• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Perfume Genius på Pustervik: hoppas han mognar och vågar mer nästa gång

5 juli, 2012 by Redaktionen

Artist: Perfume Genius
Pustervik, 4 juli 2012
Betyg: 3

Dagen innan Perfume Genius’ konsert på Pustervik annonserades det på eventets sida att spelningen var flyttad ifrån Matsalen till Klubben pga stor intresse – ett gott tecken, men risk för att stora salen kommer vara halvtom? Icke! Redan långt innan konserten började gällde det att hitta en bra plats i folkmängderna. Skoj, tänkte jag och hittade ett litet hörn på ett ståbord att ha anteckningsblocket på.

Perfume Genius kom upp som trio och började konserten med en rad låtar från den senaste skivan ”Put Your Back N 2 It”, spelade låt efter låt, och publiken var pepp precis som senast. Mike Hadreas verkade ömsom blyg, ömsom berörd och ibland nästan besvärad av att vi alla stod och lyssnade, för att sedan plötsligt bryta ut i (befriande) skratt, som när han råkade ta fel ton i början av “Hood”. Trummisen syntes knappt till, men gjorde ett utmärkt jobb. Själv roades jag mest av keyboardaren, som hade en småprickig skjorta och Charlie Sheens ansikte till. Dessa tre tillsammans bildade en statisk, samstämd enhet på scenen.

Även om jag fick lite ont i fötterna (enligt min mening borde så lugna konsert med fördel vara “seated shows”) var konserten ett suveränt framförande som fick en att glömma bort sommarkvällen utanför en stund. Och rörande, låtarna blev avskalade med bara gitarr och sång, eller förstärkta med extra trummor och brus, för att då verkligen nå ut i hela salen; “Dark Parts” exempelvis var lysande live. Och publiken stod knäpptyst och lyssnade noga. Men det lilla extra saknades. Hadreas’ mellansnack, när han väl sade något, gick knappt att förstå, och han såg ut att helst ha skippat extranumren. Även om spelningen var fin så fick musiken ingen extra dimension genom konserten (bästa betyget i min mening) – jag kommer inte gå hem och höra låtarna med nya öron. Synd! Men det blev en trevlig kväll på Pustervik, och jag hoppas att Perfume Genius mognar och vågar mer till nästa gång.

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om Perfume Genius, Pustervik, musik, Göteborg, konserter, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, Konserter, Musik, Perfume Genius, Pustervik, Recension

Peace & Love: Kent sparade varken på kraft eller uppfinningsrikedom

30 juni, 2012 by Redaktionen

Kent, Utopia
Peace & Love 29 juni 2012
Betyg: 5

Efter den något oinspirerade vårturnén, där ett av stoppen var på Cirkus i Stockholm, hade det varit enkelt att avfärda Sveriges största rockband Kent som ett gäng trötta gubbar som inte längre orkar kämpa för bilden som ett av landets bästa live-band, utan endast tagit den enkla vägen med en lista hits för att pleasa massorna. Men ingenting hade kunnat vara mera fel! För när bandet återigen ställer sig på Peace & Love-festivalens största scen är det visserligen återigen bakom ett skynke (precis som 2008 och 2010) fast den här gången med två delar. Efter att ha spelat en gammal Havsänglar-demo, (från perioden innan Kent var Kent, och deras nuvarande manager Martin Roos fortfarande spelade i bandet) kallad Ögon, fälldes en mindre bit av skynket ned och bandet som positionerat sig i ett mindre garage-liknande rum uppenbarar sig. En omgjord live-version av Klåparen från Du & jag döden spelas. Detta påvisar inte bara en enorm innovation, utan också att att de långt ifrån tröttnat på att ge sin publik helt nya och unika upplevelser. Och till skillnad från i våras levererades ett helt ok ljud, som gav en bullrande känsla i kroppen utan att basen förstörde låtarna som framfördes.

Låtmässigt bjöds det på en unik variation, speciellt med fokus på nya albumet Jag är inte rädd för mörkret men även deras sista album på Sony Music En plats i solen och deras framröstade favoritalbum hos fansen Du & jag döden, men även lite kvarliggande hits från vårturnén som Kärleken väntar, Ingenting och Musik Non Stop som ändå bjöd på en bredd som kunde tilltala såväl den stora massan som mer inbitna fans med kanske lite mer koncentrerad smak. Detta manifesterades speciellt mot slutet, när den nya superkommersiella allsångssingeln 999 efterföljdes av den gamla b-sidan Slutsats som hade satts i en ny musikalisk kontext, vilket gjorde det till en extra överraskning när man väl kände igen låten men också visar att bandet verkligen lagt ned tid och energi på att ge nytt liv till gammalt material som gör sig rättvisa ännu.

