• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

krönika

Filmtankar om den hyllade filmen Unga kvinnor

20 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Unga kvinnor har svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi och manus Greta Gerwig.
I rollerna Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Laura Dern, Timothée Chalamet, James Norton, Meryl Streep med flera

Filmen är en av de mest hyllade filmerna som gått upp på bio under senaste tid. Jag tycker inte filmen är dålig men jag kan inte se den som något mästerverk.

Jag har lite svårt för filmer där en lång rad av karaktärerna är fina människor, charmiga och ganska rättrådiga och goda. Så jag borde vara allergisk mot den här storslagna berättelsen om fyra systrar som växer upp under senare hälften av 1800-talet i en tid då kvinnor inte har många rättigheter. De fyra unga kvinnorna växer upp under relativt enkla förhållanden och deras pappa är iväg och krigar i det amerikanska inbördeskriget för att befria slavar. Ja alla är på rätt sida och goda människor även om det hettar till ibland med missförstånd. Min bild av verkligheten är inte att det sällan är så gulligt. Trots det är filmen väl värd att ses. Det kan ha sina poänger att familjer skildras där föräldrarna vill väl.

Ett skäl till att filmen blir så bra är en lång rad av de duktigaste unga skådespelarna som finns på den internationella filmscenen nu, inte minst den charmiga Timothée Chalamet som spelar de fyra systrarnas granne.

Filmen bygger på en roman och andra texter av Louisa May Alcott som handlar om de fyra systrarna som försöker bryta mot tidens mall för kvinnor. Mest framåt är Jo, som vill bli författare och kämpar hårt med att skriva och lyckas också få en del publicerat. Amy vill bli konstnär och Meg vill bli skådespelare och Beth är familjens musikaliska geni.

Regissören Greta Gerwig har också skrivit manus och hon har gjort ett mycket bra jobb med att skapa en film av boken och andra texter. Filmen utspelar sig på flera tidsplan men det blir inte rörigt utan det går lätt att hänga med i vilken tid det är.

Fotomässigt och ljudet och musiken är också oerhört välgjort. Det är en skicklig filmskapelse. Men då jag ändå känner att det är lite förljuget ändå. Det fanns många konflikter i samhället då under den tid då norr stred mot söder för att förbjuda slaveri. Alla filmer som utspelar sig i den miljön under den tidsepoken behöver givetvis inte handla om kriget och rasismen – men här finns det knappt med alls. Det blir för gulligt. Systrarna och föräldrarna håller ihop mycket tätt trots att det egentligen finns en hel del konkurrens mellan systrarna. Så även om det är en vacker film, en mysig film, en film jag blir glad över känns den ändå som något av blunda för verkligheten. En välgjord vacker film, underbara skådespelare och en söt historia. Det räcker långt men inte till att bli ett mästerverk.

Arkiverad under: Film, Krönikor, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, krönika, Recension, Scen

Att kalla försämringar för reformer är samma gamla högervisa

3 december, 2018 by Rosemari Södergren

Liberalernas och Centerpartiets krav på försämrad arbetsrätt och sänkta löner för de mest utsatta och Moderata Ungdomsförbundets kamp för att ta bort alla bidrag till kulturverksamhet är allt sprunget ur samma källa: ur samma strävan att upprätthålla ett samhälle med stora klyftor där de mest gynnade alltid kan trycka ned de med sämst förutsättningar och fattigaste förhållanden. Det är samma visa genom århundraden. Det är inget nytt med detta.

Det finns inget nytt i att de som har tyngst jobb och sämst betalt får det ännu sämre och blir ännu mer oskyddade. Det är ren och skär konservativ högerpolitik. Borgerliga partier i högeralliansen vill att så kallade enkla jobb (som oftast handlar om de fysiskt tyngsta som tär på kroppen) ska få ännu lägre lön och inför omröstning i riksdagen om Stefan Löfven … kräver C och L att de mest utsatta ska få ännu sämre skydd på arbetsmarknaden. Det finns inget progressivt i detta. Så har den mäktiga eliten alltid strävat efter att det ska vara.

Samma sak är det med ungmoderaternas förslag inom kulturpolitiken. På sin förbundsstämma röstade Moderata ungdomsförbundet, MUF, igenom att de vill verka för att slopa bidrag till kulturen. Inte en krona ska gå till stöd för kultur. All kulturverksamhet måste själv bära sig ekonomiskt.

Liberalernas riksdagsman Christer Nylander skriver i Svenska Dagbladet: Att slopa det offentliga stödet till kultur är inte alls liberalt. Det är gammaldags konservatism.

