• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Graveyard – Lights Out

27 oktober, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Graveyard
Titel: Lights Out
Betyg: 4
Release 24 oktober 2012

Graveyard följer upp succén ”Hisingen Blues” med nya albumet ”Lights Out”. Albumet ”Hisingen Blues” gick in etta på albumlistan, prisades på både P3 –guld och Grammis för årets hårdrock samt belönades med första-placeringen på tidningen Close Ups sammanfattning över 2011 års bästa album.

Det är alltid svårt att göra en uppföljare. ”Lights Out” är en värdig uppföljare: lite tyngre, lite mörkare och ännu mer bluesrock. Graveyard fångar den djupa känslan av bluesrock så tungt att det är svårt att tro att det är ett relativt ungt band från Sverige och inte ett band från den tid då bluesrocken tog över världen.

Graveyard har turnerat nästa övermänskigt mycket under senaste åren och lär ha gjort över 100 gig på två kontinenter, dåde under egen flagg och som förband till Motörhead, Iron Maiden och Deep Purple.
I juni gick de in i studion med producenten Don Alsterberg, som även satt framför mixerbordet på ”Hisingen Blues”. Resultatet är det nya albumet ”Lights Out”.

Första spåret är en stark, ångestfylld uppgörelse med människans krigiska förflutna och nutid i ”An Industri of Murder” och sedan följer en mycket bra albumblandning med både lugnare, mer eftertänksamma rockbluesballader som ”Slow Motion Countdown” och mer fartfyllda rockigare spår.

I ett pressmeddelande säger Axel Sjöberg, trummisen:
– Titeln Lights Out sammanfattar känslan på albumet och känslan vi har som band. Att vi lever i en konstig tid där ingenting är som det verkar.

Ingenting är som det verkar. Det är sant. Men Graveyard har satt ner foten ordentligt och visat att bandet kan fortsätta skapa starka rockalbum.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Graveyard? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om Graveyard, rock, hårdrock, blues, Göteborg, recension, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: blues, Göteborg, Graveyard, Hårdrock, Recension, rock, skivrecension

Classic Cut på Dansens Hus: en bländande uppvisning för öga, kropp och själ

16 september, 2012 by Redaktionen

CLASSIC CUT
Where is Dev?/ Configuration
Dansens Hus, Stockholm
Konstnärlig ledare, koreografi: Shobana Jeyasingh
Kompositör: Nirag Shag (Where is Dev?), Michael Nyman (Configuraion)
Musiker: The Smith Quartet
Foto: Chris Nash
Dansare: Avatâra Ayuso, Kamala Devam, Rathimalar Govindarajoo, Sooraj Subramaniam, Teerachai Thobumrung, Deveraj Thimmaiah, Mohammad Khairi Bin Mokthar

Det är de där blickarna mot fjärran som ger mig lite onda aningar. Den där distanserade, lätt frånvarande fokuset som är det förutsägbara med modern dans och som förstärks av att fyra av dansarna är iklädda mörka solglasögon. Det är det som får mig att fjärma mig till en början. Men min annalkande farhåga åker på en rejäl törn. För ur den långsamma, distanserade prologen i Where is Dev? med det frånvarande fokuset, växer det istället fram ett varmt, mörkt och uppfriskande verk som är organiskt och sömlöst, samtidigt som det precisa och distinkta rörelsespråket bjuder på det nödvändiga motståndet för att inte falla i en fysisk anonymitet. Det sker genom en finessrik och påhittig integrering av den moderna dansens flöde och den traditionella indiska dansens staccato och skärpa, något som genomsyrar kvällens båda verk.

Här får vi se en suggestiv och intrikat historia med inspiration hämtat ur den klassiska indiska dansen, den om hjältinnan, hennes vän och hennes frånvarande älskare. Det är den om längtan, åtrå och den som sällan löses med enkel filmkyss. Vännens roll görs läckert och effektivt av de fyra dansarna iklädda solglasögon, som till en början känns identitetslösa, men mot slutet av första akten visar de i själva verket vara styckets stjärnor.

Jag luras även i början av andra aktens Configuration. Ett stycke som hade sin urpremiär redan 1988 och som Shobana under åren förändrat i samröre med hennes personliga utveckling. Det som börjar som urtjusig och förfinad Bollywood-attack (läs: kärleksattack i dansform), som får mig att le från öra till öra, växlar hela tiden nyanser och täcker av lager efter lager och bjuder på en sällsynt fördjupning av det icke-narrativa dansspråket. De fyra dansarna är superbt sammansvetsade, aldrig mer än en hårsmån ifrån varandra och bidrar utan tvekan till fördjupningen genom sin precision och kroppsliga värme. Något som också förgyller är stråkkvartetten The Smith Quartet som spelar Michael Nymans String Quartet No 2, live på scenen.

