• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Dvd-recension: Facklorna – en skicklig skildring av femtiotalets Sverige

1 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Facklorna
Betyg 4
Regi Åke Sandgren
TV-serie som släpps på dvd 13 juni 2012

Facklorna utspelas i en liten svensk stad under femtiotalet. För oss som är födda under det decenniet är det många minnen som sätter igång när vi ser kläder, miljöer och hur samhället fungerade då.

Handlingen kretsar kring 17-årige Kråkan som lever ensam med sin mamma. På den tiden något ganska ovanligt. Hans mamma arbetar för att försörja dem, ovanligt då de flesta kvinnor fortfarande var gifta hemmafruar. Mamman spelas av den nu tyvärr avlidna duktiga svenska skådespelerskan Viveka Seldahl. Kråkans mamma är fast besluten att sonen ska ta studenten och därför går han på stadens läroverk, en plats med gammaldags disciplin. Dessutom har mamman bestämt att Kråkan ska bli världsberömd pianist. Hon har satsat på pianolektioner åt sonen, som å andra sidan inte alls vill hålla på med piano.

Kråkan smiter hellre iväg till den söta frälsningssoldaten Britt-Marie som har skivor med Elvis Presley. När mamman kommer hem och upptäcker att Kråkan lyssnar på en skiva med Elvis slår hon sönder skivan, trots att den inte är Kråkans utan han har lånat den.

Saker och ting kompliceras av att Kråkan inte mår så bra i läroverket, han känner att han sticker ut eftersom han är fattig och inte har någon pappa. Hans mamma har hela hans uppväxt vägrat berätta vem som är hans pappa.

Det är kul att flyttas tillbaka till den femtiotalet och se konflikterna mellan de konservativa idealen och ungdomens revolt med rockmusiken som kom då. Likaså ser vi hur frälsningsarmén lockar en del ungdomar medan socialdemokratin fått regeringsmakten. Att socialdemokratin växer retar en del. Det finns män med makt i den lilla staden som stod på Tysklands sida under andra världskriget och som inte alls uppskattar de nya strömningarna i samhället.

Den lilla stadens lugna lunk bryts av flera hemska mord, där mördaren huggit ned människor på ett vidrigt sätt.

Kråkan upptäcker att flera av stadens betydande män, som rektorn, överbibliotekarien och postmästaren, alla har en liten kavajnål som föreställer en fackla. Alla de män som har en sådan fackla är samtidigt väldigt strikta och sadistiska. Har dessa män en hemlig sammanslutning och har den något med morden att göra?

Filmen är en tv-serie i tre delar som producerades 1991 och i rollistan är fylld av stora svenska skådespelare som Sven Wollter, Loa Falkman, Anna Björk, Björn Granath, Laila Westersund, Tomas Bolme, Tomas Norström, Lars Green, Mats Bergman, Sven Lindberg, Krister Henriksson och Jonas Karlsson.

Ja Jonas Karlsson var väldigt ung då och spelar en retsam skolkamrat på läroverket.

Tiden är snyggt fångad i både bilder och detaljer som de fula underkläderna – och skådespelarna är duktiga. Visst kan en del i filmen vara förutsägbart, men det är inte själva handlingen som är filmens största kvalitet utan skildringen av tiden. Blir det regniga veckor i sommar är tv-serien väl värd att se.

Om inte annat för att det är väldigt kul att se denna långa rad av svensk skådespelarelit, alla drygt tjugo år yngre än idag.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, Jonas Karlsson, femtiotalet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: femtiotalet, Filmrecension, Jonas Karlsson, Scen

Peace & Love-filmfestival: Klip

30 juni, 2012 by Redaktionen

Titel: Klip
Betyg: 4
Regi: Maja Miloš

Klip är en film av den serbiska regissören Maja Miloš som sätter dig mitt i verkligheten i ett efterkrigs-Serbien. Mitt i en ung flickas kamp med sig själv och världen hon lever i. Mitt i en avsugning inne på en toalett.

Klip visar en explicit verklighets skildring för publiken utan tillbakahållning eller censur. Den är centrerad runt Jasna, en ung tånårstjej som lever i ett hem där hennes far kämpar med en dödlig sjukdom. Skolan tar hon, så som hennes klasskamrater, utan allvar och för att tränga bort verklighetens ansvar dränker hon sitt liv i sex, alchohol och fester.

Vi får följa henne hemma där hon är otrevlig och ilsken mot en rar familj. Där hon är oförmögen att ens tala med sin döende far. Där hon säger att hon måste studera, men går in på rumet enbart för att förbereda sig för nästa fest.
Stämningen vänder på ett öre och vi befinner oss mitt inne i en serbisk ungdomsfest där våld och sex präglar luften.
Sedan, innan någon i publiken hunnit förbereda sig, slängs vi in på en toalett, en mans kön fullt synligt på duken framför oss, mitt i akten av att bli avsuget av unga Jasna. Det är rått, groteskt och påträngande. Du känner dig direkt närvarande och publikens kännslor speglar genast Jasnas, ingen av oss vill vara där, men vi är tvungna.

