• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Girlhood – bärs upp av de fyra unga kvinnornas utmärkta rollprestationer

7 november, 2014 by Redaktionen

Girlhoodfilm

Girlhood
Betyg 4
Regi Céline Sciamma
Med Karidja Touré, Assa Sylla, Lindsay Karamoh och Mariétou Touré.

Den blyga 16-åriga Marieme (Karidja Touré) växer upp i en tuff, sliten och fattig förort i utkanten av Paris. Miljön påminner om de områden där protester och upplopp varit vanliga under de senaste tiotal åren, särskilt sommartid. Marieme lever tillsammans med sin mamma, storebror och två mindre syskon. Eftersom mamman arbetare heltid med städning måste Marieme ta ett stort ansvar för sina mindre syskon, vilket blir en tung börda även om hon älskar sina småsyskon. Storebrodern däremot har hon svårt med eftersom han kontrollerar vad hon gör och ibland till och med slår henne.

Den pressade familjesituationen bidrar till att hon misslyckats i skolan och därför inte kan komma in på gymnasiet, vilket hon skulle vilja. Det skulle, som hon säger, göra henne normal. Det avfärdar den lärare eller studievägledare som hon pratar om sin framtid med kort och gott med orden ”det är för sent att bli normal nu”. Det liv som tycks ligga framför henne liknar hennes mammas vilket hon värjer sig emot.

Livet tar en ny riktning när hon blir med i ett gäng mer frigjorda och livsbejakande jämnåriga unga kvinnor. Hon byter namn (Vic), hoppar av skolan och ändrar sin livsstil helt och hållet. Sammanhållningen i gruppen är stark, dynamisk och ger henne en känsla av frigörelse. Hennes liv, och till och med själva förorten, fylls med en ny pulserande energi. Men det finns också en baksida i allt det nya som består av småstölder och gängslagsmål. När dynamiken av olika skäl avtar dras hon in i ett kriminellt gäng som leds av Abou (Djibril Gueye). När han på en fest bryskt markerar att hon skall lyda honom börjar hon undra om hon inte har hamnat i en ny återvändsgränd. Att vända tillbaka till familjen kan det vara en väg eller blir det bara ett återfall i gamla mönster? Eller finns det mitt i allt det som begränsar och låser en konstruktiv väg ut som kan föra Marieme vidare i livet?

Filmen, som är regisserad av Céline Sciamma, Tomboys regissör, handlar om kampen för att hitta sin identitet i en värld av begränsande framtidsutsikter, klassförtryck och de manliga normernas överhöghet. Den bärs upp av de fyra unga kvinnornas, särskilt Karidja Touré, utmärkta rollprestationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Filmrecension, Girlhood, Scen, Stockholm filmfestival

Filmrecension: Mr Turner – bildmässigt och filosofiskt mästerverk

4 november, 2014 by Rosemari Södergren

mrturner

Mr Turner
Betyg 4
Regi Mike Leigh

Joseph Mallord William Turner var en fascinerande konstnär som var helt absorberad av ljus. Han målade både i olja och med akvareller och han anses vara den konstnär som lade grunden för impressionismen. Den brittiska filmskaparen Mike Leigh har valt att skildra de sista tjugofem åren i Turners liv.

Bildmässigt är filmen ett mästerverk, precis som det anstår en film som skildrar en enastående konstnär som Turner. Filmfotografen har fått leka med ljus sätt som påminner om hur Turner skapade. Där är exempelvis en bild där allt är i motljus – med ljus som strålar in genom att stort fönster. Bildmässigt såväl som filosofiskt är filmen ett mästerverk. I små enkla vardagliga samtal fångar filmen de stora existentiella frågorna.

Mike Leigh säger att han med filmen riktad kameran mot sig själv och andra olika slags konstnärer som brottas med alla de krav yrkesvalet medför. I pressmaterial om filmen skriver han:
Det är en sak att få folk att skratta, även om det kan vara svårt. Men att lyckas beröra em så att de upplever det djupa, det sublima, det andliga, det episkt sköna och det skrämmande som livet här på jorden innebär – det är något helt annat. Och inte många av oss lyckas hur mycket vi än försöker.

