Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

proggressiv rock

Rush: Clockwork Angels – Nytt album ute nu

by

Artist: Rush
Titel: Clockwork Angels
Betyg: 4

Jag är inte opartisk. Rush är världens bästa band och det menar jag ur ett fullständigt objektivt perspektiv, baserat på evidens och empiri. Bandet har funnits i 44 år och de har gett ut skivor i 38 år. 1974, när deras första skiva kom, var det bluesbaserad hårdrock som var som allra störst av musikstilar. Det var också där Rush började sin musikaliska bana. Influenser av progressiv, symfonisk och konceptformulerad musik med smarta texter, förde sedan Rush vidare på en musikalisk resa som inte tagit slut än. 19 studioalbum senare ligger de fortfarande i yttersta framkant vad gäller modernt sound, utveckling och begåvning.

Förväntningar på nya album från det här bandet, är alltid skyhöga hos mig. När jag då knockas, som jag gör av den här skivan, blir jag djupt lycklig.

Efter några år på 90-talet då skivorna, hur fantastiska de än var, inte riktigt motsvarade mina förväntningar slog bandet till med en råsop med skivan Vapor Trails 2002. Tio år senare sopar de till igen. Högre kvalitet med ett sammanhållet koncept över hela skivan, och alltihop är extremt välproducerat. Geddy Lee har hittat exakt rätt röstläge för sin röst. Han försöker inte sjunga som han gjorde förr utan han har sänkt röstläget något för att få sången att fungera optimalt. Jag tycker han låter bättre än någonsin. Han åldras med värdighet, till skillnad från många inom hårdrockgenren.

Alex Lifeson är en av de absolut bästa gitarristerna i branschen och att Neil Peart är världens bäste batterist vet ju alla (helt objektivt förstås). Tillsammans med Geddy Lees basspel som är framlyft längre fram i ljudbilden jämfört med tidigare skivor på 00-talet, skapar bandet ett sound som borde bli stilbildande för ytterligare en generation unga musiker. Återigen kommer alltså ett album från Rush, där musiken ligger i absoluta framkant och känns modern och nutida. De spänner över olika genrer och som ett hårt progressivt rockband med tunga riff, sköna basgångar och spännande vändningar i låtarna, är de oöverträffade.

I höst drar Rush ut på turné och jag skulle inte bli förvånad om en stor del av deras 2½ timme långa show kommer utgöras av den här skivans 1 timme och 5 minuter. Den 8 juni nästa år når turnén Sverige och Sweden Rock Festival. Som avslutande huvudakt på festivalen spelar de på stora festivalscenen. Jag har sett bandet tre gånger sedan 2004 och jag har en uppmaning till alla: Se till att vara där.

Skivan får 4 plus, av 5 möjliga, men jag är där och sniffar på femman hela tiden. Det som gör att jag till slut väljer att ge en 4, beror på att bandet trots allt har gjort skivor som varit lite bättre.

Här kan du läsa massor om albumet förresten.

Bästa låtar: The Anarchist, Clockwork Angels & The Garden.
Sämsta låt: Finns ingen dålig låt.

 

Dream Theater – A Dramatic Turn Of Events, recensionen

by


Artist: Dream Theater
Titel: A Dramatic Turn Of Events
Betyg: 4
Releasedatum: 2011-09-15

Läste att även de största banden och artisterna maximalt har ett eller högst ett par mästerverk i sig. Resten av produktionen är mediokra försök och på sin höjd godkända övningar, blandat med rena bottennapp.

Undantaget skulle vara David Bowie som förvandlar allt han rör vid till guld.

Ändå är det mästerverk vi vill ha. Och det är mästerverk banden vill skapa. Ingen nöjer sig med lagom. Band och publik letar milstolpar. Banbrytande verk som går till musikhistorien.