Om den tråkiga likriktningen från våren var som bortblåst var det någonting helt annat som hade följt med. Ljuset. Vilket enkom var till showens fördel, speciellt som det kraftfulla motljuset kom till sin rätt eftersom bandet spelade på såväl större scen som under nattetid när sommarsolen gått och lagt sig. Även på det här området visade bandet på nytänkande, med snygga rektanglar av ljusbomber. En unik variation på ljusshowen och färgskalorna som användes för att förstärka låtmaterialet gav extra pondus till föreställningen. Utöver det kändes det fräscht när Sami vandrade ut längs scenkanten ut mot en utav skärmarna som projicerar bilder av vad som händer på scenen för dem som inte ser lika bra som dem längre fram. Martin och sångaren Jocke Berg gick ut på scendäcket för att fortsätta sjunga och spela bas, samtidigt som de insöp energin från publiken och betalade tillbaka med ännu starkare kraft i framförandet direkt efteråt. Det sparades varken på kraft eller uppfinningsrikedom. Tvärtom kändes varje steg, ackord och låt som en perfekt tillsågad pusselbit som sammanfogats på precis rätt plats för att bilda den där ännu perfekta helhetsbilden. Så när Joakim började tala om den icke-befintliga svenska sommaren var det ändå logiskt att sången Ett år utan sommar inte spelades, utan Skisser för sommaren, eftersom framförandet verkligen bjöd på ett speciellt sommarminne att bära med sig i livet. Mer kan ingen göra …

Text och foto 2: Fredrik Gertz

Foto 1: Emma Andersson

Relaterat: Recenension i Aftonbladet och Expressen 1 och Expressen 2.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent, Peace & Love, musik, popmusik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Kent, Musik, Peace & Love, Popmusik, Recension

Skivrecension: The Tallest Man on Earth – There´s No Leaving Now

28 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Artist The Tallest Man on Earth
Titel There´s No Leaving Now
Betyg 4
Release 13 juni 2012

The Tallest Man on Earth, alias Kristian Matsson, har en egen röst som påminner om David Gray blandat med Bob Dylan. Nu i sitt tredje album har han tagit ett stort kliv framåt. Hans röst och hans underbara gitarrspel är fortfarande två pelare för musik men nu använder han också orgel och trummor. Det vinner musiken på.

För oss som inte är stora fans av Bob Dylan är det till Kristian Matssons fördel. Han låter inte alls längre som en Bob Dylan-härmare.

Musiken känns inspirerad av naturen och har drag från den mildare varianten av amerikanska folkrock, en slags naturfolkindie.

Jag blev förälskad i albumet direkt eftersom öppningsspåret ”To Just Grow Away” är så starkt. Musiken är vacker, spröd och melankolisk och den tål att lyssnas på om och om igen. Det gäller hela albumet men speciellt de spår som liksom öppningsspåret är mer fartfyllda.

Den brittiska musiktidningen Pitchfork gav albumet betyg 7.1 av 10 möjliga och skriver:
He’s putting down his roots. Recorded mostly at home over a leisurely five-month stretch, Leaving is more diffuse and relaxed than his earlier albums. It’s also his first foray into multi-tracking: He’s added woodwinds, drums, and additional fingerpicked guitars to the mix, giving his songs a fuller sound, albeit one that’s still characteristically ragged. The intimacy of tracks like ”Revelation Blues” and ”To Just Grow Away” forgo the urgency of Dylan and Woody Guthrie channeled on The Wild Hunt for a gentle, pastoral domesticity that sounds closer to Arthur Russell in acoustic mode. Though lyrically still driven by Matsson’s wandering spirit and kinship with nature, There’s No Leaving Now is an adventure close to home, the sound of someone exploring a nature trail in his own backyard.

Albumet fick betyg fyra av Göteborgsposten också.