Mike Leigh är filmens regissör så han vet väl vad han ville skildra. men jag tycker den handlar om mer än att vara konstnär, jag tycker den handlar om livet. Alla brinner väl för något och denna inre låga krockar med omgivningens alla krav och förväntningar.

Turner var ingen ängel, men ingen demon heller, eller kanske har Mike Leigh valt att skildra honom ömsint? Turner bor tillsammans med sin far, tills fadern dör. Hushållerskan stannar kvar och är djupt förälskad i Turner – som utnyttjar henne sexuellt och tar hennes närvaro för given. Turner har en tidigare älskarinna, Sarah Danby, som han har två döttrar med, vilket han oftast förnekar och inte erkänner officiellt. Under annat namn inleder han en relation med en änka som är hans hyresvärdinna där han ofta hyr in sig vid kusten. Han levde dubbelliv i många år, delade bädd och boende både med sin hushållerska och sin hyresvärdinna, på två olika ställen.

Han var en anarkistisk personlighet som gick sin egen väg men ändå tycks ha stort hjärta för människor. Men mest av allt älskade han ljuset och sin konst. En gång såg han till att bli fastbunden vid en fartygsmast i dåligt väder för att kunna måla en snöstorm. Han gav allt för sin konst.

För konstintresserade har filmen några extra små pärlor i scener där flera kända konstnärer är med som John Constable och Benjamin Haydon.

Timothy Spall in Mike Leigh's Mr TurnerDet är skönt med en film där skådespelarna inte på typiskt Hollywood-manér är bildsköna utan är vardagliga, rent av rätt ful och med många skavanker, som folk är mest, som Marion Bailey i rollen som Sophia Booth och Dorothy Atkinson i rollen som hushållerskan Hannah. Timothy Spall i rollen som Turner själv är inte direkt framställd särskilt tvålfager. Fast där är jag tveksam. På bilder jag kan hitta på Turner såg han väldigt bra ut. Timothy Spall gör en imponerande prestation i rollen – och lär få ett och annat pris eller nominering. En film behöver ju inte skildra hur saker verkligen såg ut eller gick till utan det viktiga är att fånga meningen bakom, vad något vill säga. Fast ändå känner jag ett motstånd mot ytterligare en film där en medelålders, överviktig, vit man har huvudrollen och med alla sina brister får symbolisera alla människor och vår kamp för att förstå livet eller åtminstone ta oss igenom denna existens.

Det är intressant med Turner att hans konst är bland världens högst värderade. 2009 såldes hans målning ”The Temple of Jupiter Panellenius” för motsvarande 103 miljoner kronor, vilket är det näst högsta belopp som betalats för ett brittiskt konstverk. 2006 såldes ett venetianskt landskap av Turner för motsvarande 283 miljoner kronor. Fascinerande eftersom Turner trots allt var en konstnär som till rätt stor del ändå uppskattades redan av sin tid, även om inte den brittiska drottningen förstod sig på hans konstverk. En miljonär erbjöd sig att köpa alla hans konstverk och göra honom till en mycket rik man men Turner tackade nej och valde att donera sina verk till den brittiska nationen, trots att drottning Victoria avskydde hans konst.

mrturner2

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Filmrecension, impressionism, Konst, Mike Leigh, Mr Turner, Scen, Stockholm film festival, Turner

Filmrecension: The Riot Club väcker frågor om vad som sker i ett samhälle när klyftorna ökar

31 oktober, 2014 by Redaktionen

theriotclub

The Riot Club
Betyg 4
Regissör Lone Sherfig
Med Max Irons, Sam Claflin and Douglas Booth.

Två förstaårselever vid universitetet i Oxford, Miles (Max Irons) och Alistair (Sam Claflin), deltar i en initieringsritual för att bli upptagna som medlemmar i the Riot Club, en exklusiv och traditionstyngd sammanslutning för studenter ur den engelska överklassen. För att slutligen avgöra om de är värdiga att bli medlemmar i klubben, med tvivelaktiga anor från 1700-talet, arrangeras en utsvävande, högljudd och störande brakfest på en restaurang ute på den engelska landsbygden.