Christer Nylander påpekar attfrånvaron av offentligt stöd till bibliotek, konsthallar och teaterscener runt om i landet innebära att föräldrars bakgrund, inkomst och utbildning blev än mer avgörande för unga människors liv och framtid. Det är inte radikalt. Det är inte liberalt. Det är gammaldags konservatism.

Högerkrafterna är sig lika i vilken form de än klär ut sig och vilket språkbruk de än använder för att dölja att deras syfte alltid är att gynna de som har det bäst ställt och som har mest makt. Alltid. På bekostnad av de som har mindre makt och sämre ekonomiska förutsättningar.

Det finns inget progressivt eller framtids-syftande i att alltid vilja försämra för de som har det sämst. Det är inga reformer utan tillbakagång till det klyft-samhälle som funnits sedan människorna blev bofasta och några ägde mark och andra fick slavarbete för ägarna.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Toppnytt Taggad som: krönika, kulturdebatt, Kulturpolitik, Politik

Krönika – Way Out West där Rebecca & Fiona lyckades överrösta Lemmy

12 augusti, 2014 by Redaktionen

rebeccaochfiona2

På VIP-området tipsade jag i vimlet Leif Pagrotsky om bloggens bevakning, x-ministern som i första maj-tal ”skrytit” om WOW.

Jag har ganska stor rutin, främst från jazz- och filmfestivaler. Var kritisk efter första festivalen och har sedan dess bara gjort ett besök för Kraftwerks skull. Premiäråret underpresterade majoriten av de medverkande (utbudet var på förhand spännande, lika attraktivt som Lollipop drygt tio år tidigare) Arrangörerna framstod som ovänliga jämfört med de många gånger jag varit på Skeppsholmen.

Utan att ha prövat på att spela något instrument, grundlades mitt genuina musikintresse då jag blev tonåring. Hade samtidigt förmånen att få fribiljetter till konserter på Scandinavium. Detta var under 70-talets första halva. Under ett antal år var jag skivsamlare, men idag står den inspelade musiken oftast orörd. Föredrar tystnad i hemmet. Har däremot aldrig tappat lusten för att utsätta mig för livemusik, läsa om musik (biografier och dylikt) eller att formulera mig om musikaliska upplevelser.

Med sex långa nätter i bagaget äntrade jag Slotstskogen med ett utifrånperspektiv. Senaste året har jag nämligen främst recenserat för ansedda Orkesterjournalen. Idag vet jag att genialitet och enkelhet kan gå hand i hand. I en presentation av mig som musikälskare måste jag ändå erkänna en periodvis överdosering av virtuoser. Kanske just därför fick den frenetiskt bankande trumslagaren i Queens of the stoneage respektive i Kurt Vile & Violators mig att må fysiskt illa. Ville fly från oväsendet och då snackar vi inte i första hand volym. En annan akt som jag egentligen inte alls lyssnade på, men på väg mot kvällens första skrivobjekt, inte kunde låta bli att fnysa åt var Neutral Milk Hotel. Vad de just då spred från Azaleascenen lät otroligt fantasilöst och taffligt.

Apropå lite skrattretande Motörhead ska ett tack riktas till några jag var ganska njugg mot. Rebecca & Fiona lyckades faktiskt överrösta Lemmy och hans band om man befann sig i tältet.

Av de jag hade förväntningar på blev Neneh Cherry totalt sett en besvikelse, vilket berodde på att hennes sällskap på scen bjöd på en tröttsam överkörning. Av någon anledning uteblev förväntade rysningar när Neko Case lirade.

Har förstått att på SOW fanns guldkorn för kännarna. Jag som novis chansade. Första natten kom jag inte in på Liseberg för att jag befann mig vid fel insläpp. Andra natten hörde jag vacker avskalad musik på Operan i form av danska Broken Twin. Dumt nog var jag efteråt nyfiken på ovan nämnda Kurt Vile, trotsade sålunda uppmaningen don´t believe the hype. Visst var det kul att gå före kön och hamna i pressloge, men spelningen sög. Tredje natten mellanlandade jag på Avenyn där min funkvän Emrik dj:ade. Vi ventilerade WOW en stund och sedan kom Håkan Hellström förbi. På Lisebergs dansbana såg jag vad min kollega rubricerade som feminsistiskt väckelsemöte. Tyckte tyvärr att Cleo (som jag intervjuat) och Kristin ur Femtastic saknade de riktiga musiker jag sett dem med tidigare.

