The Riot Club
Betyg 4
Regissör Lone Sherfig
Med Max Irons, Sam Claflin and Douglas Booth.
Två förstaårselever vid universitetet i Oxford, Miles (Max Irons) och Alistair (Sam Claflin), deltar i en initieringsritual för att bli upptagna som medlemmar i the Riot Club, en exklusiv och traditionstyngd sammanslutning för studenter ur den engelska överklassen. För att slutligen avgöra om de är värdiga att bli medlemmar i klubben, med tvivelaktiga anor från 1700-talet, arrangeras en utsvävande, högljudd och störande brakfest på en restaurang ute på den engelska landsbygden.
Filmen som är baserad på Laura Wades pjäs Posh (förnäm) utvecklas till en triller genomsyrad av våldsamma gruppdynamiska spel kring makt, manlighet, klassprivilegier, sammanhållning och förakt. Det blir helt enkelt ”extra av allt” för att tala pizzaspråk. De spypåsar som delas ut när festen börjar kan ses som, inte bara påsar för fyllespyor, utan också som symboler för det förakt och de verbala spyor som avfyras mot alla grupper som inte tillhör den yppersta engelska eliten. Grupper som lägre samhällsklasser, fattiga och kvinnor, särskilt kvinnor ur arbetarklassen. Jag är trött på alla fattiga vrålar Alistair, de lever på oss rika och förnäma.
Sammanhållningen i the Riot Club visar sig dock vara skör och dubbelbottnad. När kraften riktas utåt mot andra grupper i samhället förefaller den vara stark. Men när någon plötsligt känner sig hotad som enskild person eller när gruppen inte lyckas köpa sig fri ur situationer som gått överstyr rämnar sammanhållningen. Då försöker var och en istället att rädda sitt eget skinn, även om det sker på bekostad av klubben. Men å andra sidan, när klubbens ära sätts på spel på allvar kan man alltid lita på ett diskret stöd från äldre ex-medlemmar ur den engelska eliten. Det verkar i stort sett inte spela någon roll vad gruppen eller enskilda medlemmar gör.
Tidigare medlemmar, som ofta tillhör samhällets toppar, verkar ständigt vara beredda att träda in för att rädda situationen. Det gör att medlemmarna trots allt oftast kan vandra vidare med ett det- fixade-sig leende på läpparna. Även om the Riot Club är en fiktion och inte en berättelse ur verkligheten har den liknats vid en faktisk existerande sammanslutning. Nämligen, the Bullingdon Club, en exklusiv rikemansklubb där många engelska politiker och andra högstatus personer varit medlemmar under sina universitetsår.
Filmen säger något om sociala hierarkier i det historiska såväl som nutida engelska samhället. Samtidigt väcker filmen frågor om i vilken utsträckning den också speglar tendenser i dagens svenska samhällsutveckling. Vad kan vi vänta oss om de sociala och ekonomiska klyftorna mellan olika samhällsgrupper fortsätter att vidgas på ett sätt som gör att det än mer lönar sig att födas rik och vara rik än att arbeta. En liknande utveckling? Eller har den av tradition mer jämlika svenska samhällsmodellen vaccinerat oss mot en situation där ökade klyftor leder till de svenska eliternas diskreta förakt för andra grupper i samhället.