The Amazing Spider-Man
Betyg: 4
Regi: Marc Webb
Biopremiär: 3 juli 2012
Jag tenderar att rynka skeptiskt på näsan åt storfilmer. Inte heller är jag någon Marvel-fantast. 3D-bio ska vi inte ens tala om, jag har aldrig riktigt förstått poängen. Men det är något med The Amazing Spider-Man. Jag orkar inte vara pretentiös, vuxen och ifrågasättande inför den. Jag vill inte fnysa åt några klichéer eller sucka irriterat åt töntig dialog. När jag ser filmen kan jag inte göra annat än att krypa upp i fåtöljen, bita naglarna och häpna. Jag blir sådär härligt överväldigad. Ljudeffekterna bullrar i mig, 3D-glasögonen skakar på näsroten och det är nästan så att jag flämtar till. Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle flämta i en biosalong. Spider-Man är cool. Väldigt cool.
Senast vi såg Spider-Man spelades han av Tobey Maguire, då i regi av Sam Raimi i filmen Spider-Man 3. Tanken var att fortsättningen, Spider-Man 4, skulle komma 2011, men komplikationer uppstod. Den 3e juli går nu istället The Amazing Spider-Man upp på biograferna, och tar om allting från början. Vi kan helt enkelt låtsas som att de tre tidigare filmerna aldrig har funnits. Regissör för denna nystart är förvånansvärt nog Marc Webb, som tidigare givit oss den underbart indiedeppmysiga 500 Days of Summer. Som Peter Parker/Spider-Man ser vi Andrew Garfield, en verkligt duktig skådespelare som utvecklar karaktären från aningen platt och tom till mer sammansatt och med faktiska känslor.
I The Amazing Spider-Man är Peter Parker en skateboardande vetenskapsnörd som bor hos sin farbror och faster efter att ha blivit övergiven av sina föräldrar som liten pojke. Han grubblar mycket över var han kommer ifrån och vem han egentligen är. När han en dag hittar sin fars gamla portfölj, med mystiska papper i, börjar han söka efter svaren. Han kommer i kontakt med sin fars gamla kollega Dr. Curt Connor (Rhys Ifans) som forskar kring artöverskridande genteknik i ett av Oscorps laboratorium. Där blir han, som bekant, biten av en alldeles särskild spindel. När den tafatte Peter Parker plötsligt får superkrafter drabbas han av århundradets hybris och börjar skutta runt över hela staden och slå ner skurkar. Det hettar även till på riktigt mellan honom och hans hemliga förälskelse Gwen Stacy (Emma Stone). När Parker ställs inför Connors genmanipulerade alter ego, The Lizzard, blir det dock en utmaning på allvar. Nu måste Spider-Man verkligen bli en superhjälte.
Skillnaden från de tre tidigare filmerna är stor. Webber har tillfört en mörkare ton som gör The Amazing Spider-Man svårare att värja sig mot. Allvaret tynger. Samtidigt finns det hela tiden ett skämtsamt spel med kontrasten mellan Spider-Mans ridderlighet och Parkers sarkastiska tonårsfasoner. Han ligger nonchalant och spelar mobilspel samtidigt som han inväntar den monstruösa The Lizzard.
Det är definitivt Andrew Garfield som briljerar, jag faller pladask för hans Spider-Man. Han är på något sätt mycket lättare att ta till sig än den tolkning som Tobey Maguire bjöd på. Dock imponerar även övriga skådespelarinsatser. Det här är dessutom första gången som jag faktiskt tycker att 3D tillför något till en film. Effekterna är oerhört snygga. Spider-Man kastar sig mellan hustak och lyftkranar och det ilar i hela mig av svindel. Det där röriga intrycket som jag har fått av tidigare 3D-filmer finns inte här.
Det är en skön känsla att gå på bio och känna sig liten. Att fascineras över teknikens under och filmmediets möjligheter. The Amazing Spider-Man följer med mig ut i dagsljuset som ett dovt muller. Jag är nöjd.
Text: Josefina Linde
Läs även andra bloggares åsikter om The Amazing Spider-Man, film, filmrecension, spindelmannen