Av min betygsättning framgår annars att jag gillade mycket. Bland svenska akter gjordes flera fynd: Mapei, Jenny Wilson, Annika Norlin, slutklämmen på Robyns respektive Neneh Cherry´s gig och Icona Pops sprittande öppning. Förutom de utländska akter jag recenserat i positiva ordalag blev jag förtjust i Darkside, Slowdive samt Blood Orange. Och jag märkte vilken hög kapacitet Janelle Monae och hennes tajta band besitter.
Beträffande sist nämnda yrväder hade jag hoppats på mer groove och mindre av ösig rock. Var stundtals för spretigt och skrikigt i maxläge. Vidare är det anmärkningsvärt att ingen nämnt hur hon lekte erotisk domptör gentemot dansarna, medan åtskilliga reagerade över skönt svängiga Outkast´s backdrop. Vad de visade var onödigt, fast inte i närheten av lika idiotiskt som drogpropagandan från Snoop Dogg på Liseberg (jag var där).

Har i övrigt inga incidenter att rapportera om. Logistiken för de i snitt 27. 000 deltagarna/dag verkar ha fungerat. Lite trist att läktare saknades denna gång och för kortvuxna personer är det endast Flamingo som är en bra placerad scen. Var väl förspänt med faciliteter som mat, dryck och toaletter. Med gott resultat åt jag vegetariskt två gånger. Två stora scener gör att det inte blir några pauser, förseningar inträffade lyckligtvis inte. WOW är inte känt för att lyssnarvänligt ljud. Här finns onekligen förbättringspotential, även om man lyckades ibland. För mig var det också störande med energisk dj på VIP-avdelningen samtidigt som högtalare från två scener skickade ut hög volym.

Vad gäller line up var det skralt med affischnamn i år. Den tillresta hipsterpubliken kommer tydligen ändå. Om en läser reportage från WOW slås en av hur mycket som händer. Känslan av att befinna sig utanför medelpunkten är frustrerande men ofrånkomlig, fast meningen är knappast att någon ska gilla alla artister. Jag missade det mesta av SOW, happenings i den så kallade Dungen, branschkonferensen och alla filmer.

Var sammantaget en utmattande och berikande upplevelse att för första gången vara press på en stor festival som gick av stapeln intill min hemstad.
Text: Mats Hallberg

Arkiverad under: Musik Taggad som: krönika, Way Out West

Tankar kring Per Oscarssons död

6 januari, 2011 by Redaktionen

Det har bekräftats att Per Oscarsson och hans fru Kia Östling dog i branden i fritidshuset. Jag har inte vuxit upp i Sverige så därför är min relation till Per Oscarsson inte så självklar. Det gäller många artister från samma generation. Jag har mött dem senare i deras karriär. Jag såg inte Hylands hörna när Per Oscarsson klädde av sig. Fördelen är väl att jag fått göra en egen bedömning. Jag är svag för egensinniga och modiga människor.

När nyheten om branden kom ut i mellandagarna var det ganska tyst i mitt huvud. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka och tänka. Nu vet vi att han och hans fru dog och det som blir mest intressant för mig är vad de som stod honom nära har att berätt

Svenska Dagbladet har en fin artikel där kollegor kommer till tals. Det är ord som vem som helst kan vara nöjd med som eftertext.

Sven Wollter har känt Per Oscarsson i nästan 60 år.

– Per repeterade Hamlet som sedan blev den legendariska föreställningen där jag fick göra ett litet inhopp. Han representerade allt det nya inom vår konstart för oss. När han gjorde Hamlet förnyade han Shakespeare och gjorde det modernt för oss, berättar Sven Wollter.

Videoklipp från Per Oscarssons kupp i Hylands hörna.

Dagens Nyheter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Per Oscarsson, Brand, krönika, runa, Hylands hörna, teater

Arkiverad under: Scen Taggad som: brand, Hylands hörna, krönika, Per Oscarsson, runa, Teater

Svensk progressiv rock 2010

29 december, 2010 by Redaktionen

“So what´s in the water in Sweden and can I import some?”

Detta citat är titeln på en tråd som för ett tag sedan dök upp på Progressive Ears. Ett forum där folk från hela världen diskuterar progressiv rock. Man utforskar, utreder, vänder och vrider på och analyserar denna musikform.

Denna tråd om den svenska progrockens förträfflighet startades av gimmetrons från Ohio, USA. Han skrev så här:

“Reading the thread on Moon Safari and getting ready to download some of their back catalog on emusic got me thinking ”Here is yet another amazing band from Sweden, a country of about 9.3 million people. How much PROG per capita can that place deliver???”

The whole Flower King empire and spinoffs are just the tip of the iceberg over there. I could go on about Anekdoten and Anglagard, Beardfish, Brighteye Brison, Carptree, Bodin’s seemingly underappreciated Eggs and Dogs (great harmonies!), Karmakanic, Pain Of Salvation…

Can any other nation lay claim to as many great prog artists these days? I am constantly amazed, and sometimes I’m ready to relocate to Uppsala or something…”

Vi hör ofta tals om det svenska popundret, som går ut på att Sverige är det land som näst efter USA och England producerar och exporterar mest populärmusik. Men att något liknade gäller den progressiva rocken är inte lika känt.