Största delen av filmen rullar på så här som en karusell. Men det är också därför som de små subtila förändringarna som sker i Jasna under filmens senare del blir så märkbara och personliga för publiken.
Filmen är ett prakt exempel på hur man kan balansera det lilla och finkännsliga med det extrema så att helheten känns verklig och levande. För det är de filmen lever på; att framstå som så otroligt verklig. Den använder sig till och med av video material inspelat direkt av Jasnas mobilkamera, vilket ytterligare förstärker verklighetskopplingen.

I slutändan så måste man dock uppleva filmen själv för att kunna få någon vettig uppfattning om vad Klip faktist är.
Jag skulle kunna skrämma bort var enda människa som inte bara är ute efter perverna kickar från att någonsin vilja se den här filmen. Eller måla in den i rosor för hur genial den ändå är. Men det finns bara bodiga, nakna rosor i den här filmen. Du måste förbereda dig på att bli ett med Jasna i hennes kamp genom rosen snåret, och du kommer komma ut lika blodig som henne men också med samma kännslor. Har du mage för att göra det så finns här en film som bortom blodet och sexet, faktist, är otroligt vacker.

Text: Joakim Olofsson

Läs även andra bloggares åsikter om Maja Miloš, film, filmrecension, Peace & Love-filmfestival, filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Maja Miloš, Peace & Love-filmfestival, Scen

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar

29 juni, 2012 by Rosemari Södergren

En katt i Paris
Betyg 4
Bipremiär i december 2012 och släpps på dvd 20 juni 2012

En katt i Paris är en bedårande fransk animerad film för alla åldrar. Handlingen kretsar kring katten Dino och hans matte, flickan Zoe. Dino lever dubbelliv. På dagen är han en snäll huskatt men på natten har han hittat en tjuv som han följer med på inbrott. De smyger över hustaken, tjuven och katten.

Zoe lever med sin mamma och har en kvinna som tar hand om henne när mamman jobbar. Mamman är polis och jobbar mycket. Zoes pappa, som också var polis, dödades av en gangster. Zoes mamma är fixerad vid att fånga den gangstern.

Zoe pratar inte. Vi vet inte säkert, men anar att det har att göra med att hennes pappa har dött.

Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Musiken är förstås också av hög kvalitet: franska toner blandade med mer bombastisk filmmusik.

Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol ligger bakom filmen: Felicioli står för tecknandet och Gagnolför själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.

En katt i Paris har nu nått dvd-butikerna och om du inte har sett den lär du få en högtidsstund tillsammans med denna vackra animerade franska saga.

Fler recensioner av En katt i Paris: Dagens Nyheter och Expressen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Animerad, fransk film, katt, Oscarsnominerad, Paris, Scen

The Amazing Spider-Man – En häpnadsväckande upplevelse

29 juni, 2012 by Redaktionen

The Amazing Spider-Man
Betyg: 4
Regi: Marc Webb
Biopremiär: 3 juli 2012

Jag tenderar att rynka skeptiskt på näsan åt storfilmer. Inte heller är jag någon Marvel-fantast. 3D-bio ska vi inte ens tala om, jag har aldrig riktigt förstått poängen. Men det är något med The Amazing Spider-Man. Jag orkar inte vara pretentiös, vuxen och ifrågasättande inför den. Jag vill inte fnysa åt några klichéer eller sucka irriterat åt töntig dialog. När jag ser filmen kan jag inte göra annat än att krypa upp i fåtöljen, bita naglarna och häpna. Jag blir sådär härligt överväldigad. Ljudeffekterna bullrar i mig, 3D-glasögonen skakar på näsroten och det är nästan så att jag flämtar till. Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle flämta i en biosalong. Spider-Man är cool. Väldigt cool.

Senast vi såg Spider-Man spelades han av Tobey Maguire, då i regi av Sam Raimi i filmen Spider-Man 3. Tanken var att fortsättningen, Spider-Man 4, skulle komma 2011, men komplikationer uppstod. Den 3e juli går nu istället The Amazing Spider-Man upp på biograferna, och tar om allting från början. Vi kan helt enkelt låtsas som att de tre tidigare filmerna aldrig har funnits. Regissör för denna nystart är förvånansvärt nog Marc Webb, som tidigare givit oss den underbart indiedeppmysiga 500 Days of Summer. Som Peter Parker/Spider-Man ser vi Andrew Garfield, en verkligt duktig skådespelare som utvecklar karaktären från aningen platt och tom till mer sammansatt och med faktiska känslor.