Kvällen blir i sin helhet en bländande uppvisning för öga, kropp och själ, med framför allt Configuration som det värmande utropstecknet.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, dans, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, Recension, Scenkonst

The Soundtrack of Our Lives på Södra teatern: fick Terassen att koka

31 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

The Soundtrack of Our Lives
Södra teatern Terassen
30 augusti 2012
Betyg 5

The Soundtrack of Our Lives är ute på någon slags avskedsturné. Det är synd och skam, Sverige behöver ett band som TSOOL. När bandet, faktiskt för första gången, spelade på Terassen på Mosebacke, Södra teatern i Stockholm på torsdagskvällen var det helt knökfullt med publik. Trots att Coldplay spelade för ett utsålt Stadion samtidigt och Lady Gaga höll hov på Globen fanns det många musikintresserade som valde det här guldkornet istället. Ett bra val.

Ebbot, sångaren, är högst speciellt och hans scenframträdande med överstepräst-liknande stora gester och hans sångröst är en viktig del i vad som är TSOOL. Men självklart, gitarristens sound och trummorna och basen och de övriga som körar bildar tillsammans det förmodligen bästa svenska psykedeliska proggrockbandet – och då menar jag proggressiv rock ur internationell synvinkel, inte den provinsiella art av countryrock som kallas proggrock i Sverige.

Ebbot var på strålande humör, verkade det och han hälsade publiken välkommen. Det krävs en göteborgare för att med sådan självklarhet ta över en scen i hjärtat av Stockholm. Han började akustiskt med en låt men sedan blev det fullt progressivt, psykedeliskt ös – fast lagom inbakat några ballader och mer vemodiga sånger som ”Just a Brother” och ”Tonight”. De bjöd också på några låtar de inte brukar spela så ofta.

– Det känns lite konstigt att spela en låt vi inte gjort på länge, sade Ebbot på scenen.

De bjöd på både gamla låtar och nya låtar och de bjöd på några av sina mest kända sånger. Bland de många extranumren ingick bland annat tre spår från deras allra första EP. Publiken var med på allt, sjöng med spontant och klappade takten, också till nya låtar. Det vanligaste är att fansen vill höra de stora hits av sina band, men inte när det gäller TSOOL, publiken verkade lika glad över att höra de nya låtarna, att döma av applåder och handklappningar och hurrarop

Ebbot var stundtals helt galen och flummig och gav allt. Han är verkligen den svenska rockmusikens överstepräst och vi kommer att sakna detta band. Hoppas det är falskt alarm, hoppas att TSOOL gör en Ulf Lundell, det vill säga gör en avskedsturné och kommer tillbaka med jämna mellanrum med nya avskedsturnéer.

Några sånger från kvällen var helt outstanding och jag ryser fortfarande när jag tänker på den, som ”Second Life Replay”, med munspel till sången, den är så vacker och sorglig. ”Passover” där publiken sjöng med och balladen ”Tonight”.

Publiken stod kvar länge och applåderade och ville ha mer, trots att extranumren varit många. Ja TSOOL med sin rockpräst Ebbot fick Terassen att koka.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Ebbot.

Läs även andra bloggares åsikter om The Soundtrack of Our Lives, Södra teatern, Mosebacke, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Mosebacke, Musik, Recension, Södra teatern, The Soundtrack of Our Lives

Nationalteatern på terassen på Södra teatern överträffade sig själva

30 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Nationalteaterns rockorkester
Terassen, Södra Teatern
Betyg 5
29 augusti 2012

Nationalteatern överträffade nog sig själv och gjorde en av sina bästa spelningar på länge när de på onsdagskvällen spelade för en helt utsåld Mosebacketerass på Södra teatern. Publik med tjejer och killar, män och kvinnor i flera generationer samlades och trängdes och dansade och sjöng med i de klassiska sångerna ”Bängen trålar”, ”Jack the Ripper”, ”Livet är en fest” och ”Speedy Gonzales”.

På väg till konserten läste jag nyheterna på Aftonbladets app på mobilen och läste där om den skrämmande nyheten att allt fler unga kan tänka sig diktatur enligt en undersökning från Göteborgs universitet. Var fjärde svensk mellan 18 och 25 år inte tycker att det är så viktigt att få leva i en demokrati och nästan var tredje tycker det vore bra om Sverige styrdes av en diktator.

Med en sådan skrämmande samhällsutveckling är det så tydligt att band som Nationalteatern behövs. Band som kan beskriva den frustration som unga som inte släpps in i samhället kan känna.

Nationalteatern började som ofta med ”Bängen trålar” och publiken var med direkt, klappade takten och när andra sången kom, ”Kolla, kolla” blev det spontan allsång. Publiken älskar Nationalteaterns sånger, det är tydligt.

De första två sångerna sjöng Mattias Hellberg men sedan tog Ulf Dageby över mikrofonen i tre-fyra sånger på raken. Det går inte att komma ifrån, för oss som hört Nationalteatern i ett par decennier och har massor av minnen från när vi hörde dem förr, för oss är det speciellt att höra Dagebys röst. Mattias Hellberg är bra, absolut, men det blir mer autentiskt Nationalteatern med Dagebys sång.

