Dream Theater

Artist: Dream Theater
Titel: A Dramatic Turn Of Events
Betyg: 4
Releasedatum: 2011-09-15

Läste att även de största banden och artisterna maximalt har ett eller högst ett par mästerverk i sig. Resten av produktionen är mediokra försök och på sin höjd godkända övningar, blandat med rena bottennapp.

Undantaget skulle vara David Bowie som förvandlar allt han rör vid till guld.

Ändå är det mästerverk vi vill ha. Och det är mästerverk banden vill skapa. Ingen nöjer sig med lagom. Band och publik letar milstolpar. Banbrytande verk som går till musikhistorien.

När Dream Theater startade 1986 var de pionjärer. De var ett av de första banden som på allvar plockade upp element från sjuttiotalets progressiva rock och blandade den med traditionell metall. Resultatet blev en spännande mix som kändes nydanande. Att bandets recept fungerade utmärkt stod klart på Awake (1994). Efter detta album växte gruppen med varje platta fram till, ja just det, mästerverket, Metropolis Part 2: Scenes from a Memory (1999). En temaplatta om en tidigare liv-regression där ett kusligt mord kommer i dagen. Albumet var helgjutet och fungerade på alla nivåer. Text, idé, dramaturgi och musik hängde ihop och skapade en övertygande helhet.

Sedan kom kreativiteten av sig. Musikalsikt slirade man hit och dit. Man samarbetade med en symfoniorkester, nosade på growl och ägnade sig åt monsterriff a la Metallica. Vissa plattor kändes fullödiga, andra onödiga.

I ett försök att återfinna den förlorade glöden föreslog gruppens trummis Mike Portnoy ett tvåårigt uppehåll. En paus som skulle kunna ge ny inspiration och skapa förutsättningar för en återkomst med mer glöd och nya grepp. De andra i gruppen tyckte detta var en dålig ide´ och sparkade Portnoy. Mike Mangini tog över trumstockarna.

A Dramatic Turn Of Events är gruppens första album med denna nya ny lineup.

Albumet inleds med On The Backs Of Angels och Build Me Up, Break Me Down. Två inte alls oävna låtar, om än utan nämnvärda överraskningar.

Det är i tredje låten, tiominutaren Lost Not Forgotten som den dramatik albumtiteln antyder börjar märkas. En suggestiv låt där allt fungerar. Den slirar och kränger och det händer massor. Gitarrsolot är njutbart och det följs av ett syntdito på samma våglängd. Snyggt arrangerat. Det märks att bandet har kul.

Tillsammans med Outcry (11.24) så är Lost Not Forgotten albumets starkaste. De båda är faktiskt varken mer eller mindre än progressiv metall när den är som allra bäst. Händelserik, oförutsägbar, dramatisk, rolig och uppfriskande.

Bridges in the Sky, som handlar om en shamanresa, börjar med strupsång som övergår i en sakral kyrkokör. En finstämd inledning som brutalt bryts av ett vildsint gitarriff och strax fullt ställ från hela bandet. Här visar Mangini att han är en värdig arvtagare till Portnoy. Även Bridges in the Sky innehåller flera stimulerande instrumentala åkturer med stor fallhöjd.

Det är dock ett störande stort avstånd mellan dessa händelserika låtar och albumets smäktande ballader. Även dessa får godkänt, mycket tack vare James LaBries sång, som kanske aldrig varit bättre. Men har jag någon invändning mot detta album så är det just detta glapp. Det hade känts ännu fräschare om man förmått plocka in bara lite mer av progressiv lekfullhet även i balladerna. Inte nödvändigtvis de sedvanliga instrumentala excesserna. Det hade räckt med några udda pianoackord och lite extra finurlighet i arrangemangen (syntsolot i Beneath The Surface är på rätt väg). Som det nu är så luktar balladerna mainstream lång väg.

I stort är det ett lättare, mjukare och lekfullare och kanske rentav ”snällare” Dream Theater vi möter på A Dramatic Turn Of Events. Petruccis gitarrspel är mer återhållsamt och bluesaktigt. LaBries röst är mjukare och mer harmonisk.

John Petrucci (som ensam producerat albumet) håller till och med gitarrsolofingrarna borta från balladerna Beneath The Surface och Far From Heaven. Det är låtar som tigger om svidade gitarrsolon, men som faktiskt blir ännu starkare utan Petrucci.

Det är svårt att tänka sig att det är nye trummisen Mike Mangini ensam som är orsaken till gruppens nytändning. Snarare är det frånvaron av Portnoy. Det tycks ha varit han som stått för de tyngre, hårdare och mer fyrkantigt metalliska idéerna i gruppens musik.

Jag befarade inför denna recension att jag skulle bli tvungen att skriva att gubbarna blivit trötta och blasé. Men det är faktiskt tvärtom ett pånyttfött Dream Theater vi hör på detta album.

Det är inte ett mästerverk i klass med Scenes from a Memory. Men betyget fyra är utan tvekan rättvist.

Tracklist:
1. On The Backs Of
Angels (8:46)
2. Build Me Up, Break
Me Down (6:59)
3. Lost Not Forgotten
(10:11)
4. This is the Life
(6:57)
5. Bridges in the Sky
(11:01)
6. Outcry (11:24)
7. Far From Heaven
(3:56)
8. Breaking All
Illusions (12:25)
9. Beneath The Surface
(5:26)

Läs mer om progressiv rock på bloggen Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om Dream Theater, proggressiv rock, rockmusik, recension