Filmen som är baserad på Laura Wades pjäs Posh (förnäm) utvecklas till en triller genomsyrad av våldsamma gruppdynamiska spel kring makt, manlighet, klassprivilegier, sammanhållning och förakt. Det blir helt enkelt ”extra av allt” för att tala pizzaspråk. De spypåsar som delas ut när festen börjar kan ses som, inte bara påsar för fyllespyor, utan också som symboler för det förakt och de verbala spyor som avfyras mot alla grupper som inte tillhör den yppersta engelska eliten. Grupper som lägre samhällsklasser, fattiga och kvinnor, särskilt kvinnor ur arbetarklassen. Jag är trött på alla fattiga vrålar Alistair, de lever på oss rika och förnäma.

THE RIOT CLUB; POSHSammanhållningen i the Riot Club visar sig dock vara skör och dubbelbottnad. När kraften riktas utåt mot andra grupper i samhället förefaller den vara stark. Men när någon plötsligt känner sig hotad som enskild person eller när gruppen inte lyckas köpa sig fri ur situationer som gått överstyr rämnar sammanhållningen. Då försöker var och en istället att rädda sitt eget skinn, även om det sker på bekostad av klubben. Men å andra sidan, när klubbens ära sätts på spel på allvar kan man alltid lita på ett diskret stöd från äldre ex-medlemmar ur den engelska eliten. Det verkar i stort sett inte spela någon roll vad gruppen eller enskilda medlemmar gör.

Tidigare medlemmar, som ofta tillhör samhällets toppar, verkar ständigt vara beredda att träda in för att rädda situationen. Det gör att medlemmarna trots allt oftast kan vandra vidare med ett det- fixade-sig leende på läpparna. Även om the Riot Club är en fiktion och inte en berättelse ur verkligheten har den liknats vid en faktisk existerande sammanslutning. Nämligen, the Bullingdon Club, en exklusiv rikemansklubb där många engelska politiker och andra högstatus personer varit medlemmar under sina universitetsår.

Filmen säger något om sociala hierarkier i det historiska såväl som nutida engelska samhället. Samtidigt väcker filmen frågor om i vilken utsträckning den också speglar tendenser i dagens svenska samhällsutveckling. Vad kan vi vänta oss om de sociala och ekonomiska klyftorna mellan olika samhällsgrupper fortsätter att vidgas på ett sätt som gör att det än mer lönar sig att födas rik och vara rik än att arbeta. En liknande utveckling? Eller har den av tradition mer jämlika svenska samhällsmodellen vaccinerat oss mot en situation där ökade klyftor leder till de svenska eliternas diskreta förakt för andra grupper i samhället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, The Riot Club

Filmrecension: The Theory of Everything – speglar universums stora och små mysterier

26 oktober, 2014 by Redaktionen

thetheory
The Theory of Everything
Betyg 4
Regi James Marsh
Med Eddie Redmayne, Filicity Jones och James Marsh

Filmen handlar om den världsberömde astrofysikern Stephen Hawkings liv (Eddie Redmayne). Redan som mycket ungt geni fångades han av en vision om att utveckla en enkel och elegant teori som skulle kunna förklara universums mysterium. En fråga som den nu 72- årige forskaren har arbetat med alltsedan dess. Redan år 1963 förändrades dock den då 21-årige studentens liv i grunden genom två helt olika och totalt omskakande händelser. Dels blev han djup förälskade i den jämnåriga konstuderanden Jane Wilde (Filicity Jones). Dels drabbades han av en muskelsjukdom (ALS) som med tiden har gjort honom nästan helt förlamad och begränsat hans talförmåga till ett minimum. Sjukdomen förväntades dessutom, enligt den ursprungliga prognosen, ta hans liv inom 2 år. Trots det har Hawking utvecklat en förmåga att kommunicera med världen både som vetenskapsman och privatperson. Det sker med hjälp av den lilla rörlighet som han fortfarande har kvar i ett finger, via en dator och en digital röstmaskin.