Ja det var rockigt och fullt ös och publiken var heltänd. Att ljudet var lite brötigt i förstärkarna gjorde inget, stämningen var så skön.

Ulf Dageby på gitarr och sång, Mattias Hellberg som sjöng, Håkan Nyberg på trummor, Nikke Ström på basen
och Håkan Svensson på gitarr skapade sådan stämning på Terassen att jag inte skulle förvånats om terassen hade lyft från marken. För publiken på onsdagskvällen var livet en fest några timmar. Det enda minuset är att konserten måste ha ett slut. Vi var många som gärna hade fortsatt att sjunga med och lyssna på Nationalteatern i ett par timmar till.

När extranumren kom var det först stämningsfullt och finstämt med de tre vemodiga sångerna ”Bara om min älskade väntar”, ”Ingelas sång” och ”Ljuset släcks” och sedan mer busigt med sista sången för kvällen, ”Speedy Gonzales”.

Spellistan var bra blandad, med många rockiga sånger och några mycket stämningsfulla sånger mot slutet. Egentligen ville jag att det aldrig skulle ta slut. Det var en legendarisk afton och spelningen kommer jag att minnas länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Nationalteatern, Södra teatern, recension, rockmusik, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Musik, Nationalteatern, Recension, Rockmusik, Södra teatern

Dallas – tankar kring återkomsten

21 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Dallas – avsnitt 1 av nya versionen
Tv4 – 20 augusti 2012
Betyg 3

Ja då har väl årets mest hajpade tv-comeback inträffat. Tio nyinspelade avsnitt av Dallas, kultserien som alla älskade att hata, har köpts in av tv4 och på måndagskvällen 20 augusti visades första avsnittet.

Det var nog inte heller många som missat att programmet skulle visas. Över hela stan hänger stora affischer för Dallas och den som någon gång haft på tv4 eller dess systerkanaler lär inte heller ha missat trailern för programmet.

Hur var det nu att se första avsnittet?

Utgångspunkten är förstås helt olika beroende på om tittaren var en person som älskade att följa Dallas förr eller om det var en tittare som hatade Dallas. Själv var jag inget fan av Dallas, för mig var Falcon Crest den såpa jag följde, åtminstone de första säsongerna innan den ballade ur och Richard Channing blev för elak.

Nå åter till Dallas. JR och Bobby är kvar liksom Sue Ellen. JR pch Bobby har var sin son – John Ross är JR:s son och Christopher är Bobbys adoptivson. De två unga männen är på väg in i en minst lika stor konflikt som deras fäder en gång var involverade i.
John Ross och Christopher konkurrerar om det mesta: om ranschen, om kvinnor, om olja och andra energifrågor.

Det är lite lustigt det där med åldrar. JR och Bobby har självklart åldrats, tiden har ju gått såväl i serien som i verkligheten. När serien gick under 1980-talets början var jag ju också yngre och i mina ögon var Bobby och framför allt JR gamla gubbar redan då. Nu är jag väl i den ålder de var då och i mina ögon är dom fortfarande gamla gubbar.

Jo, jag kan konstatera att intrigerna som krumbuktar sig och går i virrvarr är minst lika skickligt vävda nu som då – och en del intriger kan vi förutsäga men några får riktiga överraskande vändningar: precis så som det ska vara. Det är naturligtvis skickligt manusarbete som ligger i botten. Det är meningen att vi som tittare ska kunna förutsäga en del händelser för att känna oss delaktiga och några överraskningar måste vara överrumplande.

Jag kan lugnt säga att JR är minst lika jävlig nu som då. Det är liksom skönt att vissa saker inte ändras. Bobby är fortfararde god och lite väl självgod. Sue Eller var med i första avsnittet men hade inte så mycket del i intrigerna, men jag tror hon kommer att ha det. Hon behövs för att det ska bli en dimension till i intrigerna. Hon lär stå på sin sons sida men det betyder inte att hon alltid kommer att stå på samma sida som JR.

Det bästa med första avsnittet var dock signaturmelodin. Den är kul nu så det förslår. Jag ryste när den ekade ur tv:ns högtalare. Musiken väcker minnen från den tiden, väcker minnen från livet då. Den signaturmelodin hördes ju i bakgrunden ofta – när jag hälsade på mina föräldrar och i andra sammanhang. Den väcker till liv minnen över tankar och diskussioner vi förde då om tv och om amerikansk kultur och den väcker till liv minnen över känslor och annat som fyllde mig under 1980-talets början.

Tv-serien Dallas har en intensiv start och sänds tre kvällar i rad första veckan, alltså måndag, tisdag och onsdag kväll i tv4 och sedan ska den sändas en gång i veckan.

Första avsnittet var OK, det var som ett klassiskt Dallasavsnitt – och väl så mycket bättre än alla uttjatade Robinson-versioner och annat som sänds i flera säsonger än de borde.

Läs även andra bloggares åsikter om tv, recension, Dallas, tv4

Arkiverad under: Krönikor, Recension, Scen Taggad som: Dallas, Recension, tv, TV4

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in