När Dream Theater startade 1986 var de pionjärer. De var ett av de första banden som på allvar plockade upp element från sjuttiotalets progressiva rock och blandade den med traditionell metall. Resultatet blev en spännande mix som kändes nydanande. Att bandets recept fungerade utmärkt stod klart på Awake (1994). Efter detta album växte gruppen med varje platta fram till, ja just det, mästerverket, Metropolis Part 2: Scenes from a Memory (1999). En temaplatta om en tidigare liv-regression där ett kusligt mord kommer i dagen. Albumet var helgjutet och fungerade på alla nivåer. Text, idé, dramaturgi och musik hängde ihop och skapade en övertygande helhet.

Sedan kom kreativiteten av sig. Musikalsikt slirade man hit och dit. Man samarbetade med en symfoniorkester, nosade på growl och ägnade sig åt monsterriff a la Metallica. Vissa plattor kändes fullödiga, andra onödiga.

I ett försök att återfinna den förlorade glöden föreslog gruppens trummis Mike Portnoy ett tvåårigt uppehåll. En paus som skulle kunna ge ny inspiration och skapa förutsättningar för en återkomst med mer glöd och nya grepp. De andra i gruppen tyckte detta var en dålig ide´ och sparkade Portnoy. Mike Mangini tog över trumstockarna.

A Dramatic Turn Of Events är gruppens första album med denna nya ny lineup.

Albumet inleds med On The Backs Of Angels och Build Me Up, Break Me Down. Två inte alls oävna låtar, om än utan nämnvärda överraskningar.

Det är i tredje låten, tiominutaren Lost Not Forgotten som den dramatik albumtiteln antyder börjar märkas. En suggestiv låt där allt fungerar. Den slirar och kränger och det händer massor. Gitarrsolot är njutbart och det följs av ett syntdito på samma våglängd. Snyggt arrangerat. Det märks att bandet har kul.

Tillsammans med Outcry (11.24) så är Lost Not Forgotten albumets starkaste. De båda är faktiskt varken mer eller mindre än progressiv metall när den är som allra bäst. Händelserik, oförutsägbar, dramatisk, rolig och uppfriskande.

Bridges in the Sky, som handlar om en shamanresa, börjar med strupsång som övergår i en sakral kyrkokör. En finstämd inledning som brutalt bryts av ett vildsint gitarriff och strax fullt ställ från hela bandet. Här visar Mangini att han är en värdig arvtagare till Portnoy. Även Bridges in the Sky innehåller flera stimulerande instrumentala åkturer med stor fallhöjd.

Det är dock ett störande stort avstånd mellan dessa händelserika låtar och albumets smäktande ballader. Även dessa får godkänt, mycket tack vare James LaBries sång, som kanske aldrig varit bättre. Men har jag någon invändning mot detta album så är det just detta glapp. Det hade känts ännu fräschare om man förmått plocka in bara lite mer av progressiv lekfullhet även i balladerna. Inte nödvändigtvis de sedvanliga instrumentala excesserna. Det hade räckt med några udda pianoackord och lite extra finurlighet i arrangemangen (syntsolot i Beneath The Surface är på rätt väg). Som det nu är så luktar balladerna mainstream lång väg.

I stort är det ett lättare, mjukare och lekfullare och kanske rentav ”snällare” Dream Theater vi möter på A Dramatic Turn Of Events. Petruccis gitarrspel är mer återhållsamt och bluesaktigt. LaBries röst är mjukare och mer harmonisk.

John Petrucci (som ensam producerat albumet) håller till och med gitarrsolofingrarna borta från balladerna Beneath The Surface och Far From Heaven. Det är låtar som tigger om svidade gitarrsolon, men som faktiskt blir ännu starkare utan Petrucci.

Det är svårt att tänka sig att det är nye trummisen Mike Mangini ensam som är orsaken till gruppens nytändning. Snarare är det frånvaron av Portnoy. Det tycks ha varit han som stått för de tyngre, hårdare och mer fyrkantigt metalliska idéerna i gruppens musik.

Jag befarade inför denna recension att jag skulle bli tvungen att skriva att gubbarna blivit trötta och blasé. Men det är faktiskt tvärtom ett pånyttfött Dream Theater vi hör på detta album.

