Artist: Rush
Titel: Clockwork Angels
Betyg: 4
Jag är inte opartisk. Rush är världens bästa band och det menar jag ur ett fullständigt objektivt perspektiv, baserat på evidens och empiri. Bandet har funnits i 44 år och de har gett ut skivor i 38 år. 1974, när deras första skiva kom, var det bluesbaserad hårdrock som var som allra störst av musikstilar. Det var också där Rush började sin musikaliska bana. Influenser av progressiv, symfonisk och konceptformulerad musik med smarta texter, förde sedan Rush vidare på en musikalisk resa som inte tagit slut än. 19 studioalbum senare ligger de fortfarande i yttersta framkant vad gäller modernt sound, utveckling och begåvning.
Förväntningar på nya album från det här bandet, är alltid skyhöga hos mig. När jag då knockas, som jag gör av den här skivan, blir jag djupt lycklig.
Efter några år på 90-talet då skivorna, hur fantastiska de än var, inte riktigt motsvarade mina förväntningar slog bandet till med en råsop med skivan Vapor Trails 2002. Tio år senare sopar de till igen. Högre kvalitet med ett sammanhållet koncept över hela skivan, och alltihop är extremt välproducerat. Geddy Lee har hittat exakt rätt röstläge för sin röst. Han försöker inte sjunga som han gjorde förr utan han har sänkt röstläget något för att få sången att fungera optimalt. Jag tycker han låter bättre än någonsin. Han åldras med värdighet, till skillnad från många inom hårdrockgenren.
Alex Lifeson är en av de absolut bästa gitarristerna i branschen och att Neil Peart är världens bäste batterist vet ju alla (helt objektivt förstås). Tillsammans med Geddy Lees basspel som är framlyft längre fram i ljudbilden jämfört med tidigare skivor på 00-talet, skapar bandet ett sound som borde bli stilbildande för ytterligare en generation unga musiker. Återigen kommer alltså ett album från Rush, där musiken ligger i absoluta framkant och känns modern och nutida. De spänner över olika genrer och som ett hårt progressivt rockband med tunga riff, sköna basgångar och spännande vändningar i låtarna, är de oöverträffade.
I höst drar Rush ut på turné och jag skulle inte bli förvånad om en stor del av deras 2½ timme långa show kommer utgöras av den här skivans 1 timme och 5 minuter. Den 8 juni nästa år når turnén Sverige och Sweden Rock Festival. Som avslutande huvudakt på festivalen spelar de på stora festivalscenen. Jag har sett bandet tre gånger sedan 2004 och jag har en uppmaning till alla: Se till att vara där.
Skivan får 4 plus, av 5 möjliga, men jag är där och sniffar på femman hela tiden. Det som gör att jag till slut väljer att ge en 4, beror på att bandet trots allt har gjort skivor som varit lite bättre.
Här kan du läsa massor om albumet förresten.
Bästa låtar: The Anarchist, Clockwork Angels & The Garden.
Sämsta låt: Finns ingen dålig låt.
Det är alltid svårt att recensera ett album medan det fortfarande är relativt nytt. Jag tycker alltid ”tiden” automatiskt pekar ut vad som är starkast och svagast på ett album. Det är alltså lättare att fem år efter ge en ärlig bild av ett album än två veckor efter det kommit ut. Första gångerna man lyssnar är man bara glad att få höra nytt material, men spontant tycker jag att Clockwork Angeles är ett av de starkaste albumen de gjort på länge.
Hur länge? Svårt att säga. Rush har på många sätt haft en hög lägsta nivå och efter deras synthdrivna 80-tals period har albumen varit jämna och mindre ”singel”-orienterade dvs. allt låter bra.. Men det är svårt att välja ut en ”Limelight” / ”Working Man”-singel.
Det positiva är att bandet släpper ett gediget, välskrivet och delvis nytänkande album 44 år in på karriären. Visst finns det andra rockrävar som fortfarande kan prestera både i studion och live, men det är ändå mycket nostalgi och levande på gamla merieter som spökar. Däremot inte här. Clockwork Angeles står för sig själv och kräver ingen djupdykning i bandets historia för att uppskatta.
Med 19 studioalbum på nacken är det inte enkelt att bara slänga ut ord som ”den hör hemma på en topp 5 lista av bandets album”, men att den platsar på topp 10 är faktist ingen omöjlighet. Jag kan skriva i all oändlighet, men skriver istället det Aerosmith en dag sa: Let The Music Do The Talking !
George,
Tack för din kommentar. Nu när det gått några veckor sedan jag först lyssnade på albumet, kan jag bara konstatera att den växer för varje dag.