Filmen bygger på boken Travelling to Infinity: My Life With Stephen Hawking skriven av Jane Hawking, den unga student som han gifte sig med kort efter sjukdomsbeskedet. Även om frågan om universums mysterium, kosmologiskt sett, utgör en bakgrund till filmens berättelse handlar den snarare om en annan sida av mysteriet, nämligen det mänskliga vardagslivet. Hur det utvecklas under de alldeles speciella omständigheter som formar Stephens och Janes vardagsliv- och familjeliv med 3 barn. Trots sin mörka bakgrund gestaltas filmen som en kärlekens berättelse inte enbart i betydelsen kärlek till familj och barn utan också i betydelsen kärlek till livets självt och till vetenskap som nyfikenheten verksamhet. Utan att förklaras, vare sig enkelt eller elegant, speglas universums stora och små mysterier i varandra.

thetheory2Även om filmen bitvis får en sentimental infärgning, främst när det gäller Stephens och Janes kärleks- och familjeliv, är den som helhet en mycket sevärd. Den blickar in i en värld av mänskliga omständigheter som annars inte är särskilt uppenbara. Skådespelarnas prestationer är överlag mycket goda. Det gäller särskilt Eddie Redmayne som på ett trovärdigt sätt gestaltar hur Hawkings sjukdom framskrider från de första mer eller mindre osynliga tecknen på motoriska problem i vardagen till total förlamning. Filmen är regisserad av den brittiske regissören James Marsh som dessutom spelar Stephens far och som år 2009 fick en Oskar för bästa dokumentärfilm, Man om Wire. Även filmen om Stepen Hawkings liv kommer med stor sannolikhet bli aktuell för Oscarsnomineringar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Filmrecension, Scen, Stephen Hawking

Halloweenkrönika del 2

25 oktober, 2014 by Redaktionen

corridors_of_blood

Då var det dags för del 2 i den halloweenkrönika där 31 skräckfilmstips, en var för månadens alla dagar, kommer att släppas.

Corridors of blood (1958)
Ett skräckfilmsmarathon är inget skräckfilmsmarathon om det bland filmerna man ska se inte finns ett verk av Boris Karloff, en ikon inom skräckfilmsgenren. Men denna film är verkligen något extra, då den parar ihop Karloff med Christopher Lee, en annan skräckfilmsikon. Filmen handlar om Dr. Thomas Bolton, en kirurg som var verksam under 1800-talet och som strävar efter en metod att bedöva sina patienter med så att de inte ska behöva smärta när de opereras. Då den etablerade läkarkåren ser sådana tankar som humbug börjar Dr. Bolton använda sig själv som försökskanin för sina experiment. Han utvecklar därigenom ett morfinberoende som drar in honom i en ond spiral av kriminalitet, mord och andra hemskheter. Filmen skildrar drogberoende på ett väldigt kusligt vis och scenografin, främst rörande 1800-talets skabbiga kriminella miljöer. Både Boris Karloff och Chistopher Lee gör fantastiska prestrationer och filmen har en nerv och många obehagliga scener som gör att den helt klart åldrats med värdighet.

village_of_the_damnedVillage of the damned (1960)
John Carpenter gjorde en remake av denna film 1995 och det tycks mig som att denna film har överskuggat originalet. Detta är synd, då filmen är en stämningsfull liten skräckpärla värd att ta en titt på. Handlingen utspelar sig i en amerikansk by där alla invånare en dag faller ihop medvetslösa. De vaknar upp efter en stund och allt tycks normalt, men senare visar det sig att byns alla kvinnor under denna tid tycks ha blivit gravida samtidigt. Barnen som föds tycks vara både överbegåvade samt besitta paranormala krafter och det visar sig snart att de har en allt annat än välvillig agenda. Denna film har inte åldrats med lika stor värdighet som ovan nämnda Corridors of Blood, men den har en härlig blandning av skräck och science fiction. Den lyckas dessutom med att porträttera de illavarslande barnen på ett riktigt obehagligt vis.

House of Usher (1960)
house_of_usherEdgar Allan Poe räknas till en av de största skräckförfattarna genom tiderna, så en filmatisering av hans novell Fall of the house of Usher lämpar sig väl här. Filmens regissör är Roger Corman och hans spektrum mellan bra och usla verk spänner sig väldigt långt. Inte så konstigt med tanke på hur otroligt kostnadseffektiv han var. House of Usher tillhör dock hans bättre verk. Historien tar sin början när Philip anländer till baron Ushers hus i avsikt att träffa sin älskade Madeline, syster till baronen. Det visar sig dock att baronen verkar fullkomligt vansinnig och besatt av tanken att det vilar en förbannelse över hans familj. Baron Usher spelas av den alltid lika fenomenala Vincent Price och som vanligt gestaltar han sin roll med bravur. Bortsett från detta vilar en stämning över hela filmen som osar mystik och gotisk skräck.

