagt sevärd och en fröjd för filmkonstens beundrare.
Text: Victoria Machmudov
Läs även andra bloggares åsikter om Andrej Zvjaintsev, film, filmrecension
En stilla undran. Varför envisas filmkritiker med påpekanden som att “jag gillar verkligen den här filmen, men den är förmodligen för smal för den vanlige biobesökaren” eller som ovanstående “Tråkigt nog är det nog inte en film som kommer fylla biosalongerna fulla och locka en bred publik”. Vad har den eventuella publiksiffran med filmens kvalitet att göra? Var ligger det viktiga i den informationen? Är det inte distributörens huvudvärk hur många som kommer?
När man recenserar böcker, konst eller musik så håller de flesta sig till att bedöma det som ska recenseras. Hur många som läser, tittar eller ska lyssna på verket tas sällan upp. Men när det gäller film verkar storleken på publiken helt plötsligt vara viktig. Varför? Jag förstår inte. Man får ju bara film att verka svårare än vad den är. Och det är väl knappast meningen? Förklara gärna …