Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Smashing Pumpkins – Oceania

by

Artist: Smashing Pumpkins
Album: Oceania
Betyg 3
Release 20 juni 2012

Oceania är Smashing Pumpkins första album sedan ”Zeitgeist” 2007. Det är bandets nionde album och ingår i det 44 låtar långa projektet ”Teargarden by kaleidyscope”. Eller bandet förresten, det är bara Billy Corgan kvar av ursprungsmedlemmarna.

Musiken är inte omedelbart tillgänglig. Den kräver tid och en viss ansträngning för att komma till sin rätt. Ger man den det upptäcker man att det finns både en och två pärlor här (tex The Celestials och The Chimera). Trots detta är det osäkert om ett okänt band ens fått skivkontrakt i dag med det här materialet.

Det är en genomtänkt och genomarbetad platta. På gott och ont. Det onda är att den lider allvarlig brist på spontanitet och humor. Det goda att det känns att Corgan verkligen ge sin publik något speciellt. Och att omslaget är snyggt.

Mest av allt låter det som om Corgan fastnat mitt i steget. Det finns ingen väg tillbaka till storverket Siamese Dream (från -93), och heller ingen fungerande väg framåt.

Text: Patrik Stigsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ramona – perfekt sommardeckare för regniga dagar

by

Titel Ramona
Betyg: 4
Slöpps på dvd 13 juni 2012

Ramona är en Emmy-nominerad tv-serie i två delar, en spionthriller av Peter Englund och Harald Hamrell, om Sverige under kalla kriget som nu slöpps på dvd.

Handlingen utspelar sig 1952 i en miljö med svenska hemliga spioner. Filmskaparna har gjort ett bra jobb med att få fram tidsmiljö med bilar från femtiotalet, klädstil med hatt på herrarna och sättet att tilltala varandra med ”herr” och ”fröken”.

Björn Bengtsson visar att han är en skicklig skådespelare i rollen som den unga akademikern Kernell som arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Kenrells uppgift är att försöka avkryptera ryska radiomeddelanden. Han lyckas knäcka en hemlig kod och flyttas då till en hemlig avdelning som skickar svenska spioner österut. Baltiska män och kvinnor tränas och utbildas av den svenska militära underrättelsetjänsten och sänds tillbaka till sitt forna hemland för att spionera på det sovjetockuperade Baltikum. Fler än 40 personer skickades över, ingen återvände.

En efter en försvinner dessa svenska spioner och det blir alltmer uppenbart att det finns en läcka inom den egna organisationen. Läckan får täcknamnet Ramona och Kernell tas in för att hitta vem som är läckan, innan sveket hinner få ännu mer förödande konsekvenser.

Situationen kompliceras genom att Kernells fästmö är journalist på Stockholmstidningen. Hon anar ugglor i mossen och förstår att spionavdelningen inom den svenska underrättelsetjänsten utför uppdrag utan att det är godkänt av riksdagen. Ja spionavdelningen bryter mot svensk neutralitet och alliansfrihet, menar hon och övertalar sin redaktionschef att få undersöka vad som sker i det fördolda.

Spioner är ofta ganska töntigt skildrade i filmer där de har hemliga brevlådor för sina meddelanden gömda på kyrkogårdar. Så är det inledningsvis i denna spionhistoria också men den växer. På dvd:n är den indelad i två avsnitt. I det första är behållningen den snyggt genomförda tidsskildringen och Björn Bengtsson som spelar den unge, ganska blåögde unge akademikern. I andra avsnittet tätnar spänningen.

Flera duktiga svenska skådespelare står med i rollistan, som Sten Ljunggren, Magnus Roosmann, Morgan Alling och Christer Fant.

Det finns vissa luckor i logiken i berättelsen, men det stör inte. Om sommaren fortsätter vara så regnig som när detta skrivs är filmen absolut ett säkert kort för den som vill passa på att se film under sommarledigheten.

Den unge kryptören Kernell arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Efter att ha knäckt en hemlig kod dras han in i en spionhärva som sträcker sig över Östersjön. Det visar sig att det finns en läcka med täcknamnet Ramona inom den egna organisationen och nu gäller det att stoppa den innan sveket hinner få förödande konsekvenser. Både Kernells eget mod och tron på uppdraget hinner dock ställas på hårda prov.