The innocents (1961)
the_innocentsHemsökta hus är ett av mina favoritteman gällande skräckfilm och i den subgenren är The Innocents väl värd att se. Filmen handlar om Miss Giddens som får jobb som barnskötare åt två föräldralösa barn vilka försörjs av deras förmögne farbror. Barnen bot i ett stort hus på landsbygden, ett hus som tycks bära på en del hemligheter. Hemligheter som verkar vara kopplade till de två barnen. Denna film osar professionalitet. Allt från fotot till musiken till skådespeleriet är oklanderligt. En särskild eloge ska gå till de två barnen vilka utstrålar ett riktigt kusligt obehag vilka ger tittaren kalla kårar längs ryggraden.

Dr. Terror’s house of horror (1965)
dr_terrors_house_of_horrorsDet engelska produktionsbolaget Hammer Films var väldigt banbrytande gällande mängden våld och blod i filmerna de producerade. Inom skräckgenren har de nåt något av en kultstatus och de ligger bakom fantastiska remakes av bland annat Dracula och Frankenstein. Med andra ord känns det givet att inkludera en produktion av Hammer Films i ett skräckfilmsmaraton. Dr. Terror’s House of Horror är inte en av Hammer Films främsta bedrifter, men jag är glad att jag såg den. Filmen är egentligen fem korta episodfilmer vilka alla vävs samman genom att de berättas som historier till fem män i en tågkupé. Berättaren är den mystiske och synske Dr. Terror. Som i de flesta Hammerproduktioner spelas två av nyckelrollerna av Peter Cushing och Christopher Lee. De gör båda som vanligt strålande insatser. De fem episodfilmerna är egentligen ganska löjliga och inte läskiga för fem öre. Men de har en genuin känsla över sig och formatet gör att filmen aldrig blir tråkig. Jag skulle inte rekommendera någon att ägna en fredagkväll åt denna film, men en söndagseftermiddag gör den susen!

Spider baby or the maddest story ever told (1968)
spider_baby_or_the_maddest_story_ever_toldEn titel som denna film bär gör en ju onekligen nyfiken på vad detta är för något spektakel. Och förtexterna gör en om något ännu mer konfunderad. De är animerade på ett vis som för tankarna till en tecknad barnserie och en låt med sång spelas vars melodi och text för tankarna till en slags morbid barnfilm. Men när filmen väl kommer igång väntar en helt annan upplevelse. Handlingen utspelar sig i ett hus i obygden där en minst sagt underlig familj bor. Tre familjemedlemmar är i vuxen ålder, men talar och agerar som barn. Mordiska, sadistiska barn. Dessa tas om hand av det avlidna familjeöverhuvudets chaufför, spelad av skräckikonen Lon Chaney Jr. Nuförtiden är tematiken ”inavlad mordisk familj på landet” ganska vanlig i skräckgenren, men under denna tid får idén ses som ganska originell. Liknande storys har visserligen gjorts i exempelvis The old dark house, men där den filmen förmedlade en gotisk skräck skiner här hillbillieskräcken klart som solen.

Horror of a deformed man (1969)
horror_of_a_deformed_manJag har alltid varit väldigt förtjust i japansk skräck, och då framförallt skräck från 60-talet. Onibaba som släpptes 1964 är en av mina absoluta favoritfilmer. Filmer i den kategorin, som blandade japansk folklore med skräck var ganska vanliga på 60-talet. Mot slutet av detta årtionde började dock filmerna gå från folklorens mystik till ren galenskap. Horror of a deformed man hör till denna kategori. Filmen handlar om en man som rymmer från ett mentalsjukhus. Han kommer till en by där en rik man som råkar vara huvudpersonens dubbelgångare har avlidit. Denna film börjar väldigt intressant, lit som ett mysterium, men strax efter första halvan flummar den ut totalt i allehanda visuella galenskaper. Någon beskrev filmen som en jodorowskyröra och jag måste nog skriva under på den beskrivningen. Tyvärr görs detta inte särskilt bra, och jag skulle hellre rekommendera Jigoku – Sinners of hell från 1960 om man vill se något liknande.
Text: Franz Ung

Du har väl inte missat första delen i denna serie? Här kan du läsa den.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmkrönika, Franz Ung, Halloween, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in