Det är inte ett mästerverk i klass med Scenes from a Memory. Men betyget fyra är utan tvekan rättvist.

Tracklist:
1. On The Backs Of
Angels (8:46)
2. Build Me Up, Break
Me Down (6:59)
3. Lost Not Forgotten
(10:11)
4. This is the Life
(6:57)
5. Bridges in the Sky
(11:01)
6. Outcry (11:24)
7. Far From Heaven
(3:56)
8. Breaking All
Illusions (12:25)
9. Beneath The Surface
(5:26)

Läs mer om progressiv rock på bloggen Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svensk progressiv rock 2010

by

“So what´s in the water in Sweden and can I import some?”

Detta citat är titeln på en tråd som för ett tag sedan dök upp på Progressive Ears. Ett forum där folk från hela världen diskuterar progressiv rock. Man utforskar, utreder, vänder och vrider på och analyserar denna musikform.

Denna tråd om den svenska progrockens förträfflighet startades av gimmetrons från Ohio, USA. Han skrev så här:

“Reading the thread on Moon Safari and getting ready to download some of their back catalog on emusic got me thinking ”Here is yet another amazing band from Sweden, a country of about 9.3 million people. How much PROG per capita can that place deliver???”

The whole Flower King empire and spinoffs are just the tip of the iceberg over there. I could go on about Anekdoten and Anglagard, Beardfish, Brighteye Brison, Carptree, Bodin’s seemingly underappreciated Eggs and Dogs (great harmonies!), Karmakanic, Pain Of Salvation…

Can any other nation lay claim to as many great prog artists these days? I am constantly amazed, and sometimes I’m ready to relocate to Uppsala or something…”

Vi hör ofta tals om det svenska popundret, som går ut på att Sverige är det land som näst efter USA och England producerar och exporterar mest populärmusik. Men att något liknade gäller den progressiva rocken är inte lika känt.

Diskussionen som följde på Progressive Ears om svensk musik blev ganska snart politisk. Många pekade på att vårt väl utbyggda välfärdssystem med fri musikundervisning i skolorna kan vara en bidragande orsak till framgångarna.

Men förklaringen till varför vårt land är så framstående när det gäller progressiv rock (och en rad andra musikstilar) tror jag kommer att fortsätta vara ett mysterium. Man kan förstås spekulera hit och dit om klimatet, ett högt materiellt välstånd, vår folkmusiktradition, att svenska är ett melodiskt språk eller den kommunala musikskolan. Men det kommer inte att bli mer än gissningar.

Ett intressant faktum är att Norge, som har färre invånare än Sverige, också radar upp en lång rad mycket bra progrockband (White Willow, Gazpacho, Magic Pie).

gimmetrons observation är hur som helst korrekt. Flera av de svenska progrockgrupperna levererade 2010 hyperstarka album. Många av dem har höjts till skyarna internationellt.

Att Opeth uppmärksammas är förstås inte så konstigt. Men även de mindre banden röner uppskattning inom de kretsar där man förstår att uppskatta musik med hjärna, hjärta, mellotron och låtar i 13/7-dels takt.

Som vanligt får de allt för lite uppmärksamhet hemmavid. Fråga vem som helst på gatan vad Moon Safari är för något och de flest kommer att skaka på huvudet.

Mycket få skulle svara att det är en progressiv rockgrupp från Skellefteå som bygger sina vackra låtar på avancerade körararrangemang.

Deras ny album Lovers End har rönt stor uppskattning internationellt.

För den som vill fördjupa sig i vad den svenska progressiva rocken har att erbjuda följer nedan några youtubeklipp med låtar från album som släppts 2010.

Brother Ape – Chrysalis

Lalle Larsson – Otherworldly

Galleon – In the Wake of the Moon

Lover’s End Sample by Moon Safari

Klotet – Sket man väl i

Läs mer om progressiv och symfonisk rock på min blogg www.universumnoll.com/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,