I rollerna: Björn Bengtsson, Annika Hallin, Magnus Roosmann, Sten Ljunggren, Johan Wahlström, Morgan Alling, Isabell Sollman och Svante Marten. Regi: Harald Hamrell. Bygger på en historia av historikern Peter Englund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Rush: Clockwork Angels – Nytt album ute nu

by

Artist: Rush
Titel: Clockwork Angels
Betyg: 4

Jag är inte opartisk. Rush är världens bästa band och det menar jag ur ett fullständigt objektivt perspektiv, baserat på evidens och empiri. Bandet har funnits i 44 år och de har gett ut skivor i 38 år. 1974, när deras första skiva kom, var det bluesbaserad hårdrock som var som allra störst av musikstilar. Det var också där Rush började sin musikaliska bana. Influenser av progressiv, symfonisk och konceptformulerad musik med smarta texter, förde sedan Rush vidare på en musikalisk resa som inte tagit slut än. 19 studioalbum senare ligger de fortfarande i yttersta framkant vad gäller modernt sound, utveckling och begåvning.

Förväntningar på nya album från det här bandet, är alltid skyhöga hos mig. När jag då knockas, som jag gör av den här skivan, blir jag djupt lycklig.

Efter några år på 90-talet då skivorna, hur fantastiska de än var, inte riktigt motsvarade mina förväntningar slog bandet till med en råsop med skivan Vapor Trails 2002. Tio år senare sopar de till igen. Högre kvalitet med ett sammanhållet koncept över hela skivan, och alltihop är extremt välproducerat. Geddy Lee har hittat exakt rätt röstläge för sin röst. Han försöker inte sjunga som han gjorde förr utan han har sänkt röstläget något för att få sången att fungera optimalt. Jag tycker han låter bättre än någonsin. Han åldras med värdighet, till skillnad från många inom hårdrockgenren.

Alex Lifeson är en av de absolut bästa gitarristerna i branschen och att Neil Peart är världens bäste batterist vet ju alla (helt objektivt förstås). Tillsammans med Geddy Lees basspel som är framlyft längre fram i ljudbilden jämfört med tidigare skivor på 00-talet, skapar bandet ett sound som borde bli stilbildande för ytterligare en generation unga musiker. Återigen kommer alltså ett album från Rush, där musiken ligger i absoluta framkant och känns modern och nutida. De spänner över olika genrer och som ett hårt progressivt rockband med tunga riff, sköna basgångar och spännande vändningar i låtarna, är de oöverträffade.

I höst drar Rush ut på turné och jag skulle inte bli förvånad om en stor del av deras 2½ timme långa show kommer utgöras av den här skivans 1 timme och 5 minuter. Den 8 juni nästa år når turnén Sverige och Sweden Rock Festival. Som avslutande huvudakt på festivalen spelar de på stora festivalscenen. Jag har sett bandet tre gånger sedan 2004 och jag har en uppmaning till alla: Se till att vara där.

Skivan får 4 plus, av 5 möjliga, men jag är där och sniffar på femman hela tiden. Det som gör att jag till slut väljer att ge en 4, beror på att bandet trots allt har gjort skivor som varit lite bättre.

Här kan du läsa massor om albumet förresten.

Bästa låtar: The Anarchist, Clockwork Angels & The Garden.
Sämsta låt: Finns ingen dålig låt.

 

Tom Petty and The Heartbreakers på Globen, bilder, recension och filmklipp

by

Tom Petty and The Heartbreakers
Globen, Stockholm
14 juni 2012
Betyg 4

Det var fullt ös direkt när Tom Petty kom ut på Globenscenen tillsammans med The Heartbreakers och de rockade på med ”Listen to Her Heart” and ”You Wreck Me”. Globen såg ut att vara slutsåld.

Tom Petty iklädd en blå kostym under de första låtarna pratade inte så mycket, tackade mest väldigt artigt för applåderna och lovade att han och bandet hade en lång rad låtar att spela under kvällen och fick direkt med sig publiken när han som tredje låt spelade en av sina stora hits: ”I Won’t Back Down”.

Tom Pettys musik är inte särskilt komplicerad, antingen spelar han fartfyllda låtar med mycket ös med gitarrerna eller countryrockballader med smäktande gitarrer. Och hans publik älskar honom. Live påminner hans sång både om Bob Dylan och Bruce Springsteen, det blir mer påtagligt än på skiva.

Han har rykte om sig att vara en bra liveartist, vilket han visade i Globen. Han och bandet utstrålade lång väg att de trivdes på scenen – han bjöd på sig och placerade sig på olika delar av scenen. Hans röst höll bra även om han inte är någon stor sångare. Publiken på golvet där sittplatser placerats på ståplatserna stod upp allihop under hela konserten och också på läktaren reste sig många och sjöng med eller vajade med i takten.

Spellistan bestod till största delen på låtar som publiken kände till, han spelade bara några låtar från det senaste albumet ”Mojo” – varav han spelade den ”Good Enough” som väl passar bäst på en arenakonsert. Istället bjöd han publiken på exakt det den ville ha, tror jag. Självklart fick vi höra ”Free Fallin'” och då var det nog inte många som inte sjöng med. Tom Petty behöver inte någon enda gång be publiken sjunga med, det kommer alldeles automatiskt.