I The Amazing Spider-Man är Peter Parker en skateboardande vetenskapsnörd som bor hos sin farbror och faster efter att ha blivit övergiven av sina föräldrar som liten pojke. Han grubblar mycket över var han kommer ifrån och vem han egentligen är. När han en dag hittar sin fars gamla portfölj, med mystiska papper i, börjar han söka efter svaren. Han kommer i kontakt med sin fars gamla kollega Dr. Curt Connor (Rhys Ifans) som forskar kring artöverskridande genteknik i ett av Oscorps laboratorium. Där blir han, som bekant, biten av en alldeles särskild spindel. När den tafatte Peter Parker plötsligt får superkrafter drabbas han av århundradets hybris och börjar skutta runt över hela staden och slå ner skurkar. Det hettar även till på riktigt mellan honom och hans hemliga förälskelse Gwen Stacy (Emma Stone). När Parker ställs inför Connors genmanipulerade alter ego, The Lizzard, blir det dock en utmaning på allvar. Nu måste Spider-Man verkligen bli en superhjälte.

Skillnaden från de tre tidigare filmerna är stor. Webber har tillfört en mörkare ton som gör The Amazing Spider-Man svårare att värja sig mot. Allvaret tynger. Samtidigt finns det hela tiden ett skämtsamt spel med kontrasten mellan Spider-Mans ridderlighet och Parkers sarkastiska tonårsfasoner. Han ligger nonchalant och spelar mobilspel samtidigt som han inväntar den monstruösa The Lizzard.
Det är definitivt Andrew Garfield som briljerar, jag faller pladask för hans Spider-Man. Han är på något sätt mycket lättare att ta till sig än den tolkning som Tobey Maguire bjöd på. Dock imponerar även övriga skådespelarinsatser. Det här är dessutom första gången som jag faktiskt tycker att 3D tillför något till en film. Effekterna är oerhört snygga. Spider-Man kastar sig mellan hustak och lyftkranar och det ilar i hela mig av svindel. Det där röriga intrycket som jag har fått av tidigare 3D-filmer finns inte här.
Det är en skön känsla att gå på bio och känna sig liten. Att fascineras över teknikens under och filmmediets möjligheter. The Amazing Spider-Man följer med mig ut i dagsljuset som ett dovt muller. Jag är nöjd.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om The Amazing Spider-Man, film, filmrecension, spindelmannen

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, spindelmannen, The Amazing Spider-Man

Woody Allen: A documentary – retrospektiv över en filmmästare

23 juni, 2012 by Redaktionen

Woody Allen: A documentary
Betyg: 3
Biopremiär: 29 juni 2012

Woody Allen har genom åren fått ett rykte om sig att aldrig ställa upp på intervjuer, men 2006 överraskade han alla med sin medverkan i Stig Björkman intervjubok ”Woody om Allen – Med egna ord”. Näste man som vänt den svårflörtade Allens nej till ja är Robert B. Weide(känd för ”Simma lugnt, Larry!”) som under ett och ett halvt års tid tillåtits följa den produktiva filmskaparen i vad som skulle resultera i en ultimat filmbiografi. Efter fyra Oscars-statyetter och flerfaldiga nomineringar är Allen nu en i samlingen bland Marilyn Monroe, Charlie Chaplin och Bob Dylan som fått sitt liv avspeglat i den amerikanska dokumentärserien ”American masters”.

”Woody Allen: A documentary” som sändes i två delar på tv-kanalen PBS förra året når i sommar biodukarna i en kortare version som skildrar den blyga, Brooklynfödde Allan Konigsbergs väg till komikern, dramatikern, författaren, skådespelaren och musikern Woody Allen, som vi alla känner till idag. Den drygt två timmar långa filmen tar oss med mångsysslaren och multitalangen genom den kreativa processen från idé till färdig produkt bakom kulisserna på inspelningsplatser, i klipprummet och i hemmet.

Här möter vi arbetsnarkomanen som sedan regidebuten försett den ständigt växande publiken med i genomsnitt en film per år. I samtal berättar han om barndomen, förebilder och privatlivet, och om en karriär som kantats av både upp- och nedgångar: stora box office-succéer, ikoniska och oförgömliga mästerverk som Annie Hall och Manhattan, och totalfloppar vi önskar att vi inte såg. Robert B. Weide gör ett gott försök till att summera ett livslångt arbete genom att låta kollegorna i branschen som Scarlet Johansson, Diane Keaton, Sean Penn, John Cusack, Martin Scorsese m.fl. uttala sig om den notoriska mannen.

”Woody Allen: A documentary” påminner om regissörens storhet och det är en dokumentär som alla filmfantaster kommer uppskatta och bör se, och för resten är det ett tillfälle att bättra på kunskaperna om den legendariska regissören. Historian etsar sig inte fast i minnet och berör, och mycket ofördelaktigt utelämnas – visst, här nämns kortfattat Allens skandalösa affär med flickvännen Mia Farrows adoptivdotter Soon-Yi – men i det stora hela är det en axelryckning. Weide vågar inte tänja på gränserna, det blir långtråkigt och jag lämnas otillfredsställd med svårigheter att hålla mig för gäspningar i sista halvtimmen.
Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Woody Allen, film, filmrecension, dokumentär

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Scen, Woody Allen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in