Läs även andra bloggares åsikter om The Tallest Man on Earth, skivnytt, recension, skivrecension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivnytt, skivrecension, The Tallest Man on Earth

Bra är inte ordet: Ödmjukt auditiondrama gästar Parkteatern

27 juni, 2012 by Redaktionen

“Bra är inte ordet”,
Parkteatern Stockholm
Galärparken,
Manus: Bengt Järnblad
Regi: My Holmsten
Musik: Johanna Perera Eriksson, Jonas Gröning
Scenografii: Sven Haraldsson

Speakerrösten kallar gällt till Parkteaterns audition. De två skådespelarna Joanna Perera Eriksson och Oscar Pierrou Lindén hastar, i en metaversion av sig själva, mellan prover och castings för att tillfredsställa en jury som alltid vill ha mer, bättre eller annat. De formulerade motiven är olika; man vill göra mamma stolt, bekräftas som person eller få det stora genombrottet. Men vägen dit, som en nobody med anonymt könummer och hemliga drömmar om ett kravlöst liv i kassan på ICA, är ett hårt pris att betala. Om pjäsen har en frågeställning lyder den; Varför utsätta sig för bedömning? Varför inte bara duga som man är?

Dessa är mantran som präglar Bengt Järnblads minimusikal “Bra är inte ordet” i regi av My Holmsten. Alla våras dröm om bekräftelse à la ”mamma titta på mig” och samtidigt hatkärleken, det nästintill beroendeartade förhållandet till att bli bedömd, hinns med under de knappa 60 minuter då föreställningen spelas. Korta passager av fattig monolog/dialog och ett par tafatta försök att bjuda in publiken, leder oss fram till de musikalnummer, vilka utgör föreställningens styrka. Musikinslagen (som är komponerade av skådespelarna själva) lyckas ringa in en bredd från traditionell musikal till soul och Abbaschlager och de ömsom krävande sångnumren, utförs med bravur och ackompagneras av stundtals riktigt fina arrangemang.
Järnblads pjäs vågar sig också på lite samhällskritik i ett försök belysa juryns maktutnyttjande och de rasistiska samt homofoba fördomar som får avgöra i ett urval där ens talang inte längre spelar in. Tyvärr är dialogen med den inspelade juryrösten en aning schablonartad och i brist på finkänlighet riskerar publiken att skrivas rejält på näsan.

Musikalen bjuder dock på ett och annat hjärtligt igenkänningsskratt, framförallt då arbetsmarknadsutsikter för wannabe-kulturarbetare tas upp, där man i bästa fall erbjuds ströjobb som smurf på finlandsfärja.

Den dramatiska bågen existerar dessvärre inte och efter en obegriplig vändpunkt sitter man i slutnumret och väntar på poängen. Som inte kommer. Trots detta vill jag ge en eloge till skådespelarna som kämpar i det svårflirtade sommarvädret och sprider värme och medmänsklighet i sina roller, som dock hade mått bra av en matigare dialog och en mer direkt publikkontakt. Idén är tydlig, men tyvärr når utförandet inte ända fram. Med risk för att låta som en uttagningsjury är bra inte riktigt ordet.

Text: Karin Westlund

Medverkande: Oscar Pierrou Lindén, Joanna Perera Eriksson

Läs även andra bloggares åsikter om Parkteatern, recension, scenkonst, teater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Parkteatern, Recension, Scenkonst, Teater

Skivrecension: Smashing Pumpkins – Oceania

26 juni, 2012 by Redaktionen

Artist: Smashing Pumpkins
Album: Oceania
Betyg 3
Release 20 juni 2012

Oceania är Smashing Pumpkins första album sedan ”Zeitgeist” 2007. Det är bandets nionde album och ingår i det 44 låtar långa projektet ”Teargarden by kaleidyscope”. Eller bandet förresten, det är bara Billy Corgan kvar av ursprungsmedlemmarna.

Musiken är inte omedelbart tillgänglig. Den kräver tid och en viss ansträngning för att komma till sin rätt. Ger man den det upptäcker man att det finns både en och två pärlor här (tex The Celestials och The Chimera). Trots detta är det osäkert om ett okänt band ens fått skivkontrakt i dag med det här materialet.

Det är en genomtänkt och genomarbetad platta. På gott och ont. Det onda är att den lider allvarlig brist på spontanitet och humor. Det goda att det känns att Corgan verkligen ge sin publik något speciellt. Och att omslaget är snyggt.

Mest av allt låter det som om Corgan fastnat mitt i steget. Det finns ingen väg tillbaka till storverket Siamese Dream (från -93), och heller ingen fungerande väg framåt.

Text: Patrik Stigsson

Läs även andra bloggares åsikter om Smashing Pumpkins, musik, skivrecension, recension, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivnytt, skivrecension, Smashing Pumpkins

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in