Diskussionen som följde på Progressive Ears om svensk musik blev ganska snart politisk. Många pekade på att vårt väl utbyggda välfärdssystem med fri musikundervisning i skolorna kan vara en bidragande orsak till framgångarna.

Men förklaringen till varför vårt land är så framstående när det gäller progressiv rock (och en rad andra musikstilar) tror jag kommer att fortsätta vara ett mysterium. Man kan förstås spekulera hit och dit om klimatet, ett högt materiellt välstånd, vår folkmusiktradition, att svenska är ett melodiskt språk eller den kommunala musikskolan. Men det kommer inte att bli mer än gissningar.

Ett intressant faktum är att Norge, som har färre invånare än Sverige, också radar upp en lång rad mycket bra progrockband (White Willow, Gazpacho, Magic Pie).

gimmetrons observation är hur som helst korrekt. Flera av de svenska progrockgrupperna levererade 2010 hyperstarka album. Många av dem har höjts till skyarna internationellt.

Att Opeth uppmärksammas är förstås inte så konstigt. Men även de mindre banden röner uppskattning inom de kretsar där man förstår att uppskatta musik med hjärna, hjärta, mellotron och låtar i 13/7-dels takt.

Som vanligt får de allt för lite uppmärksamhet hemmavid. Fråga vem som helst på gatan vad Moon Safari är för något och de flest kommer att skaka på huvudet.

Mycket få skulle svara att det är en progressiv rockgrupp från Skellefteå som bygger sina vackra låtar på avancerade körararrangemang.

Deras ny album Lovers End har rönt stor uppskattning internationellt.

För den som vill fördjupa sig i vad den svenska progressiva rocken har att erbjuda följer nedan några youtubeklipp med låtar från album som släppts 2010.

Brother Ape – Chrysalis

Lalle Larsson – Otherworldly

Galleon – In the Wake of the Moon

Lover’s End Sample by Moon Safari

Klotet – Sket man väl i

Läs mer om progressiv och symfonisk rock på min blogg www.universumnoll.com/

Läs även andra bloggares åsikter om krönika, musik, proggressiv rock, hårdrock, rockmusik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hårdrock, krönika, Musik, proggressiv rock, Rockmusik

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Tre religioner, en berättelse – premiär för Abrahams barn

Johan Gry i monologen Abrahams barn. … Läs mer om Tre religioner, en berättelse – premiär för Abrahams barn

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

Bugonia Betyg 5 Svensk biopremiär 31 … Läs mer om Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

Göteborg Jazz Orchestra och Nils … Läs mer om Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

5/10 2025 Valand i Göteborg … Läs mer om Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

Titel: En bok om hösten Text, bild … Läs mer om En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

Personlig modig debut ger plats åt ypperliga musiker – Idag känns allt skit igen av Jenna Nyman

Jenna Nyman Idag känns allt skit … Läs mer om Personlig modig debut ger plats åt ypperliga musiker – Idag känns allt skit igen av Jenna Nyman

Extraordinär genrefri pianotrio kryddar med enastående trumsolon – Rachel Z & Omar Hakim Trio i Stenhammarsalen

3/11 2025 Stenhammarsalen i … Läs mer om Extraordinär genrefri pianotrio kryddar med enastående trumsolon – Rachel Z & Omar Hakim Trio i Stenhammarsalen

Filmrecension: Predator Badlands – menlös, tam och framförallt stel

Predator Badlands Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Predator Badlands – menlös, tam och framförallt stel

Med sylvass humor och fyndigt rimmande gisslas historiskt arv och nuläge – Svenska revyn i gästspel på Lorensbergsteatern

Idé, manus och sångtextförfarre: Henrik … Läs mer om Med sylvass humor och fyndigt rimmande gisslas historiskt arv och nuläge – Svenska revyn i gästspel på Lorensbergsteatern

Filmrecension: Hanami

Hanami Betyg 3 Svensk biopremiär 31 … Läs mer om Filmrecension: Hanami

Förbryllande mix av vag performance och konkret desperation – Måsen på Göteborgs Stadsteater

fritt efter Anton Tjechov (översättning … Läs mer om Förbryllande mix av vag performance och konkret desperation – Måsen på Göteborgs Stadsteater

Skaplig innehållsrik tribut till ett av rockhistoriens bästa band – The Who hyllas på Draken av ett gäng format av Ronander/ Bloom

30/10 2025 Draken Live i … Läs mer om Skaplig innehållsrik tribut till ett av rockhistoriens bästa band – The Who hyllas på Draken av ett gäng format av Ronander/ Bloom

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in