Han bjöd på en låt från tiden Traveling Wilburys, den underbara med ”Handle with Care” och en Fleetwood Mac cover: ”Oh Well”.

Stående ovationer fick Tom Petty och bandet efteråt och jag tror många gärna hade fått ännu fler extranummer än det två ”Mary Jane’s Last Dance” och ”American Girl”. Tom Petty and The Heartbreakers bjöd på det som hans fans hade hoppats på och med fart, spelglädje och bra variation på låtar.

Foto: Lena Dahlström

Här finns fler bilder och filmklipp från konserten.
More photos from the Concert: here.

Låtarna de spelade:
Listen to Her Heart
You Wreck Me
I Won’t Back Down
Here Comes My Girl
Handle with Care (Traveling Wilburys cover)
Good Enough
Oh Well (Fleetwood Mac cover)
Something Big
Don’t Come Around Here No More
Free Fallin’
It’s Good To Be King
Something Good Coming
Learning to Fly
Yer So Bad
I Should Have Known It
Refugee
Runnin’ Down a Dream

Extranumren:
Mary Jane’s Last Dance
American Girl

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lynyrd Skynyrd på Sweden Rock, från spelningen på stora Festivalscenen

by

Lynyrd Skynyrd
Sweden Rock, Festivalscenen
Betyg 3
9 juni 2012

Sjumannabandet Lynyrd Skynyrd är ute på världsturné och i höst släpper bandet ett nytt album och spelade på största scenen på Sweden Rock som nästsista bandet. En ära som bara föräras de stora banden. Bandet är oerhört rutinerat även om det bara är Gary Rossington som är kvar från allra första originaluppsättningen.
Frågan är om inte scenen var lite för stor för bandet, de bjöd på ett stabilt hantverk – men riktigt tände det bara till på de lugna ballader som är deras största hits. Självklart var Free Bird sista numret och jo, då var det många som sjöng med. Förstås.

Annars var väl den mest känslofyllda stunden när de spelade en hyllning till änglarna, bandets avlidna medlemmar. Gary Rossington är bandets enda medlem som är med från första originaluppsättnigen.

Ronnie Van Zant, sångaren som startade bandet, och Steve Gaines avled i en flygolycka i McComb, Mississippi 1977. Ronnie Van Zant, Steve Gaines, Steves syster Cassie Gaines och bandets manager Dean Kilpatrick omkom. De överlevande medlemmarna beslutade att lägga ned bandet.

Lynyrd Skynyrd återförenades 1987 med Ronnie Van Zants yngste bror Johnny Van Zant som sångare.

2006 valdes bandet in i Rock and Roll Hall of Fame. De bandmedlemmar som inkluderades i intagningen var Ronnie Van Zant, Rickey Medlocke, Gary Rossington, Allen Collins, Ed King, Steve Gaines, Leon Wilkeson, Billy Powell, Bob Burns och Artimus Pyle.

Gitarrisen Rickey Medlocke mötte pressen några timmar före spelningen och han berättade att bandet släpper ett nytt album i höst. Ett album som han beskriver som en återgång till Old School Rock, med både blues och soul, men också några tyngre låtar. Det var också ungefär vad bandet bjöd på under spelningen på Sweden Rock. De började med ett set låtar som hade en del soul i sig. Därefter lite mer blues och sedan kom flera av deras stora hits, där publiken sjöng med i bland annat ”Simple Man”, ”Sweet Home Alabama” och ”Gimme Back My Bullets”.

Bandet har mycket scenvana och använder sig av hela scenytan, de har coola kläder med stil från det amerikanska inbörderskriget och bär runt sydstaternas flagga. Lyndyrd Skynyrd bjöd på en gitarrbaserad folkrock, tre skickliga gitarrister med snygga gitarrer: Fender Stratocaster, Gibson Les Paul och Gibson Explorer. De är också väl medvetna om att fansen kommer för att höra deras stora hits, vilket de bjöd på. Men ändå var det lite slätstruket, lite för genomtänkt och lite för stelt för något högre betyg.

Eftersom det nya albumet är på gång kommer bandet att göra en stor världsturné och kommer troligen tillbaka relativt snart till Sverige. Då får de chansen att övertyga oss på nytt. För jag tror ändå att bandet har kapacitet att tända till mer.

På presskonferensen fick Rickey Medlocke frågor om flaggan och om varför de hyllar sydstaterna.
– Det har inget med politik att göra. Absolut inte. Vi vill inte göra skillnad på människor. Jag är själv av indiansk börd, så jag vore väl dum om jag vore rasist, sade han:
– Vi i bandet gillar traditionen, kulturen och maten i södra USA.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,